DEN SOVJETISKA ERFARENHETEN

1. Den sovjetiska erfarenhetens centrala problematik

Tyvärr har kommunismen idag mer än någonsin antagit skepnaden av en skola av tänkande, medan den till sin praktik (vad gäller en stor del av dess historia) och till sin teori (vad gäller dess relation till marxismen) är en social rörelse. Det är en rörelse som tillhör en social klass vilken har som mål att åstadkomma faktiska förändringar i samhället. Detta samhällelig- klassmässiga utgångsläge är inte något man bara ska ta i beaktande då man rör sig från den marxistiska teorin till partipraktik och politisk praktik, utan också en princip som ska vara en integrerande del av vår aktuella teoretiska syn på olika frågor. Inom den s.k. radikala esoteriska marxismen förblir arbetarklassen, liksom socialismen och klasskampen, en abstrakt kategori. Inom den verkliga marxismen emellertid, dvs. inom arbetarkommunismen, hänför sig dessa kategorier till konkreta samhällelig-historiska förhållanden och fenomen. Min kritik rörande erfarenheten av arbetarrevolutionen i Ryssland berör en verklig historisk process som frammanades av aktiva sociala krafter och i den egenskapen måste således den inledas med att fenomenet betraktas och bedöms utifrån dess objektiva dynamik och de sociala krafter som vid tiden i fråga befann sig i rörelse. Av detta skäl tror jag mig på ett avgörande sätt skilja mig från vad som internationellt är känd som radikal kritik av den sovjetiska erfarenheten. Min kritik ingår inte i den rådande tradition inom den radikala vänstern som befinner sig i illusionen att i den mån som den lyckas med att klargöra kontrasterna mellan den verkliga erfarenheten och sina egna förutfattade lärosatser, i den mån som den lyckas med att förneka den proletära karaktären hos olika aspekter av den ryska revolutionen, i samma mån har den närmat sig den ortodoxa marxismen eller presenterat en "djupgående" kritik av själva sakfrågan. Utifrån en arbetarkommunistisk ståndpunkt kan man inte sysselsätta sig med den sovjetiska erfarenheten på det släpphänta sätt "radikala" kritiker av den bolsjevikiska revolutionen hemmahörande inom Vänsterkommunismen, den Nya Vänstern osv. tar sig an den. Denna erfarenhet frambringades av en miljonhövdad klass. En klass som gav sig in i en sådan praktik i tron att den strävar för sina klassmässiga emancipatoriska intresse. Under flera decennier hade arbetarklassens mest avancerade partier och organisationer arbetat för att få denna revolution till stånd. Det var en revolution som satte sin prägel inte bara på arbetarrörelsens öde utan på hela den samtida världen. En sådan revolution kan inte bedömas endast utifrån dess ledarskaps ideologiska renlärighet och teoretiska ortodoxi; som om tillkortakommanden på denna punkt skulle räcka till för att omintetgöra hela erfarenheten.

Proletariatets klassmässiga praktik kan bara motverkas och göras betydelselöst av de starka sociala krafter som andra klasser utgör. Teoretiska brister och oförenlighet med på förhand givna tankemönster och lärosatser kan inte i sig rättfärdiga försöken att förneka ett objektivt socialt förlopp av sådana mått. Vad man måste redogöra för är detta: under vilka specifika omständigheter och med hjälp av vilka materiella och sociala krafter den ryska arbetarklassens oerhörda resning slutligen slogs ned.

Så även om min kritik av den ryska erfarenheten kanske inte tycks tillräckligt "radikal" i den nuvarande radikala vänsterns ögon utgör den enligt min mening den mest radikala kritiken av sovjeterfarenheten. En av huvudpoängerna i min argumentation är till yttermera visso att de radikala kritikerna hittills enbart företrätt å ena sidan en esoterisk reduktionism, å andra sidan en radikal demokratism. Faktum är att en sant radikal kritik enbart kan vara av proletärt socialistiskt slag, och det är en sådan kritik jag härmed ämnar skissera.
 

2. Demokratisk eller socialistisk kritik?

För den socialistiska kritiken är den centrala frågan hur den sovjetiska ekonomin utvecklades efter revolutionen. Detta är kärnan av den marxistiska åskådningen och att inte ta sig an denna fråga visar, enligt min mening, på en icke-marxistisk ståndpunkt. Att avfärda frågan om samhällets ekonomiska transformation efter revolutionen som den fråga vilken måste undersökas då det gäller den sovjetiska erfarenheten är liktydigt med att helt frångå eller undvika problematiken. Hur så?

För det fösta: den socialistiska revolutionen handlar i grunden om en ekonomisk revolution, och endast utifrån detta kan den vara en social revolution. Det faktum att detta fallit i glömska inom dagens marxism, det faktum att marxismen reducerats från att vara den sociala revolutionens teori till att bli en "vetenskap" om hur man erövrar den politiska makten, är i sig självt ett tecken på hur samhällets icke-proletära lager i allt högre grad använder sig av marxismen för att maskera icke-revolutionära, icke-socialistiska intressen. Det fundamentala i den sociala revolutionen är den revolutionära transformationen av ekonomin; inte i kvantitativ mening - dvs. en kvantitativ förändring av produktionen - utan i den mening som Marx använde, alltså en omvandling i produktionens sociala förhållanden vilken också definitivt frambringar en snabb framflyttning av samhällets produktionskraft. För vare sig demokrati eller avskaffandet av juridisk, politisk, kulturell liksom även ekonomisk ojämlikhet mellan individer, sociala skikt eller ens nationer är nya idéer som är speciella för marxismen. Dessa är ideal som länge funnits hos mänskligheten. Det som ger marxismen dess speciella status och vikt är att den kopplar dessa ideal, dessa krav, till störtandet av en viss ekonomisk ordning, till störtandet av de givna produktionsförhållandena som skapar arbetarklassen med dess bestämda position inom den sociala produktionen. Socialismen och kommunismen är i sig själva resultat av den här klassens kamp mot de nuvarande klass-orienterade, exploaterande förhållandena i det befintliga samhället, dvs. det kapitalistiska. Kampen kommer först att ha nått sitt mål då det borgerliga ägandet avskaffats och ett gemensamt ägande av produktionsmedlen etablerats. Tar vi bort dessa ingredienser från marxismen återstår ingenting av dess nyhetsvärde och egenart. Marxismen visar tydligt att om en sådan förändring i samhällets ekonomiska grundval inte äger rum finns det ingen materiell grund för det faktiska realiserandet av ovannämnda ideal. Från arbetarklassens ståndpunkt och från synpunkten om samhällets revolutionära förändring står det därför klart att en socialistisk revolution (däribland oktoberrevolutionen) ska dömas efter huruvida detta mål uppnåtts eller inte.

Diskussionen om den ryska revolutionen och dess konsekvenser kan och bör därför fokuseras på denna fråga: varför, och vilka omständigheter rådde då arbetarklassens erövrande av den politiska makten inte ledde till en radikal transformation av samhällets kapitalistiska fundament. Detta är kärnpunkten i en proletär socialistisk kritik av den ryska revolutionen som arbetarklassrevolution.

Därmed vill jag redan i utgångsläget understryka den djupgående (och i min mening klassbaserade) skillnad som råder mellan mitt synsätt och de synsätt som utgår från "omöjligheten" av en ekonomisk transformering av det ryska samhället efter det att arbetarklassen tagit makten - oavsett om detta förklaras i termer av "nödvändigheten av en världsrevolution", "underutvecklingen i Ryssland" eller på något annat sätt - för att sådana synsätt känner nämligen i grunden inte vid den ryska arbetarklassrevolutionens själva existensberättigande.

För det andra: frågan om Rysslands ekonomiska transformation är central för den socialistiska kritiken då revolutionens politiska och ideologiska degeneration (exempelvis byråkratiseringen av statsstrukturen, partiets snedvridna klassorientering och klasspraktik, problematiska inslag i Sovjetstatens inhemska och internationella politik och de kulturella och etiska reträtter som gjordes efter revolutionens ursprungliga framsteg på dessa områden m.m.) endast kan förklaras utifrån den. Orsakerna till dessa misshagliga politiska och ideologiska (kort sagt överbyggnadsmässiga) kursändringar kan enligt min mening bara korrekt analyseras om de faktorer som förhindrat en revolutionär transformation av Rysslands ekonomiska förhållanden undersöks. Det första steget i proletariatets revolution utgörs av erövrandet och konsoliderandet av den politiska makten. Men då arbetarklassen erhåller denna makt måste den, som Engels understryker, använda makten för att "hålla den kapitalistiska fienden nere och genomföra den ekonomiska revolution utan vilken kommer säkert hela segern att vändas till ett nederlag och en arbetarklassmassaker såsom den som avlöste Pariskommunen."[1]

Som vi ser är detta en enkel och uppenbar marxistisk princip. I en marxism, förvisso, som inte manipulerats och förfuskats av icke-proletära klasser och vars klara, levande principer inte kapslats in i den icke-proletära vänsterns dunkla och meningslösa utläggningar. Saken är blott alltför klar. Om arbetarna inte kan omvandla samhällets ekonomiska grundval efter det att de erövrat den politiska makten kommer deras revolution inte att lyckas; den kommer att sluta med ett tillintetgörande av arbetarklassen själv. Engels understryker att händelsernas vändning i Pariskommunens kölvatten i praktiken bevisat riktigheten av detta. Vad som hände i Ryssland är faktiskt det som Engels beskriver i meningen ovan. Skillnaden är bara att denna massaker på arbetarklassen inte öppet och vid en särskild tidpunkt utfördes av fiendetrupper, inte heller skedde den efter det att en viss stad intagits - den ägde rum under en lång och intrikat process, och på olika fronter. Icke desto mindre var resultatet detsamma: arbetarklassens förlust och tillintetgörande. Omfattningen av förlusten var inte ringare än Pariskommunens. Vad vi ser idag är resultatet av att det segerrika ryska proletariatet misslyckats med att genomföra den nödvändiga revolutionära transformering av samhällets ekonomiska fundament och med att åstadkomma sin ekonomiska revolution. Den ryska revolutionens politiska, ideologiska och administrativa förfall var resultatet av detta misslyckande. Detta är centralt för mitt synsätt. Detta är oktoberrevolutionens fundamentala läxa. Här måste en socialistisk kritik av den sovjetiska erfarenheten ta sitt avstamp.

Jag skulle vilja tillägga att metodologiskt skiljer sig mitt synsätt på ett avgörande sätt från de synsätt som då de undersöker den sovjetiska erfarenheten tar sin utgångspunkt i uppkomsten av byråkratin, partiets politiska och teoretiska degeneration eller andra anmärkningar som relaterar till utvecklingen i samhällets och revolutionens överbyggnad. I min uppfattning är dessa fenomen verkan av att den ryska revolutionen avbröts och förföll, inte orsaken därtill. De är delar av den verklighet som ska förklaras och inte de hjälpmedel som behövs för att analysera den verkligheten. Att med hjälp av dessa faktorer förklara hur revolutionen misslyckades är liktydigt med att förklara verkan med andra verkan. Det är som att försöka förklara en sjukdom med dess symptom och effekter.

Mina ord så här långt torde ha klargjort min utgångspunkt i diskussionen. Nu är det dags att mer detaljerat utveckla mina teser.
 

3. Oktoberrevolutionens sociala ram

Den samhälleliga synen på den ryska revolutionen, dvs. att förstå den inom en social ram, är ett mycket viktigt inslag i min analys. Senare kommer jag gå in på mer konkreta härledningar utifrån detta. Här är det dock nödvändigt att kort peka på vikten av detta förhållningssätt då det gäller att analysera frågan om Sovjetunionen.

Revolution, även en så storslagen sådan som oktoberrevolutionen, äger rum i ett samhälle. Samhället är det väldiga, allomfattande fenomen som nödvändiggör och skapar revolutionen, avgör dess omfattning och föder dess utvecklingslagar. Huvudsakligen är det genom att analysera ett samhälle som en revolution kan undersökas och förstås. Detta verkar blott alltför enkelt och uppenbart. Men att hänvisa till samhället som referenspunkt för sociala förhållanden i syfte att förklara människors handlingar utgör en av marxismens hörnstenar. Denna enkla marxistiska lära glöms alltför ofta bort i vänsterradikalernas utläggningar av sovjetfrågan. Vad utgången av revolutionen än var, var den revolutionens inverkan på det ryska samhället. Revolutionen kan inte sudda ut samhället för att istället skriva in sina egna, oberoende mekanismer och sin egen dynamik som bas för historiens gång. Tvärtom är den själv ett resultat av samhälleliga mekanismer och dynamik. Då man, till exempel, plötsligt finner en ny härskande klass uppvuxen ur "byråkratin" i Sovjetunionen, förvandlar man samhället till ett resultat av revolutionen. Inom marxistisk teori betraktas revolution som ett stadium i konflikten och kampen mellan de sociala klasserna. Enligt den radikala vänsterns icke-samhälleliga och icke-materialistiska uppfattning skapar emellertid revolutionen sociala klasser. Då man, med ett annat exempel, godtyckligt ersätter den fundamentala klassantagonism som existerade då revolutionen bröt ut 1917 med en antagonism mellan proletariatet och marginella skikt sätts samhället i en underordnad position i förhållande till revolutionen. Revolutionen återspeglar enligt marxismen den spricka och konflikt mellan de stora sociala klasserna som rådande produktionsförhållanden skapat. Enligt den radikala vänstern kan sociala klasser flyttas fram och tillbaka, skapas eller utelämnas efter revolutionens vilja. En segerrik socialistisk revolution som förändrat samhällets ekonomiska förhållanden kommer också att förändra själva samhället och därmed också sociala klasserna. Men den socialistiska revolutionens hela skapande kraft kommer ur omdanandet av rådande ekonomiska förhållande, och den som inte talar om en framgångsrik revolution utan om en ofärdig, misslyckad eller nedkämpad sådan, den som går med på att ingen revolutionär transformation inom produktionsförhållanden ägt rum, kan inte därpå lämna det redan befintliga samhället ur räkningen i sin analys och förklara revolutionen för sig själv. Att göra så är subjektivism och innebär att vända Marx historiematerialism ryggen.

