Världen efter 11 september
Del 4: Efter Afghanistan

Afghanistan: Krig eller flygterrorism?

Ingen kan fördöma en krigsförklaring mot talibanerna – även om den kommer från USA och Väst. Talibanerna måste bort och de kan bara avlägsnas med våld och genom militär aktion. Fiendskapen mellan Väst och talibanerna är mycket att föredra framför deras hittillsvarande vänskap. Ingen kommer att stå i vägen för avlägsnandet av mördare som först installerades av västmakterna själva. Men det finns en skillnad mellan krig och terror. USA:s och Storbritanniens agerande i Afghanistan är terroristiskt. Bombningarna av städer och bostadsområden måste fördömas och stoppas. Värdelösa myter om talibanernas militära skicklighet och Afghanistans historia av att ha tvingat supermakter på knä förstärker bara och ger näring till USA:s och Storbritanniens terroristiska metoder. Den afghanska Mujahedin var bara en fasad för väst och USA i deras krig mot Sovjetunionen. Talibanerna är ett kriminellt droggäng som skapades av västmakterna med hjälp av Pakistan och Saudiarabien. De kan slå ifrån och avlägsna dem på några veckor. Men flygterrorism är säkrare, mer effektfull, mer passande för en supermakt och kan snarare ge världens missnöjda människor en läxa om lydnadens dygder. Vi måste bekämpa dessa inhumana metoder.

Från talibaner till politisk islam

För det första, även om USA medger att islamisk terrorism och det antivästliga hat den livnär sig på är ett politiskt problem med en politisk lösning, så ser inte USA enbart en politisk reaktion på en så omfattande fysisk och militär attack inne i USA den 11 september som ett tillräckligt och tillfredsställande svar. Militarism är en väsentlig beståndsdel av den officiella ideologin i USA och en grund för dess identitet som en supermakt. Därför kan en attack mot USA endast bli träffande besvarad med en attack mot någon annan, någon annanstans. För USA kan endast en militär attack ”hämnas” 11 september, utan hänsyn till rötterna och orsakerna till politisk islam och islamisk terrorism. Denna militära aktion måste vara omfattande och måste representera USA:s ”vrede och styrka”; den måste framhäva dess skoningslöshet. En omfattande militär aktion kräver dock en stor scen. Krig behöver ett slagfält. Afghanistan har inte utvalts därför att bin Ladin finns där, tvärtom, bin Ladin har utvalts därför att han finns i Afghanistan. Det finns många som bin Ladin, ledare för islamisk terrorism som lever öppet eller hemligt i Iran, Storbritannien, Frankrike, Egypten, Pakistan, Libanon, Palestina, Tjetjenien och Bosnien. Tanken att islamisk terrorism har en pyramidformig struktur och en fastställd hierarki med bin Ladin i spetsen är löjlig. Vem tror att [iransk ayatolla] Khamenei har arbetat under bin Ladin i denna terroristiska hierarki? Nyckeln är Afghanistan, ett land som kan bli scenen för en omfattande militär aktion. Afghanistan är den enda möjliga scenen för ”USA-hämnd” i den massiva och skrämmande skala USA-administrationen lovat. I dag finns det inte något sådant militärt målområde utanför Afghanistan. Och även här klagar de västliga ledarna över bristen på höga byggnader och stora broar att förstöra.