En samhällelig syn på oktoberrevolutionen tillåter oss att förbli historiematerialismen trogna då vi tittar närmare på dynamiken i revolutionens utveckling, att undvika misstaget att bortse från avgörande samhälleliga faktorer som produktionsförhållanden, reella klassmotsättningar och dessa faktorers historiska kontinuitet och i synnerhet att kunna inse den bakgrund ur vilken revolutionen växte fram liksom att följa de huvudsakliga samhälleliga dödlägen, klasskampens centrala frågeställningar och samhällets reella utveckling under revolutionens konkreta utvecklingsgång efter oktober.

I det följande vill jag utveckla närmare dessa frågor. Jag ska i synnerhet ta itu med den centrala frågan för revolutionen i Ryssland, nämligen vad som möjliggjorde oktoberrevolutionen och spelade en avgörande roll i dess öde. Enligt min mening handlar detta om den pågående konflikten mellan proletariatet och bourgeoisin under de 4-5 decennier som föregick revolutionen samt det som följde på den - angående det ryska samhällets framtid och perspektivet på dess utveckling och tillväxt.

Uppkomsten och utvecklingen av det kapitalistiska samhällets två huvudsakliga klasser, dvs. proletariatet och bourgeoisin, inverkade starkt på den ryska historien under decennierna före revolutionen. De båda klasserna fann sig stå i motsättning inte bara till varandra utan till hela de existerande sociala, ekonomiska och politiska förhållandena. Två klasser utmanade det efterblivna tsaristiska Ryssland och fortsatte att mognade i det. Båda satte som motpol till den verklighet de befann sig i upp bilden av ett "utvecklat, fritt och industrialiserat Ryssland". Under 1900-talets början stod det klart för alla att Ryssland skulle komma att stå inför omstörtningar. Det var tydligt att landet måste gå över tröskeln till en ny tidsålder. Rysslands ekonomiska, politiska och kulturella efterblivenhet i förhållande till andra europeiska länder hade blivit en källa till allvarlig, inhemsk social kritik.

Men vad som var verkligt betydelsefullt för det ryska samhällets påföljande utveckling var att kritiken av dess efterblivenhet framfördes utifrån två distinkta klassperspektiv samtidigt. Ryssland konfronterades med två olika alternativ - två skilda och motsatta samhällsklassers alternativ. Kapitalism och socialism var de åtskilda perspektiv som inte bara ställdes mot varandra utan primärt - tillsammans och på ett mer djupgående plan - stod i motsatsställning till det dåvarande ryska samhället. Hela det ryska bourgeoisin ville att Ryssland ansluter sig till den huvudfåra inom den kapitalistiska civilisationen vars produkter då så lockande visades upp av den europeiska bourgeoisin, alltmedan det ryska proletariatet, under inflytande av den ryska socialdemokratin, allt mer uppmanade till socialism.

Den ryska sociala verkligheten, landets band till Europa, dess koloniala makt och militära styrka liksom dess ekonomiska potential är faktorer som alla skapade historiska möjligheter för att vilket som helst av de båda alternativen skulle kunna realiseras. Objektivt sett hade det sena 1800-talets antikverade Ryssland kunnat bli till såväl ett kapitalistiskt som ett socialistiskt samhälle under 1900-talet. Båda alternativ möjliggjorde ekonomiskt framåtskridande. De sociala krafter som stod bakom dem arbetade redan på att mobilisera och samla ihop sin styrka. De två alternativens historiska perspektiv penetrerade redan det ryska samhällets porer, och skapade grunden för ett revolutionärt medvetande. Här måste man lägga märke till några saker:

1. Den objektiva bristen på social, ekonomisk och kulturell utveckling innebar att den "gemensamma" grunden för dessa båda åtskilda klassers alternativ under lång tid trädde i förgrunden. Det finns ingen likhet mellan socialism och kapitalism, men om ett samhälle domineras av feodala förhållanden, tsarism, absolutism och okunnighet framstår oundvikligen det moderna inslaget i de båda alternativen tydligt och understryks ytterligare; såväl proletariatet som bourgeoisin blir fiender till denna ekonomiska och politiska efterblivenhet. Denna gemensamma grund avtecknade sig inte bara tydligt utan också framhävdes medvetet, i synnerhet av den socialistiska rörelsen - i den utsträckning att den ryska socialdemokratin, i motsats till narodnismen, ansåg ett visst mått av kapitalistisk utveckling vara önskvärd och nödvändig för att samhället skulle kunna utvecklas i riktning mot socialismen. Såväl i politiska som kulturella polemik fann sig socialdemokratin många gånger stå på samma sida som det borgerliga alternativets förkämpar. Bevis för detta är dess konformitet med den legala marxismens debatter om den ryska ekonomin, mensjevikernas liering med den ryska liberala bourgeoisin, och den varaktiga beundran socialdemokratins, inklusive bolsjevikernas, ledare åtnjutit som förkämpar för borgerlig demokrati i den ryska historien. Lieringar som dessa må vara oundvikliga vid vissa historiska vägskäl men icke desto mindre lägger de i själva verket hinder i vägen för att det proletära perspektivet allsidigt ska kunna separeras från det borgerliga, och de negativa konsekvenser de medför framträder vid en senare tidpunkt - i synnerhet, menar jag, efter oktoberrevolutionen.

2. Det är uppenbart att den ryska socialdemokratin inte uppstod ur den ekonomiska och sociala moderniteten. Den var inte heller något specifikt ryskt fenomen. Kommunismen må sannerligen idag i många länder vara en direkt manifestation av den inhemska nationalreformismen vars aspirationer iklätts fraser lånade från marxismen, men då det gäller Ryssland var socialdemokratins koppling till det internationella proletära lägret djupgående, och dess internationella och klassmässiga kännetecken mycket tydlig. Icke desto mindre utgjorde socialdemokratin en vistelseort för nationell modernitet och ryska reformism, och den attraherade och kanaliserade, oundvikligen, en god del av anti-tsaristisk protest, särskilt från småborgerliga strata. Under dess utveckling konfronterades den ryska socialdemokratin ständigt med det faktum att det inom dess led skapades och återskapades nationalreformismen, som blev till en trend inom rörelsen. Det reella förkroppsligandet av denna sociala tendens var mensjevikerna.

Men mensjevismen utgjorde inte det enda språkröret för denna tendens och dessa övertygelser. Kampen mellan arbetar- och borgarklassen, mellan socialismen och kapitalismen, begränsades inte till att föras mellan den arbetarklassbaserade socialdemokratin och bourgeoisins öppna representanter och politiska partier. Denna kamp var också en integrerad del av den inre dynamiken inom socialdemokratin självt, och den ledde till splittringar och olika konflikter även inom bolsjevikernas led angående avgörande taktiska drag liksom slutligen kontroverser vad gäller olika perspektiv på den ryska revolutionen. Frågan om hur socialdemokratin skulle ställa sig till den revolutionära, provisoriska regeringen och den splittring mellan mensjeviker och bolsjeviker denna fråga ledde till, krigsutbrottet 1914 och de olika ståndpunkter som fattades av de ryska socialdemokraterna, oktoberrevolutionen och de varierande synsätt olika fraktioner inom själva bolsjevikpartiet hade på dess utvecklingskurs; allt detta bär vittnesbörd om hur klasskampen internaliserats. I varierande grad finns denna konflikt inom alla arbetarpartier. Då det gäller Ryssland låg dock dess springande punkt i hur fundamentala klassperspektiv kom att korrespondera mot landets framtid och dess ekonomiska samt sociala framåtskridande.

3. Det står således klart att den ryska socialdemokratins historia, arbetar- revolutionismens och den kommunistiska revolutionismens historia, också berättar om dess frigörelse från inflytande av den ryska nationalismens och modernitetens borgerliga perspektiv; en frigörelse som nödvändiggjordes p.g.a. det gemensamma historiska ställningstagandet med bourgeoisin mot tsarismen och landets bakåtsträvande ekonomiska förhållanden.

Den ryska socialdemokratiska rörelsen kom till inte bara som ett uttrycksmedel för proletariatets anti-kapitalistiska stämningar utan också som språkrör för den populistiska protesten och strävande efter moderniteten. Som social rörelse representerade socialdemokrati inte bara den ryska proletära socialismen och internationalismen; den attraherade också det "revolutionära ryska samhället", i sig ett historiskt resultat av nationalistiska och demokratiska protester. Men utan att direkt beröras av det ryska samhällets utvecklingsgång och klasspolarisering, utan att utarbeta en teoretiskt och politiskt utvecklad form av marxism i Ryssland kunde socialdemokratin inte bli i sin helhet till den sociala revolutionens avancerade element. Den ryska socialdemokratins historia beskriver också hur proletariatet och det proletära perspektivet kom att skilja sig från bourgeoisin och det borgerliga perspektivet. Denna separationsprocess innefattar de vändpunkter och historiska ögonblick vi alla känner till. Kritiken av narodnismen som icke-proletär, populistisk socialism och skilsmässan från den var början till att bilda den revolutionära socialdemokratin. Debatten mellan bolsjeviker och mensjeviker vid tiden för 1905 års revolution angående relationen mellan arbetarklassen och den politiska makten under en borgerlig revolution och vilket förhållningssätt proletariatet skulle inta gentemot den liberala bourgeoisin; de båda fraktionernas polemik med avseende på det proletära partiets karakteristik; bolsjevismens analys av den agrara frågan och dess förståelse av den stolypinska reaktionens historiska följder för Rysslands ekonomiska uppbyggnad; framför allt bolsjevikernas ställningstagande gentemot det första världskriget då den revolutionära socialdemokratin hade att entydigt fördöma nationalismen och patriotismen som arbetarfientliga tendenser - dessa är exempel på sådana ögonblick då arbetarklassen skilde sitt perspektiv från den borgerliga horisonten och framträdde som en kraft mot bourgeoisin. Detta förlopp av särskiljande utgör ett distinkt fundament till leninismen. Just detta var vad jag hänförde mig till då jag tidigare hävdade att "leninismen inte fanns representerad vid 1924-28 års ekonomiska debatter". Med andra ord skedde i motsats till tidigare skeden vid denna avgörande period under arbetarrevolutionen - då revolutionens viktigaste fråga höll på att göras upp, dvs. den revolutionära transformeringen av kapitalismen - inte någon avgörande avgränsning av det proletära perspektivet från det borgerliga.

Vad jag vill understryka här är att klasskampen i Ryssland inte från dess första början utgjordes av en strid mellan två åtskilda och distinkta krafter - åtskild i intellektuell mening och vad det gäller politiskt perspektiv och praktiskt alternativ. Den var inte en kamp mellan två fullständigt separata läger som stod i tydlig motsatsställning till varandra. Klasskampen i Ryssland nödvändiggjorde en process under vilken proletariatets led stegvis lösgjorde sig från den ryska bourgeoisins nationalism, liberalism och industriella modernitet. Som jag har sagt bär den ryska socialdemokratins historia vittnesbörd om hur det ryska proletariatet under bolsjevismens ledning frigjorde sig från de gemensamma föreställningarna som härskade inom den "moderna" oppositionen för att erhålla och använda sig av sina egna, oberoende idéer och perspektiv på sociala och politiska frågor, varigenom kollisionen mellan dessa båda alternativ för samhällets framtida utveckling tydliggjordes.

Men medan denna separation fullbordades på det ideologiska och politiska området ägde inte någon motsvarande genomgripande bodelning rum inom det ekonomiska tänkandet, dvs. med avseende på perspektivet på det posttsaristiska samhällets ekonomiska utveckling - och detta är pudelns kärna i min argumentation. Det fördes före 1917 års revolution inga grundläggande diskussioner som tydligt lade fram riktlinjerna för det post-revolutionära samhällets ekonomi. Proletariatets specifika syn på ekonomi hade inte konkretiserats och diskuterats på det livliga sätt som dess specifika politiska syn på, till exempel, frågan om staten, det imperialistiska kriget, demokratin etc, utmejslats och debatterats. Det skulle kunna hävdas att begreppet socialism som nya ekonomiska förhållanden och idén om avskaffandet av privat ägande, i sig skulle räcka till för att klargöra saken. Men det är just här problemet ligger. Socialismens huvudsakliga drag, såsom den i övervägande utsträckning uppfattades av den ryska och den internationella socialdemokratin i stort, bestod i avskaffandet av privat ägande, införandet av ekonomisk planering, centraliseringen av produktionen och utvecklandet av produktivkrafterna. Detta var det huvudsakliga innehållet i den ryska socialdemokratins ekonomiska tänkande fram till revolutionens ögonblick. Ett tänkande som genomgående framträder från Plechanows första utkast till det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets program fram till debatterna under åren 1924-28. Intressant är att notera hur denna uppfattning om socialistisk ekonomi kommit att bibehållas mer eller mindre intakt inom den nuvarande reformistiska socialdemokratin, dvs. av den Andra Internationalens arvtagare, och utgör grundstommen i den borgerliga formuleringen av socialismen. Som den ryska socialdemokratin såg det var socialismens och arbetarrevolutionens främsta uppgifter på det ekonomiska området att få produktivkrafterna att växa, utveckla industrin och upprätta en modern ekonomi baserad på central planering. Skälet till denna uppfattning ligger i att kapitalismen i grund och botten, såvitt det gäller teoretiska formuleringar, mest kritiserades för dess "anarki inom produktionen". Med en sådan uppfattning om kapitalismen är det bara naturligt att dess antites föreställas som ett ekonomiskt system där man med hjälp av planering sätter stopp för denna anarki. Socialismens mer fundamentala uppgift, dvs. att skapa de former för ägande och ekonomisk kontroll som skulle upphäva de borgerliga egendomsförhållandena, göra slut på lönearbete, störta kapitalet i dess varje form och genom ett sådant agerande bereda vägen för ett massivt utveckling av produktivkrafterna, uppmärksammades mindre. Tanken på gemensamt ägande och lönearbetets avskaffande fick definitivt stå tillbaka i förhållande till idén om utvecklingen av produktivkrafter och uppbyggnaden av en nationell ekonomi. Denna förståelse av arbetarrevolutionens uppgift på det ekonomiska området och denna uppfattning om socialismen hade förstås gått i arv från den Andra Internationalen och den teknologiska determinism samt evolutionism som behärskade dess tänkande, och var inte bara en indikation på den ryska socialdemokratins teoretiska läge.

Fortfarande hade proletariatets och bourgeoisins ekonomiska visioner mycket gemensamt. Ekonomisk modernitet, industriell tillväxt, till och med ekonomisk centralstyrning och tanken på ekonomisk planering hade kunnat komma att ingå som delar av ett ekonomiskt program för den ryska storbourgeoisin, vilken i alla fall måste kämpa hårt för att kompensera för bristen på utveckling i landet och ta till metoder annorlunda än de vanliga inom en laissez-faire-kapitalism för att åstadkomma detta. Jag vill dra uppmärksamhet till att jag här inte argumenterar utifrån närvaron eller frånvaron av något enskilt dokument, någon särskild pamflett eller bok där det beskrivs vilka steg arbetarsocialismen i praktiken har att ta i den ekonomiska terrängen. Diskussionen gäller i vad mån de ryska avancerade arbetarna, partianslutna eller inte, skolats in i en alternativ ekonomisk syn och gjorts immuna mot det borgerliga perspektivet på ekonomisk utveckling. En sådan inskolning och fostran hade bara kunnat ske genom år av djupgående och vidsträckt polemik, där avgränsningslinjerna tydligt stakats ut - som under den period då den ryska bourgeoisins imperialistiska patriotism diskrediterades i arbetarnas ögon, eller de rika erfarenheter som diskrediterade liberalismen och reformismen hos de ryska arbetarna. Den ryska bourgeoisins ekonomiska alternativ kritiserades emellertid inte utan lämnades därhän under dessa år.

Faktum är att det först var senare, när frågan om landets ekonomi och dess utvecklingskurs blev en pressande spörsmål, som de dittills okritiserade gemensamma dragen mellan den ryska anti-tsaristiska bourgeoisins gamla ideal - dvs. modernitet, industrialisering m.m. - och de ekonomiskt orienterade förväntningar de ryska arbetarnas avancerade led hyste, tydligt framträdde. Under 1920-talets avgörande, historiska vändpunkt var det dessa drag som satte stopp för arbetarrevolutionens frammarsch i den ekonomiska terrängen, och ledde tillbaks den till den ryska kapitalistiska utvecklingens huvudfartleder.

För att summera min hittills förda diskussion: Det tjugonde århundradet ställde det ryska samhället i stort inför en grundläggande fråga och det var hur landet skulle kunna övervinna sin ekonomiska underutveckling och nå upp till den industriella och produktiva tillväxtnivå som rådde i Västeuropa. Landets sociala krafter sattes i rörelse runt denna centrala fråga. De två huvudsakliga framväxande klasser, proletariatet och bourgeoisin, reste sig samfällt mot l'ancien regime och befann sig samtidigt i motsatsställning till varandra, som krafter med ömsesidigt antagonistiska perspektiv. Mot bakgrund av tillståndet i landet hade båda alternativ historiska möjligheter för att realiseras. De kunde båda öppna dörren för ekonomiskt framåtskridande i det ryska samhället. Bolsjevismen och leninismen förde arbetarklassen i fältet som en oberoende kraft i opposition till såväl bourgeoisin som tsarismen. Detta klassmässiga oberoende i frågan om den politiska makten och, rentav, statens struktur uppnåddes tydligt och blev till en organisk, inarbetad egenskap hos den ryska arbetarrörelsen. Ett så starkt oberoende gjorde det möjligt för de ryska arbetarna att under bolsjevikernas ledarskap sätta käppar i hjulet för planerna på en borgerlig-demokratisk utveckling av landets politiska överbyggnad och statsöverbyggnad och att i stället upprätta arbetarnas självständiga makt genom proletariatets revolution. Men de populistiska aspirationerna på att övervinna den nationella ekonomins outvecklade tillstånd, och de felbehäftade ekonomiska föreställningar som var dominerande inom den internationella socialdemokratin berövade arbetarklassen och dess avancerade parti, bolsjevikpartiet, möjligheten att under revolutionens mest avgörande skede göra en oberoende uppskattning av den grundläggande frågan för det ryska samhället, dvs. det samhälleliga produktionssättet och den ekonomiska utvecklingen. "Revolutionen blev ett offer för grumlighet i dess mål." Denna grumlighet gällde inte något teoretiskt eller intellektuellt problem utan en samhällelig verklighet. Det ryska samhället var inte tillräckligt polariserat när det gällde ett ekonomiskt perspektiv på dess utveckling. I avsaknad av en tydlig vision för en revolutionär omvandling av rådande produktionsförhållanden, och under den ekonomiska och politiska press det kapitalistiska systemet utövade såväl på hemmaplan som internationellt tog arbetarnas parti sitt tillflykt till den grund för ekonomiska ställningstaganden som man delade med det borgerliga perspektivet. Den revolutionära transformationen av det kapitalistiska systemet gav vika för en reformering av detsamma med hjälp av utökat statligt ägande samt planering för kapitalackumulation och arbetsdelning. Genom att låta det stanna härvid tilläts arbetarrevolutionens politiska vinster steg för steg, under de påtryckningar den borgerliga ekonomins realiteter och behov utövade, ryckas undan. Leninismen, garanten för proletariatets klassmässiga oberoende vid varje front och i varje slag, fanns inte representerad vid den tidpunkt då frågan om det ryska samhällets framtida ekonomiska system avgjordes. "Socialism i ett land" var den slogan under vilken man slog in på reträtten, till förmån för en nationell-borgerlig ekonomi i Ryssland. En slogan som tillkom just till följd av avsaknaden av en leninistisk dito som proklamerade uppbyggnaden av socialismen som ett "överlägset" ekonomiskt system baserat på gemensamt ägande och avskaffande av lönearbetet. Uppbyggnaden av socialismen, i dess marxistiska bemärkelse, var inte bara möjligt utan också nödvändigt för att revolutionen skulle fortgå och befästas i Ryssland. Arbetarrevolutionen besegrades då den stod inför uppgiften att uppfylla sina ekonomiska mål.

Jag kan dra flera slutsatser av detta resonemang. Först och främst vill jag ännu en gång understryka den grundläggande vikten av en transformation av den ryska ekonomin efter revolutionen. Den ryska klasskampen ägde rum inom en kontext bestående av givna sociala förhållanden och gällde de fundamentala problem som resulterade ur de inneboende motsättningarna och motsägelserna i dessa förhållanden. Den ekonomiska utveckling som bar fram proletariatet och bourgeoisin i Ryssland var också den som visade fram den objektiva nödvändigheten av en förändring av rådande ekonomiska förhållanden. Den ryska revolutionens öde avgjordes slutligen av hur denna fundamentala socialhistoriska nödvändighet hanterades. Detta var den viktigaste länken i den proletära revolutionens utvecklingskedja och också den väsentligaste frågan för den borgerliga kontrarevolutionen. Resultatet av revolutionen för ekonomin visade sig bestå i att den kapitalistiska utvecklingen i Ryssland ålades vissa reformer; inte i en socialistisk förvandling. Roten till detta misslyckande måste sökas i avsaknaden av en tydlig materiellt och socialt grundad avgränsning mellan arbetarklassens ekonomiska perspektiv och den ryska borgarklassens industrialistiska och nationella.

Om vi, för det andra, godtar att de sociala krafternas kamp i Ryssland före revolutionen polariserades alltmer i två alternativa klasspolitik om landets framtida utveckling, alltså bourgeoisins industrialist-nationalistiska linje å ena sidan, proletariatets socialistiska å den andra, så blir det tydligt varför den ryska arbetarrevolutionens öde också ska bedömas efter hur denna fundamentala klasskonflikt levde kvar efter revolutionen. Arbetarklassens politiska seger i Ryssland och den politiska och ekonomiska expropriationen av storbourgeoisin betydde inte att den sociala och klassbaserade kampen mellan proletariatet och bourgeoisin vad gällde deras respektive mallar och alternativ för det ryska samhällets framtid avgjorts. Även därefter fanns det historiska möjligheter och förutsättningar för båda linjerna att realisera sina alternativ. En kapitalistisk utveckling av det ryska samhället och att nå upp till en ekonomisk makt inom ramarna för det kapitalistiska systemet var fortfarande en reell möjlighet och ett levande perspektiv i samhället. (Som senare fastställdes ägde faktiskt framsteg i fråga om den ryska ekonomiska utvecklingen rum under det kapitalistiska systemet.) Det står således klart att det gäller att visa vilka sociala och klassmässiga krafter som skulle komma att bära dessa båda historiskt realiserbara alternativens baner. Sanningen är att under specifika omständigheter på 1920-talet, framför allt under avsaknad av ett proletariatets organiserade led som kunde kämpa för en sant socialistisk linje, var det själva det kommunistiska partiets officiella kurs, dvs. Stalins linje, som stod för det borgerliga perspektivet.

Jag kan därför inte acceptera den schematiska och orealistiska förutsättningen att bourgeoisin från första dagen efter 1917 års revolution försvann som en av de aktiva sociala krafterna i samhället, och att det borgerliga alternativet förlorade all relevans för det ryska samhällets utveckling. Att förstå oktoberrevolutionens sociala ram innebär att förstå klasskampens kontinuitet före och efter revolutionen, dvs. att förstå att de två, den proletära och den borgerliga, perspektiven på transformationen av samhället stod emot varandra även efter oktoberrevolutionen och att denna konfrontation som klasskampens springande punkt ännu samlade verkliga sociala krafter omkring dem. Till och med i den radikala vänsterns gängse tolkning understryks att vad Stalin-fraktionen till syvende och sist stod för var den ryska nationalismen. Men vad man där inte begripit är att denna nationalism inte bara utgjorde ett ideologiskt fenomen eller en överbyggnadsmässig tendens. Denna nationalism var bourgeoisins baner och symbolen för dess materiella makt i samhället. Den hade ett särskild ekonomiskt innehåll vilket bestod enbart av att lyfta upp den ryska nationella ekonomin till den nivå där den dåvarande avancerade, kapitalistiska europeiska ekonomin befann sig. Bourgeoisins materiella makt överstiger vida den fysiska närvaron av borgarna i styrelserum och på regeringsposter. Bourgeoisin sprider sina intressen och idéer som hela samhällets ideal. Det borgerliga tänkandet blir till en oerhörd kraft och lever kvar i den "spontana" själsverksamheten och benägenheten hos miljontals människor vilka inte på något vis delar bourgeoisins intressen. Den som avskriver bourgeoisin som en aktiv kraft på den politiska arenan i och med 1917 års revolution gör sig på ett flagrant sätt skyldig till reduktionism och värsta typen av avsteg från marxismens allsidiga och sociala förståelse av de klassmässiga förhållandena i ett kapitalistiskt samhälle. Oktoberrevolutionen bibringade många och stora förändringar, till arbetarklassens fördel, inom maktbalansen mellan proletariatet och bourgeoisin. Men den förintade inte, kunde inte heller förinta, denna klasskonfrontations innersta väsen - en konfrontation som då stod i centrum för klasskampen i samhället och som endast kunnat omintetgöras genom en ekonomisk omvälvning av stora mått. Min ståndpunkt skiljer sig, således, från de ståndpunkter för vilka oktoberrevolutionens triumf och upprättandet av arbetarstyret är tillräckliga skäl att betrakta det ryska samhällets inre dynamik som baserad på något annat än klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisin; betraktelsesätt som stirrar sig blind på motsättningarna mellan proletariatet och samhällets mindre klasser, och enligt vilka det största hotet mot socialismen härur ur småskalig varuproduktion och liknande, snarare än ur kapitalismen. Enligt min mening är en sådan syn på det post-revolutionära ryska samhällets problem inkorrekt och mekanistisk, vad gäller den marxistiska teorin, samt politiskt sett naiv. Jag förnekar inte att motsättningarna mellan å ena sidan proletariatet och dess intressen och å andra sidan aspirationerna inom andra sociala skikt är betydelsefulla, men jag lägger min tyngdpunkt vid fortvaron av en klassdynamik i ett samhälles utvecklingsgång, alltså på den förhärskande konfrontationen mellan arbete och kapital, mellan arbetaren och kapitalisten, under såväl tiden före som efter revolutionen, och jag understryker det inflytande denna dynamik utövade även på andra sociala konflikter.

Den ryska storbourgeoisins sociala alternativ gick inte om intet i och med den politiska och ekonomiska expropriationen av klassen, utan förlorade sina direkta bärare och måste tillfälligt finna nya mänskliga och klassmässiga aktörer att fylla denna funktion. Med andra ord: om arbetarklassen på morgonen efter revolutionen sökte sitt socialistiska alternativ infann sig på andra sidan av ekvationen sociala skikt och klassmässiga krafter som (tvivelsutan med det internationella kapitalets välsignelse och stöd) uppträdde som försvarare av det borgerliga industrialistiska alternativet i Ryssland. Inom kontexten för en sådan fundamental klassmotsättning kunde bönderna, småborgarna, mellanhänderna, byråkraterna osv. bara agera som mänskliga och klassmässiga agenter för det borgerliga alternativets bevarande och fortlevande, snarare än fanbärare och drivande kraft för de uppkommande marginella skiktens alternativ. Endast i denna kapacitet kunde i grund och botten dessa marginella grupper spela någon avgörande social roll, inte som försvarare av sina marginella intressen. Den sociala kampen gestaltas bara utefter de klassalternativ som har historiska och universella möjligheter och betydelse. Under vår tidsålder står denna kamp mellan socialism och kapitalism, mellan proletariatet och bourgeoisin. Runt denna kamp måste alla sociala klasser och skikt polariseras, och i den slutliga analysen är det bara i anslutning till denna grundläggande strid som de kan spela någon socialt avgörande roll.

En annan implikation av denna argumentation är att det då proletariatet misslyckats med att genomföra sitt alternativ inte fanns någon annan väg för det ryska samhällets utveckling än den som det borgerliga alternativet erbjöd. Jag kan således inte acceptera argumentationen för upprättandet av ett nytt produktionssätt eller en mellanekonomi baserad på småskaliga varuproduktionsformer och så vidare eller byråkraterna skulle kunna utgöra den huvudsakliga sociala klassen i ett samhälle. Dessa ska ses som fortlevnadsformer av det kapitalistiska samhället och kapitalets styre. På papperet kan man definiera vilket nytt produktionssätt eller vilken ny härskande klass som helst man vill, och klassificera verkligheten enligt vilket godtyckligt tabellsystem man önskar, men historiens gång baserar sig enbart på dess materiella möjligheter och sociala grunder, vilka är verkliga sociala klassers alster. Den proletära revolutionens nederlag inom kontexten för ett kapitalistiskt samhälle innebär kapitalismens fortlevnad, om än i andra former. Det innebär inte uppkomsten av ett nytt produktionssätt, vars drivande krafter, historiska bakgrund och sociala baser inte ägde någon objektiv existens då striden mellan socialism och kapitalism stod som hetast. De som förfäktar sådana ståndpunkter ska inte bara klargöra hur och varur detta nya produktionssätt framkommit, och hur det kom att slå ut den socialistiska rörelsen, men också förklara hur den övermannade det borgerliga alternativet och den faktiskt existerande kapitalismen. Hur kunde ett socialt "stratum", från sidan och utan något motstånd från bourgeoisins håll, lyckas med en uppgift som arbetarrevolutionen misslyckades med, dvs. att störta kapitalet!
 