För det andra, som vi sa i del III, det som görs upp bakom konflikten med talibanerna och bin Ladin är förhållandet och maktbalansen mellan USA och väst och politisk islam. ”Det långa kriget mot terrorism” är kodnamnet för en kraftmätning med politisk islam. Från USA:s synpunkt är det en maktkamp, som förr eller senare måste definiera de mer bestående karaktärsdragen i den nya världsordningen efter Sovjetunionens fall. Politisk islam, en biprodukt av det kalla kriget, har framträtt som en borgerlig utmanare för politisk makt i såväl Mellanösternländer som i ”islamiska” sammanslutningar inom västliga samhällen. Denna styrka är antingen vid makten eller har betydande politiskt inflytande i delar av världen, t ex i betydelsefulla länder som Iran och Pakistan. Den är en rollinnehavare i kampen om Palestinas och Israels framtid. I de forna Sovjetrepublikerna vållar den förtret nära känsliga kärnvapenarsenaler. I väst, tack vare Saudiarabiens pengar, lokala statliga bidrag och kulturrelativismens korrupta ideologi, rekryterar den ungdomen i islamhärjade områden i massor. För väst är politisk islam inte längre verktyget och marionettet som betjänade dem väl i att inringa Sovjetunionen, i att hindra vänstern från att ta makten under den antimonarkistiska revolutionen i Iran och i att skapa problem för Arafat och arabisk nationalism. Nu är denna skapelse mer ambitiös. Den har sitt eget program. Den har lämnat västs beskyddarskap. Och den 11 september tog politisk islam från USA:s synpunkt ett steg för långt. En terroristattack i denna skala i hjärtat av USA satte igång denna oundvikliga maktkamp. Dessa händelser är i grunden ögonblick och steg i en maktkamp mellan USA (och väst) och politisk islam. Från USA:s synpunkt är detta en kamp mot islamiska stater, islamiska partier och hela den politiskt islamiska rörelsen. Talibanerna är den svagaste, mest sårbara och tommaste symbolen för politisk islams makt i Mellanöstern och följaktligen den lämpligaste punkten för att sätta igång en omfattande maktkamp. USA:s seger i Afghanistan påverkar inte militärt och praktiskt grunderna för politisk islams makt. De vet detta. De viktigaste maktcentra finns i första hand i Iran, Saudiarabien och inom islamiska organisationer i Egypten, Libanon och Palestina. Detta är dock en maktkamp och inte en strid på liv och död. Afghanistan är den enda arenan, åtminstone i världens nuvarande tillstånd, där det faktiskt kunde bli en militär konflikt mellan USA och politisk islam. Det är den enda arenan där ”det långa kriget mot terrorism” kan börja med en dramatisk och effektfull militär aktion utan att orsaka total oordning.

Detta är en politisk konflikt

Detta är en maktkamp och inte en konfrontation om islam, liberalism, västlig demokrati, frihet, civilisation, säkerhet eller terrorism. Detta är ett slag mellan den amerikanska supermakten och en regional politisk rörelse med global räckvidd, som kämpar för makt i Mellanöstern. Det är en kamp för att fastställa intressesfärer och politisk hegemoni. Väst avser inte att etablera västliga demokratier i Mellanöstern. USA, Pakistan, Iran och en hel hop andra reaktionärer i regionen håller redan på att förbereda sig för att påtvinga folket i Afghanistan en annan despotisk och bakåtsträvande regim. Iran, Saudiarabien, Pakistan och golfemiraten, de mest reaktionära regimerna i världen i dag, är öppet eller underförstått på västs sida i denna konflikt. Även om islamiska regeringar faller kommer de alternativ väst föredrar att vara lokala och regionala högerpartier och reaktionära partier, militärjuntor och polisstater.

USA skapar inte historia

Vad Mellanöstern beträffar, även om väst syfta till en mer marginell reträtt för politisk islam och definiering av en ny ram för samexistens, kommer de sekulära, socialistiska och progressiva rörelserna i regionen ändå att komma i förgrunden under dessa nya förhållanden. Till exempel kommer enligt min uppfattning politisk islam att störtas i Iran, inte därför att väst följer ett sådant mål, utan snarare därför att folket i Iran och den arbetarkommunistiska rörelsen i spetsen kommer att störta den islamiska republiken. Den islamiska republikens nederlag kommer att bli det största hårda slaget för politisk islam. Om den palestinska frågans lösning är förutsättningen för att undanröja de politiska, intellektuella och kulturella källorna till politisk islams tillväxt, så är nederlaget för den islamiska republiken i Iran en nödvändig förutsättning för att krossa politisk islam som en rörelse som aspirerar på politisk makt i Mellanöstern. Utan Irans islamiska republik kommer politisk islam att bli en marginell och steril opposition i Mellanöstern.

Mansoor Hekmat