4. Några anmärkningar rörande de teoretiska premisserna för revolutionens slutliga nederlag

I många avseenden lyckades bolsjevikerna utrusta den ryske arbetaren med ett självständigt perspektiv. Intressant är att den radikala vänstern då den identifierar teoretiska svagheter hos bolsjevikerna efter maktövertagandet pekar på områden som utgjorde bolsjevismens styrka: nämligen den marxistiska uppfattningen om internationalism och proletär demokrati. Det ska sägas att bolsjevikerna inom dessa områden händelsevis inte bara stod för teoretisk renlärighet i förhållande till hela den övriga dåvarande socialistiska rörelsen, utan också lyckades göra denna renlärighet till ett drag i de ryska arbetarnas karakteristik. Vid de mest avgörande tillfällen, då ett imperialistiskt krig vilket undantagslöst drev den internationella socialdemokratin att ge stöd åt sina respektive länders bourgeoisier, var det bolsjevikerna som inte bara gav mening åt ordet internationalism utan också i praktiken förde in de ryska arbetarna i en våldsam konfrontation med deras egen bourgeoisie. Vad gäller den proletära demokratins principer, var det bolsjevikerna som genom sovjeterna återupplivade minnet av Kommunen, och för de ryska arbetarna bevisade att arbetarstyret stödd på sovjeterna är genomförbar. För att få dessa principer att bli till en del av den ryska arbetarklassens medvetande startade och ledde bolsjevikerna avgörande teoretiska strider från 1900-talets början och fram till tiden för oktoberrevolutionen.

Min argumentation om bristen på teoretisk beredskap hos bolsjevikerna hänför sig just till de områden inom vilka de, oavsett deras vetenskapliga förmåga som marxistiska teoretiker, misslyckats med att dra arbetarklassens teoretiska och ideologiska skiljelinjer mot bourgeoisin. Jag hänför mig till områden som dittills inte blivit centrala arenor för en ideologisk kamp mellan klasserna, och inom vilka proletariatets distinkta politiska profil dittills inte gjort sig gällande. Det kan finnas åtskilliga teoretiska svagheter inom en strömning eller ett parti, även bolsjevikernas. Det må vara möjligt att påvisa dylika svagheter hos dem vad gäller kvinnofrågan, partiets interna arrangemang, nationernas självbestämmanderätt etc. Min argumentation är emellertid att dylika svagheter, om de ens någonsin funnits, aldrig var någon avgörande teoretisk faktor som skulle sätta sina spår i revolutionens slutliga öde. Den huvudsakliga bristen på beredskap, i den sociala mening jag tidigare beskrivit, rörde sig om frågan om att definiera proletariatets uppgifter på det ekonomiska området och formulera dess krav på en omvandling av de ekonomiska förhållanden som rådde i samhället. Med andra ord så är den blotta existensen av en teoretisk "avvikelse" inte en tillräcklig förklaring till att ett politiskt parti och en social rörelse misslyckas. Inte varje teoretisk svaghet har en likvärdig betydelse då det kommer till praxis, om också vilken som helst av dem skulle kunna bli av avgörande betydelse vid ett visst ögonblick. Det är de sociala och historiska omständigheterna och de i klasskampen avgörande skedenas karakteristik som bestämmer betydelsen av varje bestämd "teoretisk avvikelse". I stället för att leta efter "avvikelser" eller "avsteg" från vissa teoretiska principer bör vi peka ut de sidor av den post-revolutionära bolsjevismens och proletariatets synsätt som förorsakade deras oförmåga att möta de verkliga, avgörande frågor den tidens konkreta omständigheter ställde dessa inför. Jag vill understryka detta eftersom det enligt min uppfattning är av ringa värde att skrupulöst behandla bolsjevikpartiets idéhistoria och varhelst Bucharin, Trotskij, Zinovjev, Stalin eller till och med Lenin har framfört ett argument eller förespråkat en handlingslinje med bristfälligt teoretiskt fundament förstora upp felaktigheten för att lägga den till listan på orsaker till den ryska arbetarrevolutionens misslyckande. En viss partiledares attityd till frågan om partiets interndemokrati, Stalins beteende gentemot kollegorna och hans inställning till den nationella frågan, ett visst tal Zinovjev höll inför Komintern e. dyl., är inte faktorer som var och en för sig lika starkt bidrar till att skapa de teoretiska premisser som är av betydelse för revolutionens misslyckande. Som jag ser det hade också ett parti med, som det antas, bristande demokrati, och vars inställning till den nationella frågan var föränderlig, kunnat på ett hedervärt sätt och i spetsen för det socialistiska proletariatet komma ut ur diskussionerna på temat "socialism i ett land", förutsatt att dess ekonomiska synsätt varit tillräckligt tydligt och socialistiskt samt tillräckligt klart formulerats och företrätts i konflikt med bourgeoisin och borgerliga tendenser. Jag ser inget större värde i att förvandla historien om den ryska arbetarrevolutionens degeneration till en historia om bolsjevikpartiets teoretiska felsteg, och på så sätt flytta tillbaka nederlagets tidpunkt allt närmare 1917. Det gäller att finna det avgörande skedet och den avgörande teoretiska svagheten. Ett parti som med bibehållen stolthet klarat att ta sig igenom historiskt avgörande skeden (såsom bolsjevikerna, trots varje brist, tog sig igenom perioden då maktövertagandet ägde rum) hade i sin framryckning kunnat reparera sina mindre misstag.

Den grundläggande teoretiska otillräckligheten bestod enligt min uppfattning i brist på utformningen av det socialistiska proletariatets ekonomiska mål och metoder. Denna bristfällighet hade vissa bestämda historiska orsaker. Som jag påpekat hade den ryska bourgeoisins ekonomiska modernitet, målsättningen att "bygga upp ett välmående och industrialiserat Ryssland", under lång tid undgått kritik. Frågan om vilka specifika produktionsförhållanden och vilka former för ekonomin som skulle upprättas i Ryssland hade överskuggats av kritiken mot den förhärskande efterblivenheten. Partiledarnas under tiden efter revolutionen ständiga uppmaning att "vi måste lära av bourgeoisin" vittnar om att frågan om ekonomisk omvandling för dem handlade om produktionens kvantitativa aspekt och förbättringen av produktionsmedlen, inte om att revolutionera produktionsförhållandena, alltså den sfär där inget finns att lära av bourgeoisin utan proletariatet måste följa sin egen metod som står i motsättning till bourgeoisins ekonomiska praxis, såväl i Ryssland som i Tyskland.

Men rötterna till denna kortsynthet inför frågan om proletariatets uppgifter på det ekonomiska området ska inte sökas inom Ryssland självt. Kanske var socialdemokratins och den Andra Internationalens hela upplärning den tyngsta faktorn på detta fält. Andra Internationalens vision och synsätt hade under lång tid influerat den ryska socialdemokratins tänkande.

Den Andra Internationalen framställde en viss version av marxism, och det var denna version som i sin tur gav utrymme för nationalistiska tolkningar. Det var de ledande figurerna i denna International som senare, under första världskriget, gick över till att försvara deras egen bourgeoisi, och nu är det de socialdemokratiska partierna som under sin evolution vidareutvecklat sin nationalism genom att skapa nationella ekonomiska och politiska strategier vilka syftar till att trygga den inhemska ekonomin i det egna landet. Den ryska socialdemokratin kände till och förstod under lång tid marxistiska principer i enlighet med den Andra Internationalen och så som dess ledare presenterade dem. Bolsjevikernas frigörelse från Andra Internationalens teoretiska och praktiska inflytande var en process som skedde stegvis - en process med historiskt betydande avgörande ögonblick. Men vad som är viktigt är att denna process inte fullt ut avslutats 1917. Om vi till exempel tänker på både Stalin- och Trotskij-strömningens ekonomiska tolkning av socialismen respektive kapitalismen, alltså den tolkning enligt vilken man mer eller mindre sätter likhetstecken mellan statskapitalism och statligt ägande av produktionsmedlen å den ena sidan, och socialism liksom gemensamt ägande å den andra, då uppenbaras omfattningen av det intellektuella inflytande den Andra Internationalen utövade.

Två huvudingredienser i den Andra Internationalens tänkande vilka utgjorde den dåtida marxistiska rörelsens mest fundamentala teoretiska svagheter, och tillhandahöll de viktiga grunderna för det teoretiska oskadliggörandet av kommunismen då vid 1920-talets slut frågan om hur oktoberrevolutionen skulle utvecklas måste besvaras, kan nämnas. Den första ingrediensen åstadkoms genom att teorin om den proletära revolutionen reducerades till en teoretisk förklaring av samhällets gradvisa och evolutionära utveckling; alltså det synsätt som grundar sig på utveckling av produktivkrafterna och gör detta till historiens drivkraft. Det synsätt som anser sociala förändringar vara helt enkelt reflektioner av produktionsmedlens kvantitativa och kvalitativa växt, och som abstraherar från klasskampens och den mänskliga praktikens roll i den sociala historiens framåtskridande. Den mänskliga faktorn, den revolutionära aktören och begreppet revolutionära perioder har ingen avgörande plats i detta tankesätt, och därmed skapas inget utrymme för den roll klassens revolutionära praxis spelar. Filosofiskt sett baserar sig ett sådant synsätt på en mekanistisk och reduktiv materialism. Det är denna metodologi en stor del av vänster använder sig av idag. Det är denna version av marxismen som idag är mer vanligt förekommande än själva Marx revolutionära teori. Vi kan se många omkring oss som delar sådana synpunkter. De som ser det som sin roll i den politiska kampen att underlätta för de sociala strata som kan utveckla produktivkrafterna att erhålla makten, de som förespråkar en etappvis revolution etc., är sådana som direkt och indirekt ännu befinner sig under inflytande av den Andra Internationalens version av marxismen. Låt mig i förbigående ge ett exempel. Vi får ofta höra att bolsjevikerna var internationalister och därför ansåg att den ryska revolutionen inte kunde bli framgångsrik förutan den tyska. Jag diskuterar senare det "internationalistiska" värdet av en sådan förklaring. Men låt oss nu se vilken förklaring de som under 1924 års ekonomiska debatter och därefter har stått för detta synsätt egentligen kom med. Det centrala argument som (huvudsakligen av Zinovjev) framlades till stöd för tesen var att Tyskland hade en avancerad, industriell ekonomi, att man endast kunde till fullo införa socialismen i en sådan ekonomi och att det "efterblivna" Ryssland inte ensamt, utan tysk hjälp, kunde upprätta socialistiska förhållanden. Detta är ett tydligt exempel på det tankesystem jag har talat om. Jag intresserar mig nu inte för hur 1917 års tyska ekonomi kan karakteriseras i förhållande till den ekonomi som nu råder i Sydkorea och förhållandet mellan den grad av industriell utveckling "som skulle möjliggöra socialismen" och den teknologiska standard som råder i dagens halvt industrialiserade länder. Min angelägenhet nu är att visa på hur möjligheten att bygga socialismen, möjligheten att avskaffa det borgerliga ägandet till förmån för ett gemensamt sådant, i Zinovjevs och andras synsätt initialt fixerades vid industriell förmåga. Det är detta som skär sig mot andan i Det kommunistiska manifestet och kärnan i Den tyska ideologin. I den sistnämnda texten proklamerade Marx, efter att ha postulerat den kapitalistiska dominansens era, möjligheten av att bygga socialismen - 60 år före Zinovjevs förnekande av en sådan möjlighet för Ryssland. Ett sådant synsätt innebär socialdarwinism och en banal ekonomisk determinism som blundar för det revolutionära proletariatets faktiska styrka för att istället låta produktivkrafternas och den industriella utvecklingens nivå vara avgörande för införandet av socialismen.

Kort sagt blev första effekten av den Andra Internationalens teoretiska inflytande att den ryska arbetarklassen och dess avancerade parti i sin strategi redan från utgångsläget underskattade möjligheten av att upprätta socialistiska ekonomiska förhållanden i Ryssland, huvudsakligen av det skälet att landet hade en "efterbliven" ekonomi. Partiets strategi var avhängig av att den tyska revolutionen skulle lyckas, vilket naturligtvis var en reell historisk möjlighet.

Den andra felaktiga ingrediensen i den Andra Internationalens tänkande var reducerandet av begreppet socialism, alltså gemensamt ägande och avskaffande av lönearbete, till statligt ägande och statlig ekonomi. Denna förståelse är fortfarande förhärskande inte bara inom socialdemokratiska partier utan också inom en stor del av den radikala vänstern. Idag pekar Sovjetunionens anhängare på frånvaron av borgerligt, personligt ägande av produktionsmedel och övervikten av statligt ägande för att motivera att det är ett socialistiskt land. En stor del av sovjetkritikerna godtar också denna definition av socialism men ägnar all tid och kraft åt att påvisa hur "Sovjet inte är någon arbetarstat", och således att statligt ägande i just detta särskilda fall inte är liktydigt med socialism. Att reducera socialismen till att betyda statlig ekonomi är sannerligen en borgerlig snedvridning av marxistisk teori. Det är denna version av socialism som bourgeoisin sprider över världen. Tyvärr har denna fundamentala förvrängning av arbetarklassens ekonomiska syn fram till nu inte utsatts för någon allvarlig teoretisk utmaning från marxistiskt håll.

Central i en sådan borgerlig uppfattning om socialismen är den borgerliga bedömningen av kapitalismen. I denna ses inte kapitalismen utifrån relationen mellan arbete och kapital utan utifrån relationen mellan olika former av kapital. Det är detta synsätt en enskild kapitalist har, och således är det en borgerlig inställning till kapitalismen. Konkurrens och anarki inom produktionen anses vara grunden för kapitalismen, och därför sätts statligt ägande och ekonomisk planering i motsatsställning, som kapitalismens antites. Detta är en vanlig uppfattning. För Marx, och för oss marxister som har förstått kärnan i Marx kritik av kapitalismens politiska ekonomi, är det lätt att begripa att kapitalet definieras inom den sociala produktionens domän och på basis av dess relation till lönearbetet. Konkurrens och fragmenteringen av kapital är den hittills dominerande formen av kapitalism. Det är den form i enlighet med vilken kapitalets inneboende essens externaliserats. Men denna inneboende essens kan inte definieras efter den yttre formen. Den har ett visst ekonomiskt innehåll, som innebär att arbetskraft blir till en vara och exploateras. Marx ser produktionen av mervärde, dvs. bestämdheten av överproduktionen i termer av mer värde, som kapitalismens grundval, och ser denna process som enbart ett resultat av att arbetskraften förvandlas till en vara och att lönearbetet dominerar. För oss är alternativet till kapitalismen att det borgerliga ägandet avskaffas, att lönearbetet avskaffas och att det gemensamma ägandet av produktionsmedlen införs.

Den ryska socialdemokratins programskiss och en stor del av 1920-talets ekonomiska diskussioner indikerar att den Andra Internationalens felaktiga förståelse var förhärskande i denna tendens. En förståelse enligt vilken kapitalismen och kris i detta system grundar sig på konkurrens och anarki inom produktionen. Kapitalets sociala och klassmässiga essens reduceras till en av dess givna former. Oundvikligen eftersträvas då avskaffandet av denna givna form, dvs. konkurrensfenomenet och det månghövdade ägandet av kapitalet, när socialismen ska införas. Som jag hävdat är det med ett sådant synsätt oundvikligt att socialismen reduceras till statlig ekonomi.

Det intellektuella arvet efter den Andra Internationalen tillsammans med de ryska rötter till nationalismen inom den ryska socialdemokratin som jag ovan behandlat inskränkte det kommunistiska perspektivet på de ekonomiska förändringar som var historiskt möjliga att genomföra efter arbetarrevolutionen. De debatter på temat "socialism i ett land", alltså de debatter om revolutionens ekonomiska framtid, som hölls mellan 1924 och 1928 föll offer för inskränktheten i detta perspektiv och för bristen på beredskap inom de avancerade arbetarnas parti för att fullfölja den grundläggande omvandling som hade behövts för att fortsätta revolutionen. Det leninismen under åratal kämpat mot dominerade än en gång arbetarklasspartiets praxis tack vare de reella ekonomiska, politiska och till och med militära påtryckningarnas makt, men nu med nya teoretiska förespråkare. Så kom det sig inte bara att det ryska samhället inte skred framåt på ett gynnsamt sätt för utveckling av den proletära revolutionen inom det ekonomiska området, utan till och med att den Kommunistiska Internationalen, grundad av leninismen i motsättning till socialdemokratin, självt blev till ett instrument för att bevaka bourgeoisins intressen och driva vidare det borgerliga perspektivet i ett visst land.
 

5. De viktigaste frågorna för en principiell hållning

5-1. Bolsjevik-regeringens natur

Innebär min hållning i ämnet att jag inte är så noga med hur proletariatets diktatur i själva verket borde se ut och fungera? Absolut inte. Den innebär bara att jag har förståelse för de historiskt och materiellt betingade begränsningar som vidhäftar en klass vilka är sprungen ur de omständigheter som rådde i det gamla samhället och ur det tryck som uppstår vid en våldsam klasskonfrontation, och att jag tar med dessa i beräkningarna. Helt klart är det så att i den mån som proletariatet ostört lyckas grunda sin diktatur på former som tillåter de arbetande massorna att direkt utöva sin vilja, och i den mån dess diktatur baseras på erkända demokratiska strukturer, i samma mån kommer den att vara en mäktigare klass. Men det handlar om en specifik historisk möjlighet och vissa historiska omständigheter. Om en viss arbetarklass inte lyckades bete sig som sig bör, om den inte omedelbart lyckades upprätta sin önskvärda statsform eller tillämpa sin förutbestämda bild av proletariatets diktatur, då är inte jag bland de som förnekar det faktum att en arbetarstat existerat och som fördömer det proletariatets diktatur som föreligger, vilket sett i ljuset av den förefintliga historien praktiskt taget är proletariatets diktatur. Arbetare och arbetarklasspartier bör vara medvetna om att de under den verkliga historiens gång riskerar att många gånger kunna ställas inför en dylik situation - omständigheter under vilka arbetarna tar makten men inte omedelbart finner det nödvändiga sociala materialet för att upprätta ett klasstyre i enlighet med sin önskvärda statsform. Bolsjevikpartiets historia utgör händelsevis ett vittnesmål om det ryska proletariatets strävan att behålla makten under verkliga motgångar.

5-2. Arbetarmaktens struktur

Jag menar att den distinktion som görs inom den radikala vänstern mellan ledare och ledda under oktoberrevolutionen är ett uttryck för en anti-diktatorisk och borgerlig mentalitet. Ett av mina huvudargument, särskilt viktigt på temat arbetarkommunismen, är att man inte kan förklara relationen mellan arbetarklassen och dess ledarskap utifrån begrepp som "rätt", "ledarskap" etc., såsom dessa uppfattas av bourgeoisin. Arbetarklassens relation till sina representanter, dess politiska rörelse, det sätt den utövar sin vilja, allt är tätt sammankopplad med det sätt dess politiska ledarskap utför sina handlingar. Arbetarklassens faktiska ledarskap företräder de arbetande massornas vilja på ett mycket direkt sätt. Proceduren för sluten omröstning för att mäta arbetaropinionen genom antalet avgivna röster är inte något viktigt inslag i relationen mellan arbetarmassorna och deras ledare. De som för fram argumentet att ledarskapet efter oktoberrevolutionen inte grundade sin legitimitet på arbetarmassornas röster, liksom de som hävdar att maktstrukturen inte var "demokratisk", har därmed fört in frågan om "demokrati" i sin analys av Sovjetunionen i en proportion som vida överskrider dess roll i den ryska revolutionens faktiska historia. På ett märkligt sätt görs i denna typ av tänkande en åtskillnad mellan bolsjevikerna och deras handlande å ena sidan och arbetarnas önskningar å den andra varpå de förra förhastat sätts i motsatsställning till arbetarnas vilja. Det sägs att bolsjevikerna kringskar befogenheterna för arbetarnas massorganisationer. Men det glöms bort att bolsjevikerna i sig själva utgjorde och representerade en stor del av arbetarna. När bolsjevikerna tillkännagav sin inställning i en viss fråga innebar det att den avancerade delen av arbetarna hade klargjort sin position i ämnet. Bolsjevikerna var inte intelligentians parti, utan gav uttryck åt de mest radikala delarna av de ryska arbetarnas organisation och enighet. Det är absurt att sätta arbetarklassens avantgarde i motsatsställning till arbetarmassorna. Att kontrastera de handlingar som utförs av självutnämnda eller falska ledare med de arbetande massornas vilja är fullt förståeligt. Men att göra arbetarmassorna och deras egna avantgarde till motståndare inom klasskampens arena är en självmotsägelse. Då arbetarklassen ser sina egna verkliga ledare vid makten anser den sig själv vara vid makten. Denna aspekt saknas i de demokratiska sovjet-kritikernas argumentation. Hela diskussionen är ett uttryck för den allt överskuggande diktatur-kritiken hos den borgerliga liberalismen, vilken fåfängt sträckts ut till att också gälla för arbetarklassen. När väl ledarna för arbetarnas verkliga fackföreningar, de faktiska ledarna för fabrikskommittéers rörelsen, ledarna för arbetarnas partirörelse eller arbetarnas lokala ledare och agitatorer, dvs. just de personer som mobiliserat arbetarna och lett dem att resa sig, har kommit till makten kan arbetarklassen säga "Jag har makten", och ingen som helst fingranskning av frågan om huruvida förhållandet mellan ledarskapet och massorna varit demokratisk kan bestrida detta faktum.

För den bourgeoisi vars styre bygger på att separera sina statsmän från sin klass och placera dem i en regering som skenbart befinner sig ovanför samhället, för den bourgeoisi som endast ser sin relation till dessa politiska representanter bestämmas av periodiskt återkommande val är det betydelsefullt att tala om en konflikt mellan ledarskap och klass. Men man begår ett allvarligt misstag om man dömer proletariatets diktatur utifrån denna till synes demokratiska mekanism. Den proletära demokratin är inte en förlängning av den borgerliga. Den är en annan sorts demokrati med egna, särskilda mekanismer för att etablera förbindelselänken mellan massa och ledare. Enligt de ovannämnda kritikernas synsätt torde Pariskommunen ha varit djupt odemokratisk!

En förståelse av mekanismerna för arbetarklassens kamp, för relationen mellan de arbetande massorna och deras ledare, är ett viktigt led i diskussionen om arbetarkommunismen - något som står helt i kontrast mot de förhärskande borgerliga föreställningarna om demokrati och demokratiska förhållanden. I huvudsak formar sig arbetarklassens politiska identitet genom förmedling av klassens ledarskap och mest framåtskridna element.

De brittiska gruvarbetarnas strejk är ett avslöjande exempel. Bourgeoisin kallade det beslut som fattades av NUM:s ledarskap för odemokratiskt eftersom det inte röstats fram, medan de gruvarbetarnas årslånga, modiga kamp i verkligheten demonstrerade ett djupt demokratiskt handlande och gruvarbetarnas direkta maktutövande. Då NUM:s ledarskap beslutade att strejken skulle fortsätta gav de inte uttryck för något annat än vad den överväldigande majoriteten av gruvarbetare verkligen ville.

Det finns ett ytterligare argument jag skulle vilja tillägga då det gäller frågan om omröstning inom den kamp som förs av arbetare. Denna företeelse är inte något viktigt redskap för arbetarkampen eftersom den varken kan korrekt återspegla arbetarnas organiserade styrka eller konsolidera deras enighet. Arbetarnas hela styrka bygger på att de samlas, fattar kollektiva beslut och stärker varandras moral genom offentliga solidaritetsuttryck och deltagande i gemensamma aktioner. Med arbetare som isolerade från varandra lägger sina enskilda röster i ett val kommer arbetarklassen alltid att synas vara mindre beslutsam, modig och motståndskraftig än vad den egentligen är, eller skulle kunna vara i en kollektiv handling. Det är genom aktioner och under sammankomster som arbetare lägger sina verkliga röster; som isolerade individer överväldigas de av kapitalets makt, förlorar sin moral och saknar det militanta perspektiv som är nödvändigt för att kunna ta djärva beslut.

Det specifika med klassens inbördes relationer, och i synnerhet relationen mellan de arbetande massorna och deras ledare och avantgarde, är resultatet av flera faktorer:

För det första - den objektiva position arbetaren innehar i produktionen och i samhället. Arbetaren saknar egendom, och i det borgerliga samhället ses individen i grund och botten utifrån dennes ägande och förhållande till kapital och varor. Källan till makt ligger i ägandet av kapital, och makten erkänns formellt i form av rösträtten. Det är sant att den borgerliga demokratin har övergått från den begränsade rösträtten, som gällde för de besuttna klasserna och ägare av kapital och annan förmögenhet, till den allmänna. Om arbetare inom detta system har vunnit rätten att rösta har detta möjliggjorts genom att "rätten att rösta" tömts på dess egentliga sociala mening och inte längre är liktydig med "att ta del av makten". Omröstning lämpar sig väl för de inbördes relationer som gäller inom en kapitalägande oligarki, men inte som ett redskap för maktutövning av de klasser som saknar den materiella basen för utövande av makt genom att rösta. En enskild arbetare är ingenting, han har ingen makt. En enskild borgare har verklig makt i proportion till sitt kapital.

Man bör därför ställa frågan vari arbetares makt ligger, hur den utövas och vilken plats den enskildes röst innehar i den. Arbetarmakten visar sig i arbetarnas koordinerade, öppna och organiserade rörelse, i deras enade rörelse. Omröstning har en begränsad roll att spela i skapandet av denna rörelse. Huvudrollen spelas av ledarskapet, agitationen och det rättmätiga i de slogans och den politik arbetarna ska mobiliseras kring. Det är därför arbetare i 99 procent av de fall där detta sker går ut i organiserad och enad kamp utan att det röstas om saken. En sådan sammansvetsad rörelse formas i huvudsak i enlighet med de mest framåtskridna elementens handlande, deras förmåga att övertyga, deras klarsynthet, deras diskretion och effektiviteten i deras handlingslinje. Dessa omständigheter är avgörande för hur de interna relationerna inom arbetarklassen ter sig.

För det andra - arbetarna är en förtryckt klass. Deras kamp möts, till skillnad från bourgeoisins legala och parlamentariska aktiviteter, omedelbart av den yttre, våldsam kraft som staten utgör. Arbetarnas politiska rörelse erhåller snabbt kampens dynamik, och arbetarnas läger förvandlas snabbt till ett militant led redo för krigföring. Arbetaren har inte möjlighet att samla och räkna röster för sin saks skull. Han blir varse om de individuella åsikter som finns inom ledet under sitt handlingsförlopp och genom den ständigt pågående bedömningen av hans förmåga att föra kampen. En borgerlig ledare styr ohämmat så länge han har ett förtroendevotum från parlamentet. En arbetarledare, som inte kan göra en uppskattning av den förhärskande stämningen bland klassens massor med hjälp av antal röster i valurnan, måste ständigt vara känslig för stämningar och attityder inom arbetarleden och kunna mäta klassens styrka för att fatta beslut. Om han gör en korrekt analys och värdering kommer detta beslut att ligga i linje med de arbetande massornas önskningar och aspirationer. I annat fall torde kampens praktiska indikationer och förhållande få honom att ändra det.

Vad jag vill ha sagt är, i vilket fall som helst, att förhållandet mellan de arbetande massorna och deras avantgarde varken kan eller bör ses i ljuset av de begrepp som styr den borgerliga demokratin och i bästa fall beskriver relationen mellan borgaren och hans klass. Den ryska arbetarregeringen bör bedömas efter de specifika kriterier som gäller för arbetare, inte efter borgerliga demokratibegrepp som gjorts allmängiltiga.

Den ryska revolutionens oktoberresning visade på arbetarnas massiva stöd för bolsjevikerna. Det var snarare genom oktoberresningen än i valet till den konstituerande församlingen som arbetarna lade sina verkliga röster. En socialistisk tolkare av oktoberrevolutionen måste ta till sig vikten av detta faktum och bedöma arbetarnas stat och parti efter deras faktiska relation till arbetare, inte utefter formella mönster som materialiserar denna relation.

5-3. Förhållandet mellan ekonomi och politik under proletariatets diktatur

Den mest radikala demokrati är den som söker avlägsna de materiella grunderna för frånvaron av densamma. En "demokratism" som är beredd att acceptera statskapitalismens fortvaro i Ryssland förutsatt att "staten förblir demokratisk" är enligt min mening ingen demokratism. Min hela poäng är inte bara att min diskussion inte vänder sig emot kritiken av de demokratiska bristerna i det ryska samhället, utan också att den tillhandahåller den enda egentligt hållbara kritiken av demokratins avskaffande där. Tron att arbetaren kan vara förtryckt ekonomiskt sett men politiskt sett tillhöra en mäktig, dominerande klass är en absurd illusion. Statlig monopolkapitalism, de produktionsförhållanden som råder i ett sådant system, lämnar inget utrymme i övrigt för det demokratiska utövandet av arbetarnas vilja. Den som tror att demokratiska institutioner kan frodas i en arbetarstat samtidigt som kapitalismen bevaras bör bemöta mitt argument. Den som kräver att de direkta producenterna, arbetarna, ska ha makt att fatta beslut på alla nivåer måste också veta att all form av ekonomisk underordning av arbetarna, även en "statskapitalistisk" sådan, måste avskaffas.

Det sägs att "denna fråga inte ska behandlas ensidigt. Varför fokuserar ni ensidigt på ekonomin?" Jag argumenterar inte på ett ensidigt sätt. Det var själva den ryska historiens gång som avgjordes av den proletära diktaturens ekonomiska problematik. Om man före revolutionen tillfrågats om villkoren för dess seger hade man kunnat rada upp ett flertal faktorer. Men om man efter revolutionen ställs inför frågan om skälen till dess misslyckande bör man formulera sitt svar med hänsyn till de faktorer som varit avgörande för den här historien. Det finns de som hävdar att arbetarna i grund och botten aldrig tog makten. Jag tror att arbetarna tog makten men att vad som förhindrade skapandet av lämpliga former för arbetarstyre och slutligen ledde till en förlust av makten var bibehållandet av de förhållanden som utgjorde basen för samhällets ekonomiska utveckling och fick arbetarna att ta på sig löneslaveriets ok. Statskapitalismen, i vilken ett visst ministerium gör upp en tillväxtplan och en annan statlig inrättning verkställer planen, ger inte plats åt arbetarsovjeter att utöva sin auktoritet annat än formellt och i sekundära frågor av exempelvis civilrättslig, kulturell eller rättslig art. Jag hävdar att arbetarnas maktutövande på det sätt som önskas av de som kräver att proletariatets diktatur ska ha en massiv och demokratisk utformning, alltså ett massivt, klassmässigt maktutövande, endast är möjlig genom utövande av arbetarmassornas ekonomisk makt. Det är de arbetande massornas ställning inom de sociala och ekonomiska förhållandena som bestämmer deras plats inom den politiska strukturen. Under mitten av 1920-talet hängde helt och hållet arbetarklassens bibehållande av makten och vidareutvecklingen av arbetarrevolutionen på vad som skulle hända med de dominerande ekonomiska förhållandena i samhället. Det faktum att arbetaren under dessa år fortfor att vara en löntagare utan kontroll över vare sig produktionsmedel eller beslutsfattandet på det ekonomiska området gjorde även staten till ett offer - en stat som byggts upp till priset av de offer som gjorts till skydd mot bourgeoisins attacker. Men om detta avgörande skede hade nått sitt slut med en seger för principen om produktionens socialisering och lönearbetets avskaffande, ackompanjerad av organiserandet av en ny ekonomi på basis av arbetarråden, då skulle inte bara arbetarstyret kunnat bibehållas utan arbetarstatens struktur också kunnat utvecklas jämsides med denna nya ekonomi och efter mönster passande för en proletär demokrati i dess mest extensiva form och de arbetande massornas direkta utövande av sin auktoritet. Under mitten av 1920-talet var frågan fortfarande öppen. För den demokratiska kritiken är blotta existensen av avsteg på det administrativa planet inom partiet och staten eller ideologiska felgrepp skäl nog att avskriva ett sådant perspektiv och att förneka varje möjlighet för en lyckosam utveckling av revolutionen. Jag accepterar inte ett sådant synsätt.

Med oktoberrevolutionen tog arbetarna den politiska makten. Staten upprätthölls gentemot bourgeoisins militära och politiska attacker, gentemot en ekonomisk blockad och till kostnaden av många offer för proletariatet och dess avantgarde samt eftergifter i form av många kompromisser (av vilka NEP var en). Men vid ett senare stadium, då den politiska makten säkerställts och frågan om samhällets förvandling i socialistisk riktning blev aktuell, kunde proletariatet inte fullfölja revolutionen. Det underkastade sig det mönster för ekonomisk utveckling som bara resulterade i arbetarnas ekonomiska underordning, fortvaron av det rådande förhållandet mellan kapital och arbete, permanenterandet av byråkratin som ett system passande för den ekonomiska grundvalen, upplösningen av arbetarråden, den intellektuella dominansen av en revisionism motsvarande de nya förhållandena och med ett ord omvandlingen av politiska kompromisser till en systematisk politisk och administrativ degeneration som underminerade arbetarnas styre.

Man kan ställa frågan om det i grund och botten var möjligt att genomföra en sådan revolutionär transformation av de ekonomiska förhållandena som samtidigt skulle kunnat tillhandahålla en tillräcklig produktion av vardagens förnödenheter och rådande samhällsbehov - och denna fråga har också väckts. Detta är enligt min mening en fråga dagens kommunister ska vara uppmärksamma på. Antingen så är uppgiften praktiskt möjligt och blir utfört, eller så är arbetarna dömda till nederlag efter nederlag även efter deras maktövertagande. Enligt min mening var den socialistiska ekonomiska revolutionen inte bara möjlig utan också en nödvändighet för att samhällets materiella behov skulle kunna tillgodoses. Marxismens kärnpunkt är att det i och med kapitalismens återvändsgränd endast är socialismen som kan bana vägen för ett utvecklande av produktivkrafterna. Konkreta planer och åtgärder för detta bör utformas. En mer detaljerad bild av det gemensamma ägandet och socialistiskt planlagd produktion bör presenteras. Bolsjevikerna saknade en sådan perspektiv och sökte således vägen mot en utveckling av produktivkrafterna inom statskapitalismen. Om så detta tillkortakommande hos bolsjevikerna var möjligt att rättfärdiga torde statskapitalismens funktionssätt i flera länder vid det här laget ha avlägsnat denna brist hos dagens kommunister.

En definition av proletariatets diktatur som jag till fullo stödjer är denna: "Proletariatets diktatur innebär en stat som formas av producenterna (arbetarna) själva". Detta är gott och väl, men en sådan stat kan bara skapas under vissa speciella ekonomiska förhållanden. Man kan inte först forma och fullfärdiga dess politiska institutioner, och sedan separat ägna sig åt frågan om produktionsförhållandena. Själva den process som avgör frågan om produktionen och de ekonomiska förhållandena är också avgörande för statens struktur och organisationsuppställning, och för massornas position inom den. Accepterar vi att arbetarklassen kollektivt ska kontrollera och administrera produktionen, som är spridd över landet i olika ekonomiska enheter, bör vi också acceptera att en viss typ av struktur är nödvändig för att gestalta den politiska och administrativa makt genom vilken arbetarnas kollektiva organ på olika nivåer, nerifrån och upp, ska agera som statens beståndsdelar.

Under den proletära revolutionen kommer det inte att finnas ett inledningsskede där en demokratisk struktur för utövandet av arbetarklassens politiska auktoritet och de arbetande massornas liksom individernas ingripande i politiken formas och inrättas oberoende av hur den ekonomiska makten utövas, och ett andra skede där detta utövande av auktoritet utvidgas till att täcka även det ekonomiska området. Så länge den ekonomiska maktens styrspakar inte befinner sig i sovjeternas händer kommer sovjeterna inte heller att i längden kunna vara varaktiga organ för arbetarnas politiska och administrativa maktutövande - i vilket fall som helst kommer arbetarna att vara utestängda från det direkta maktutövandets verkliga domäner. Det är arbetarnas relation till produktionsmedlen som avgör vilka de uppställningar är som bäst lämpar sig för deras kamp (och samma sak gäller för deras styre). Fackföreningar, till exempel, passar för den arbetarklass som ser produktionsmedlen befinna sig i händerna på en intressent utanför de egna leden, för vilken de också arbetar. För en arbetarklass som tagit kontroll över ekonomin och utövar sin makt på en lokal nivå lämpar sig arbetarråden med maktbefogenheter som organisationsmodell. Om man, i vilket fall som helst, kräver att en demokratisk struktur för proletariatets diktatur ska etableras, bör man inse att detta förutsätter gemensamt ägande och avskaffande av lönearbetet, och kräver en socialisering av produktionsförhållandena samt eliminerandet av kapitalet som ett samhälleligt förhållande, oavsett om detta befinner sig i händerna på individer eller staten.

I det särskilda ryska fallet - den tiden då den ovan angivna frågan skulle ha ställts var den tidpunkt då arbetarklassens sociala ställning och status höll också på att göras upp, dvs. när frågan om det statliga ägandet och ett produktionssystem som baserar sig på lönearbete avgjordes. Under detta skede fastställde oundvikligen arbetarklassens politiska ställning och profil, liksom dess plats inom samhällets politiska och administrativa system. Det må ha tagit år innan den logiska konsekvensen av denna process framträdde, men vad denna konsekvens skulle bli fanns det aldrig anledning att betvivla: en politisk expropriering och depravering av arbetarklassen, och slutet av den arbetarstat som skapades av oktoberrevolutionen.

5-4. Teoretiska, politiska och administrativa avvikelser och felsteg efter oktoberrevolutionen

Den förstnämnda invändningen, alltså den som gällde de politiska avvikelsernas analytiska överhöghet i sökandet efter orsakerna till arbetarrevolutionens misslyckande, vill jag däremot bemöta lite mer ingående. Som jag ser det finns det en grundläggande skillnad mellan å ena sidan det politiska förfall som bottnar i en reproducerbar, bakåtsträvande och borgerlig materiell och ekonomisk grundval, å andra sidan sådana politiskt misshagliga felsteg, brister och tendenser som ännu inte återskapats som sociala fenomen, och som i realiteten tillkommer till följd av tillfälliga tillkortakommanden och påtryckningar, kortsiktiga trångmål eller av ett ingrott vanetänkande och den uppfostran revolutionens avancerade led erhållit. Det togs många politiska och teoretiska felsteg redan från första dagen efter oktober 1917. Många icke önskvärda tendenser kunde iakttas, till exempel med hänsyn till de kompromisser som slöts med det gamla samhällets institutioner, byråkratins utveckling, försvagandet av partiets interndemokrati, maktförlusten hos arbetarnas sammanslutningar för direkt aktion, eller undvikandet av en fördjupad politisk transformering avseende samhällets juridiska och kulturella liv. Men denna uppräkning av felsteg utgör inte en lista av orsakerna till nederlaget, eftersom proletariatets avgörande kamp om samhällets ekonomiska förvandling inte hade inletts när de togs. Denna kamp inleddes under 1920-talet. Hade den linje som stod för gemensamt ägande och avskaffandet av lönearbete, dvs. det proletära alternativet för Rysslands ekonomiska framtid, vunnit kampen hade dessa olyckliga politiska och administrativa tendenser inte bara berövats all materiell grund för deras fortvaro, utan också bleknat bort i takt med den genomgripande ekonomiska transformationen av samhället och ersatts av politiska metoder och mekanismer som korresponderat mot denna ekonomiska förvandling och detta revolutionens framåtskridande inom dess viktigaste område. Men med - och detta var vad som hände i realiteten - en vinst för den borgerliga nationalist-industrialistiska linjen i formandet av utsikterna för Rysslands ekonomiska utveckling hade dessa felsteg och defekter, som kunde vara sekundära, tillfälliga och resultatlösa faktorer i den revolutionära utvecklingens gång nu blivit till organiska, reproducerbara komponenter i den politiska överbyggnaden. Således gjorde de politiska, juridiska och administrativa felstegens omvandling till en allsidig politisk degeneration det nödvändigt att först och främst den ekonomiska frågan avgörs till förmån för en borgerlig ekonomisk grundval och en kapitalistisk ekonomisk utvecklingsväg. Byråkratin kan tjäna som ett gott exempel för att illustrera detta. Under trycket av post-revolutionära omständigheter tog arbetarstaten i många fall till kompromisser. Röda Armén använde sig av den hårda kärnan i tsararmén. Statsdepartement uppbyggdes på de gamla byråkraternas skuldror, och vissa samhällsskikt erhöll privilegier då man behövde använda sig av deras expertis och professionella kunnande. Utan tvekan pekar allt detta på existensen av olyckliga förhållanden på den politiska och administrativa nivån. Men före det att 1920-talets ekonomiska debatter inleddes var byråkratismen ett resultat av sådana kompromisser som den progressiva klassen gjort till följd av de påtryckningar som kommit utifrån. Vi kan se dessa kompromisser som helt eller delvis oundvikliga, men inte ifrågasätta det faktum att dessa tillkortakommanden påtvingades revolutionens progressiva kraft.

I de diskussioner bolsjevikledarna förde kan man finna en mängd exempel på hur de i sanning var medvetna om de här icke önskvärda tendenserna, led av dem och sökte få bort dem, men icke desto mindre samtidigt talade om dem som tillfälliga, övergående kompromisser vilka skulle komma att spela ut sin roll då proletariatet konsoliderat sin makt. Men efter 1920-talet, då den utvecklingslinje som byggde på planlagd statskapitalism och lönearbete hade etablerats som bas för det revolutionära samhällets fortskridande, då den borgerligt-nationalistiska synen på utveckling kom att ligga till grund för den sociala reproduktionen, utgjorde byråkratin inte längre något utifrån pådyvlat och en produkt av kompromisser som gjorts, utan hade blivit till ett organiskt och reproducerbart inslag i den politiska överbyggnaden. Nu talar vi om byråkratin som ett överbyggnadsfenomen vilket korresponderar mot samhällets ekonomiska grundval och mot dynamiken i utvecklingen av de relationer som råder på basnivå. Efter oktoberrevolutionen försvagades sovjeterna av flera skäl och huvudsakligen som ett resultat av det tryck de extraordinära omständigheter som rådde vid tiden utövade. Men då den ekonomiska linjen fastlagts till förmån för det borgerligt-nationalistiska synsättet ska orsaken till degenerationen eller sovjeternas frånfälle och byråkratins dominans inte längre sökas i dessa extraordinära och tillfälliga omständigheter. Byråkratin som nu var institutionaliserad i samhället var den politiska överbyggnad som svarade mot det statskapitalistiska ekonomiska perspektivet. I ett första stadium krävde de trängande behov som rådde en centralisering av makten för att arbetarstaten skulle kunna övervinna sina svårigheter. Detta ledde till ett försvagande av sovjeterna. I ett andra stadium måste sovjeterna fullständigt upphävas så att landets mekanismer för politiskt och ekonomiskt beslutsfattande skulle komma att motsvara den ekonomiska utvecklingens borgerliga logik.

Jag skiljer därför i allra högsta grad mellan de tillkortakommanden och felsteg på överbyggnadsnivå som direkt efter revolutionen präglade det ryska samhället (på den ideologiska, politiska, kulturella och administrativa nivån) och det sena 1920-talets politiska förfall. Enligt min mening utgjorde det första stadiets politiska och överbyggnadsmässiga brister mindre och sekundära faktorer som inte spelade någon avgörande roll för revolutionens öde. De var möjliga att rätta till eller avlägsna, och kan inte tolkas som karakteristiska kännetecken för arbetarrevolutionen. Efter 1920-talet, då den borgerligt-nationalistiska utvecklingslinjen slutgiltigt kommit att triumfera, blev dessa inslag i överbyggnaden till organiska och reproducerbara lemmar i ett ekonomiskt och socialt system - en överbyggnad som speglade de huvudsakliga dragen hos samhällets produktionsgrundval.

Låt mig åskådliggöra problematiken utifrån en annan synvinkel. Om vi tänker på den uppdelning jag hävdat i artikeln Staten under revolutionära perioder, alltså uppdelningen av den post-revolutionära tidsperioden i en i strikt mening revolutionär tid och en tid som handlar om stabilisering av proletariatets diktatur, kan problemet uttryckas på följande sätt: Under den första delen av denna tidsperiod, då den huvudsakliga uppgift revolutionen stod inför var konsolideringen av den unga arbetarstaten, påtvingades arbetarklassen många kompromisser. De tydde varken på omoral eller karaktärslöshet, utan förorsakades huvudsakligen av antingen de nödlägen som uppstod på grund av fiendestyrkorna eller av det våldsamma motstånd den inhemska och internationella bourgeoisin utövade. Politiska och administrativa avvikelser var under denna tid något som påtvingades det avancerade partiet. Den ryska arbetarklassen tog sig framgångsrikt igenom den första delen av perioden trots alla kompromisser. Då vi kommer fram till 1924 hade arbetarstaten säkerställt sin politiska auktoritet gentemot bourgeoisins motstånd. Men av just detta skäl blev frågan om arbetarrevolutionens ekonomiska innehåll och de uppgifter proletariatets diktatur stod inför på det ekonomiska området avgörande för revolutionens framåtskridande, dvs. för utförandet av den ekonomiska revolution förutan vilken klassens politiska triumf med Engels ord totalt omintetgörs. Den ekonomiska revolutionen ägde inte rum eftersom varken arbetarklassen eller dess avancerade parti hade ett sådant perspektiv framför sig. Borgerlig nationalism och industrialism, 1900-talets ryska bourgeoisis djuprotade, historiska alternativ som den ryska socialdemokratin inte tydligt avgränsat sig från, gick segrande ur den post-revolutionära tidsperiodens andra stadium. Resultatet av detta var inte bara att det första stadiets politiska och administrativa brister och tillkortakommanden aldrig omintetgjordes eller kompenserades till följd av en genomgripande ekonomisk revolution - som kunnat upprätta det gemensamma ägandet - utan också att de till och med togs till en högre nivå efter det borgerliga ekonomiska synsättets seger och valet av det statsekonomiska alternativet som baserar sig på lönearbete i det ryska samhället. Byråkrati, brist på interndemokrati i partiet, inskränkningen av sovjeternas makt och deras påföljande nedgång, avskaffandet av arbetarnas kontroll över fabrikerna m.m. fastställdes som organiska delar av detta borgerliga ekonomiska mönster. Nu reproducerades dessa fenomen som överbyggnad i enlighet med den nya ekonomiska processen. Vi kan således tala om de här deviationistiska tendenserna i det ryska samhällets politiska och ideologiska överbyggnad som icke avgörande faktorer under den post-revolutionära tidsperiodens båda delar. Under den första tiden var de sekundära i förhållande till arbetarklassens behov att säkerställa själva sitt styre. Under den andra delen av tidsperioden var de inte längre samma typ av fenomen utan i sig själva produkt och verkan av en mer grundläggande avvikelse. De var resultatet av att den borgerliga linjen valts för utvecklingen av det ryska samhället.

Här bör flera påpekanden göras. Man skulle, först och främst, kunna fråga varför jag ser de politiska och ideologiska felsteg som togs under tidsperiodens första del som möjliga att återta. Om man, som jag ser det, godtar att det som behövdes i Rysslands ekonomiska terräng var en ekonomisk revolution och att en sådan revolution objektivt sett fortfarande var möjlig på 1920-talet, alltså att det fanns en historisk möjlighet för att en sådan skulle kunna inträffa, torde man inte ha svårt för att förstå varför den kunnat medföra att sovjeterna åter väckts till liv, den mest extensiva formen av proletär demokrati inom stats- och partistruktur återuppstått och byråkratin börjat förfalla.

En satsning på att upprätta det gemensamma ägandet och avskaffa lönearbetet, att införa arbetarnas reella kontroll över ekonomin och uppläggningen av den ekonomiska politiken, hade, åter igen, kunnat bli ett störningsmoment för återstående byråkratiska och borgerliga styrformer på politikens och administrationens områden. Det motvärn dessa styrformer kunde sätta sig till var betydligt svagare än tsarismens och den ryska bourgeoisins hela politiska och administrativa systems.

Mitt synsätt skiljer sig radikalt från det som dömer ut revolutionen och den proletära demokratin och ser dem som förlorade enbart på grund av att en gång i tiden tog Stalin övertaget, att ett visst påbud utfärdades som slog mot fraktioners rätt eller att ett viss folkkommissariat inkräktade på sovjeternas eller fabrikskommittéernas jurisdiktion. Hade det funnits en kraftfull rörelse för upprättandet av gemensamt ägande och socialistiska produktionsformer hade partiet trots alla dess brister med triumf kunnat klara sig ur 1920-talets ekonomiska debatter, och därmed kunnat bygga upp en materiell grund för avlägsnandet av de politiska och administrativa bristfälligheterna lika väl tillkortakommanden som rådde i samhällets överbyggnad. Problemet bestod inte i att misslyckandena och bristfälligheterna bitit sig fast i partiet; det handlade om en mer fundamental defekt på ett annat plan, nämligen om avsaknaden av en tydlig bild av de socialistiska formerna för ägande och produktion.

Således följer alltså att jag motsätter mig de sätt att se som hänger ihop med en analys baserad på existensen av överbyggnadsmässiga deviationistiska tendenser inom bolsjevikpartiet och det ryska samhället, och vilka ser den ryska revolutionens förfall som en återspegling av partiets politiska förfall eller Sovjetstatens administrativa förfall. Det politiska förfallet är en verkan av revolutionens ekonomiska förfall, inte dess orsak, och man måste därför förklara det som en oundviklig konsekvens av detta ekonomiska förfall. Å andra sidan ser jag det som felaktigt att tillmäta kränkning av demokratin under den första tiden efter revolutionen (dvs. direkt efter oktoberhändelserna) den vikt vissa tankeströmningar gör. Det innebär en demokratistisk syn på arbetarrevolutionen. Samtidigt som målsättningen bör vara att proletariatets diktatur redan från början ska omfatta de mest extensiva möjliga formerna för proletär demokrati var revolutionens nederlag inte i första hand ett resultat av de ryska arbetarnas misslyckande på detta område. Trots dessa tillkortakommanden lyckades de ta sig igenom ett avgörande stadium med glans. Den grundläggande orsaken till arbetarnas slutliga nederlag måste sökas i klassens nederlag på det ekonomiska området under 1920-talet. Hade de lyckats vinna detta det andra stadiets avgörande slag hade det första stadiets svårigheter och tillkortakommanden blivit till övervunna strapatser, födslovärkarna inför ett nytt samhälle. De hade intagit sin rätta plats och bleknat bort under den ryska post-revolutionära historien. Här skulle två invändningar kunna göras. För det första skulle det i en kritik av den vikt jag lägger vid frågan om ekonomins transformation kunna hävdas att den politiska och den ekonomiska omvandlingen ska ske simultant och "parallellt". Detta är att missförstå min argumentation. Centralt för mitt resonemang är händelsevis att ekonomisk transformation föregås av politisk emancipation. Men poängen är att den ryske arbetaren hade vunnit sin politiska frigörelse under oktober 1917; på det politiska området hade han uppnått sin omedelbara målsättning. Han hade tagit makten. Arbetarklassen befann sig vid den tiden inte i ett sådant läge att den reflekterade över samhällsadministrativa frågor och frågor om hur produktionen i samhället ska organiseras. Återigen vill jag understryka att den bolsjevikiska revolutionen, som jag ser det, var en arbetarrevolution. Den placerade arbetarna vid makten och de garanterade denna makt med sina vapen. Något sådant har ingen annan revolution under mänsklighetens historia lyckats med.

Så som jag har förstått Marx och Lenin föregås den ekonomiska revolutionen av ett maktövertagande. Att behandla min argumentation som om den stod i motsatsställning till detta, och därtill framföra varningen att politisk och ekonomisk frigörelse måste äga rum "parallellt", är gravt felaktigt och oberättigat. En sådan förståelse av mina åsikter kan bara bottna i ett synsätt som i sig förnekar att arbetarna faktiskt erhållit den politiska makten, och därför då de motsätter sig min argument för nödvändigheten av att i arbetarnas intresse revolutionera den ekonomiska strukturen måste tillägga anmärkningen att "den politiska makten när allt kommer omkring inte ännu kommit att befinna sig i händerna på arbetarklassen". Låt mig återigen understryka detta: Efter oktoberhändelserna befann sig den politiska makten faktiskt i händerna på arbetarklassen. Men väl vid makten tar sig arbetarklassen, på samma sätt som bourgeoisin, många och varierande uttryck. Idag befinner sig makten i händerna på bourgeoisin utan att en enskild medlem av borgarklassen direkt kan utöva den. Varje klass har sina egna specifika metoder att utöva sin makt, beroende på de givna omständigheter som råder under en specifik tidsperiod. När Marx talar om proletär demokrati är det inte med avsikt på en arbetarstat som befinner sig i krig, en stat som med militära medel söker nedkämpa bourgeoisins motstånd, utan det är en stat som hanterar administrationen av samhället han har i åtanke. Mitt argument, som återgivits med all önskvärd tydlighet och inte lämnar något utrymme för missförstånd i övrigt, är att arbetarna verkligen tog den politiska makten, att arbetarklassen slogs för och konsoliderade denna. Men precis vid den tidpunkt då denna makt skulle ha använts för att fullfölja klassens historiska mission, alltså till att störta hela systemet med det borgerliga ägandet och lönearbetet, misslyckade arbetarklassen med att fortsätta flytta sina positioner framåt. Makten användes nämligen inte till att föra en sådan politik.

Vidare skulle det kunna sägas att de villkor som rådde under den post-revolutionära perioden var antidemokratiska, och att en principiellt korrekt hållning i vilket fall som helst kommit att undertryckas. Jag håller, till att börja med, inte med om en sådan verklighetsbeskrivning. Jag menar att den grad i vilken "demokratin" varit "kringskuren" under denna tid varit föremål för stark överdrift. Om jag, vidare, skulle föreställa mig att det faktiskt fanns någon sanningshalt i påståendet ovan, känner jag inte till något recept som kunnat garantera att olika politiska tendenser skyddats mot ett dylikt förtryck. Jag anser det dessutom vara ett tecken på självbedrägeri att hävda att blotta kravet på en decentralisering av makten och en demokratisering av systemet i avsaknad av ett tydligt proletärt perspektiv på samhällets framtida ekonomi hade kunnat säkerställa korrigeringen av revolutionens utvecklingskurs. Under en revolutionär period tenderar makten att centraliseras för att kunna företräda den härskande klassen i de väsentliga strider som utkämpas i samhället. Att beklaga sig över "strömningar som tillskansat sig makten" är inte något konstruktivt sätt att behandla problematiken. Än värre innebär det att hålla en predikan om att man inte borde ha handlat så, och att låta denna predikan ersätta en analys av revolutionens nederlag. Jag vill här argumentera för att en socialistisk seger var möjlig, men inte oundviklig givet att alla de bristfälligheter jag tagit upp inte existerat. Hur som helst, i en verklig kamp måste varje social tendens mobilisera sin kraft för att kunna vinna. Jag tror inte att en socialistisk tendens gjorde sig riktigt märkbar under 1924 och åren därefter. Hade det funnits en sådan tendens hade jag kunnat koncentrera min diskussion på hur den kunnat förstärkas.

Låt mig göra ett förtydligande vad gäller frågan om "partiets tillvällande av makt". Först och främst ska det sägas att det under den period som de demokratiska kritikerna av den bolsjevikiska revolutionen brukar intressera sig för, dvs. under de första åren efter revolutionen, inte var någon som "tillvällade sig" makten. Makten utövades av olika lokala inrättningar i händerna på arbetare och trälar och var så utspridd att det under några års tid inte ens var möjligt att införa standardiserade statliga lagar och förordningar, att stöpa de organ och de mönster för beslutsfattande som fanns i olika områden i en enhetlig form, att centralt styra domstolsväsende samt att göra strafflag likformig. Inte ens den högsta sovjetens beslut var nödvändigtvis bindande för eller genomdrevs av lokala sovjeter. Tvärtemot det beslagtagande av makten de som bär den borgerliga demokratins glasögon ser visade revolutionens tidiga år prov på lokalt lagstiftande och maktutövande. Under lång tid var existensen av olika kriterier i olika delar av landet för hur förbrytare skulle bestraffas, sociala angelägenheter organiseras m.m. ett problem i Ryssland. Den officiella och direkta auktoritet bolsjevikpartiet, som till synes hade "usurperat" makten, utövade utsträckte sig inte långt utöver de större städerna. Bolsjevikpartiets verkliga styrka låg i att det spred ut makten till lokala församlingar av arbetare och soldater. I grund och botten hade bolsjevikerna inte organiserat något oberoende maktfora gentemot arbetarnas maktutövande nerifrån - det kunde inte bli tal om att massorna trakasserades av överheten. Och detta innebär ingenting annat än proletariatets diktatur. Arbetare som störtat den borgerliga staten och direkt tagit makten, varpå de organiserat sig i olika former på den lokala nivån, hade verkligen upprättat proletariatets diktatur. Hur arbetarmaktens dömande och lagstiftande struktur ska se ut var inte bara en tämligen ointressant fråga på det stadiet; den kunde i vilket fall som helst inte avgöras under en revolutionär period. Alltså är inte bara påståendet om hur makten samlades i händerna på bolsjevikregeringen felaktigt - en sådan centralisering var i själva verket inte möjlig. Detta var i sig ett reellt problem för staten. Även om bolsjevikerna velat usurpera makten hade den materiella revolutionära processen och de särskilda historiska omständigheter som rådde omöjliggjort detta.

Det är alltså så att en tolkning av bolsjevikpartiets handlande som blivit populär i synnerhet efter Stalins uppsteg, och som kommit att ses som giltig även för revolutionens första stadium, endast är ett resultat av det tryck som den europeiska liberalismen och borgerliga parlamentarismen utövat på vänstern. Trycket har tvingat strömningar såsom den nya vänstern med flera att kritisera Sovjetunionen med demokratins jargong. De har drivits att i sin Sovjetkritik presentera sådana recept och mönster för demokrati som gillas av den borgerliga allmänna opinionen i deras respektive länder. Under dylika påtryckningar har en vänsterströmning, eurokommunismen, till och med eliminerat begreppet proletariatets diktatur från sitt program och sin politik, medan den strömning som vill behålla det har ersatt dess innehåll med en utvidgad form av borgerlig demokrati och hyst samvetsbetänkligheter mot de ryska arbetarnas verkliga proletariatets diktatur. Det är intressant att notera att samma personer som då de analyserar borgerliga stater tenderar att bortse från den icke-demokratiska relationen mellan sådana stater och borgarklassen, samtidigt som de lätt kan identifiera borgerliga diktaturstater med bourgeoisin, efterlyser en "demokratisk" konstitution när det blir tal om skapandet av arbetarstater! Sovjetstaten erkändes på sin tid av såväl arbetare som bourgeoisi som en arbetarstat. Ingen kunde förneka den klasskaraktär denna stat hade. Frågan var om den skulle kunna överleva. De som då ifrågasatte statens proletära karaktär lyckades naturligtvis inte vinna gehör för sitt påstående om något som tillhörde tidens levande realiteter. Men idag, 70 år senare, då den levande historien och de epokgörande tilldragelser då arbetarna uttryckte sin vilja i Ryssland glömts och bleknat bort in i det förflutna, finns det utrymme för dylika resonemang. I det förgångna visste alla att arbetarna tagit makten i Ryssland. Det vi hör idag är ekon av dåligt samvete och förlorat självförtroende hos en radikal vänster som inte längre kan se denna levande realitet framför sig.

5-5. "Socialism i ett land" och oktoberrevolutionens ekonomiska öde

Ett flertal anmärkningar måste göras med hänsyn till frågan om "socialism i ett land":

Jag menar, för det första, teoretiskt sett och oberoende av frågan om Sovjetunionen, att upprättandet av socialism i ett land, alltså införandet av relationer baserade på gemensamt ägande och avskaffandet av lönearbete - vad Marx ansåg vara de grova dragen hos kommunismens lägre stadium - helt är möjligt; inte bara det utan också av avgörande betydelse för arbetarrevolutionens öde. Att upprätta socialismen är den omedelbara och livsnödvändiga uppgift för den arbetarklass som lyckas erövra makten i ett givet land. De synsätt som av vilket skäl eller under vilken förevändning det än må göras utelämnar uppgiften att upprätta en socialistisk ekonomi baserad på gemensamt ägande och avskaffandet av lönearbete ur den agenda ett proletariat som kommit till makten i ett land står inför, och förlägger detta till en senare tid - ser jag dem som oacceptabelt och icke-marxistiskt.

För det andra, den distinktion Marx gör mellan kommunismens två stadier är en mycket välgrundad och tydlig distinktion som är direkt relaterad till de uppgifter proletariatets diktatur står inför på det ekonomiska området. Jag anser inte att kommunismen (alltså det högre stadiet) kan existera i ett ensamt land. Skälet till det ligger i det som främst betecknar detta tillstånd: ekonomiskt överflöd, en enorm utveckling av produktivkrafterna, en fundamental omvälvning vad gäller människans position i samhället och därmed också en radikal omvandling av gällande etiska förhållningsregler, statens bortvittrande, och så vidare - omständigheter jag inte menar kan förverkligas innanför gränserna till något enskilt land. Så länge, till exempel, nationella gränser existerar och sätter en skiljelinje mellan det socialistiska och det kapitalistiska samhället, är statens bortvittrande inte ändamålsenligt. Socialismen däremot, som kommunismens första fas, är inte bara möjlig att uppnå utan som sagt av nöden.

För det tredje måste jag understryka att i den ekonomiska polemik som fördes under mitten av 1920-talet inom bolsjevikpartiet utgjorde "socialism i ett land" ramen för den borgerliga nationalismens återupplivande i den mening som sagt tidigare, alltså det fungerade som det standar vilket förde det borgerliga alternativet för samhällsutvecklingen på det produktiva och reproduktiva området till seger. Med andra ord: trots att "socialism i ett land" i sig inte innehåller något avsteg, var frasen som ett baner för en viss rörelse, under en viss tidsperiod och i ett visst samhälle och kännetecknade en stark rörelse mot arbetarklassen och var ett viktigt landmärke på den ryska revolutionens avbrott och dess väg mot nederlag. Jag fördömer denna rörelse som stod för det borgerliga alternativet i det ryska samhället.

De motståndare mot denna rörelse som tydligt registrerat hur den borgerliga nationalismen under detta baner återuppstod tog sin tillflykt till idén om en "världsrevolution". Intressant är att notera att oppositionen och Stalin-fraktionen trots sina skiljaktigheter hade många viktiga beröringspunkter. Först och främst indikerar det faktum att meningsskiljaktigheten inte rörde sig om ordet "socialism" utan om termen "i ett land" att oppositionen och den officiella Stalin-linjen hade samma föreställning om "socialism". Tydligen var alla överens om vilka åtgärder som skulle vidtas under socialismen; kontroversen tycktes röra sig om möjligheten att utföra dessa åtgärder "i ett enskilt land". Den ryska revolutionens vidareutveckling åskådliggör hur Stalin-fraktionen lyckades genomföra det ekonomiska programmet den enade oppositionen (Trotskij - Zinovjev) stod för och därmed för all framtid desarmera trotskismen vad gällde frågan om Sovjetunionens ekonomiska struktur. "Socialism i ett land"-linjen kritiserades aldrig utifrån en socialistisk ståndpunkt. "Socialism" som hos denna strömning bestod av en uppsättning av förstatligande av ekonomin, industrialisering och utveckling av produktivkrafterna med bibehållande av lönarbetssystemet, kontrasterades aldrig med något socialistiskt alternativ. Det socialistiska proletariatet företräddes inte i den kamp som fördes mellan den officiella linjen och oppositionen; inte heller togs någon hänsyn till Engels varning om nödvändigheten av att genomföra en ekonomisk revolution efter det att makten erövrats.

Det ovanstående förklarar också varför de som förespråkade "socialism i ett land" kunde triumfera. Vid en tidpunkt då revolutionen befann sig i ett ödesdigert skede hade oppositionen inget alternativ på det ekonomiska området. Hållningen om en "världsrevolution" kunde inte fungera som ett effektivt vapen i kampen mot en bourgeoisi som med hjälp av mottot "socialism i ett land" tillhandahöll ett alternativ för samhällets mest pressande ödesfråga. Oppositionen föll offer för dess brist på relevans för den ryska arbetarrevolutionens verkliga historia.

När vi, i vilket fall som helst, tittar närmare på det här skedet av den ryska revolutionen i ett större historiskt sammanhang, kan vi se att "socialism i ett land" verkligen fungerade som en baner med hjälp av vilken den ryska bourgeoisin ånyo kunde stiga till makten. Detta skedde oberoende av vilka intentioner de som representerade linjen i fråga hade. Faktum är att när väl den icke-revolutionära och kapitalistiska utvecklingslinjen valts, och den ekonomiska revolutionens sak negligerades till förmån för en statlig ekonomi och ekonomisk planering, blev Stalins linje i allt väsentligt till ett hinder för det revolutionära ryska samhällets vidareutveckling och arbetarrevolutionens fortvarande. Vad gäller oppositionen och förespråkarna av "världsrevolutionens" befrämjande representerade de vid denna tid i bästa fall en radikalism inom bolsjevikpartiet som redan hade tillbakagången på känn men själva inte erbjöd något alternativ utan blott tog till ett fruktlöst motstånd baserat på en demokratisk politisk plattform. Oppositionens position resulterade i att proletariatets radikala led - de som var missnöjda med försvagandet av sovjeterna, avskaffandet av arbetarnas kontroll över fabrikerna, byråkratins ökning, proletariatets minskade levnadsstandard - för det första saknade full representation, och för det andra följde oppositionen i bakhasorna som en obetydlig kraft. En opposition som endast utifrån ett mycket snävt och icke-revolutionärt politiskt plattform kommit att stå mot Stalin-linjen, och självt inte kunde komma att företräda revolutionens verkliga radikalism, alltså revolutionens grundläggande ambition att åstadkomma en fullständigt genomgripande förvandling av rådande ekonomiska förhållanden.

Låt mig i förbigående peka på en annan aspekt av oppositionens ställningstaganden. Idag innebär för många, även en del av våra egna kamrater, oppositionens tro på "nödvändigheten av en världsomspännande revolution" och "omöjligheten av socialism i ett enskilt land" ett bevis på deras "internationalism". Jag kan inte se att ett sådant synsätt skulle ha några särskilda internationalistiska implikationer. Varför ska den, som enbart på grund av landets brist på industriell utveckling menade att den ryska revolutionens utgång hängde på en revolution i Tyskland, nödvändigtvis ses som internationalist? Internationalism innebär en tro på arbetarklassens internationella karaktär och ett understödjande av arbetarrevolutionen varhelst denna äger rum, alltså ett understödjande av en sådan revolution på grund av dess arbetarklassanknutna karaktär. Men om man utifrån en konkret analys kommer fram till att en revolution i land "A" av en mängd olika skäl är beroende av en revolution i land "B" för sin överlevnad, så utgör inte detta på något sätt ett bevis för en internationalistisk ståndpunkt. En sådan konkret analys skulle kunnat göras helt utifrån ett intresse för revolutionen i land "A". Man skulle kunna vara internationalist och samtidigt antingen instämma eller vara oense med en sådan konkret analys om en nödtvungen relation mellan de ryska och tyska revolutionerna. Då det gäller det konkreta ryska exemplet är i själva verket ett av mina argument att ett avståndstagande från att föra fram den proletära revolutionen och från att fortsätta revolutionen fram till genomförandet av en fundamental revolutionering av hela det ekonomiska systemet i Ryssland var liktydigt med en underlåtenhet att befrämja de ryska arbetarna som aktiva och effektiva internationalister.

I själva verket avslöjade denna den så kallat internationalistiska ståndpunkt som oppositionen intog, liksom jag tidigare påpekade, fallgroparna i oppositionens synsätt, också dess beröringspunkt med den officiella linjen vad gäller själva socialismens väsen som en bestämd uppsättning ekonomiska och sociala förhållanden och dess förutsättningar i det post-revolutionära ryska samhället. Oppositionens hela ställningstagande inskränkte sig till att det som krävdes för att den proletära revolutionen i Ryssland skulle kunna tillgodoses med produktivkrafter på den vitala nivå som är nödvändig för socialismens införande, var en revolution i det industrialiserade Tyskland. Ett sådant synsätt avvisar på förhand möjligheten av att den ryska revolutionen kunnat drivas vidare till att omfatta en revolution inom den ryska ekonomin.

Det är sant att den tyska revolutionen var av avgörande betydelse för bolsjevikernas strategi. Sannolikheten av att denna revolution skulle äga rum, och de möjligheter som i och med den skulle öppnas för det ryska proletariatet, var ett av skälen för att bolsjevikerna inte planerade några konkreta åtgärder i fråga om en förvandling av ekonomin i själva Ryssland. De gjorde i sanning förverkligandet av sina egna framtidsvisioner för ekonomin beroende av en framgångsrik tysk revolution. Detta var också skälet att debatten om långtidsperspektiven för den ryska ekonomin på allvar började föras då det kunnat konstateras att en arbetarrevolution inte skulle komma att äga rum i Tyskland - åtminstone inom den närmaste tiden. Och det är inte heller underligt att Stalins linje i motsättning med den traditionella synen inom partiet som inväntade revolutionens inträffande i Tyskland och Europa kom att identifiera sitt synsätt med socialism i ett land.

Tyvärr har en uppfattning som uppstod ur en konkret analys av en konkret situation under en given tidsperiod inom den bolsjevikiska traditionen nu av en stor del av den radikala vänstern upphöjts till att gälla som en allmängiltig teoretisk maxim om omöjligheten av en socialistisk ekonomisk utveckling inom ett enskilt lands gränser. En idealistisk, esoterisk och passiv föreställning om den socialistiska revolutionen har på så sätt kommit att ersätta Marx och Lenins dynamiska förståelse av densamma - den förståelse som också framträder i Engels kortfattade varning, återgiven ovan, angående de uppgifter proletariatet står inför efter dess maktövertagande (inklusive dess uppgifter inom Pariskommunen).

Icke desto mindre, vid ett skede av den ryska revolutionen då det borgerliga ekonomiska alternativet skulle på allvar ha kontrasterats mot ett proletärt dito, då arbetarrevolutionens ekonomiska målsättning - uppgiften att socialisera produktionen och avskaffa lönearbetet - skulle ha översatts till en överskådlig ekonomisk, juridisk och administrativ politik, och ställts mot den statskapitalism som förklätts till socialism, då fördes debatterna inom bolsjevikpartiet inom ramen för kampen mellan nationalism och "internationalism". Inom själva Ryssland överskuggades konflikten mellan socialism och kapitalism, och därför slöts inte bara aldrig några led på allvar mot nationalismen utan också vägen jämnades för denna tendens att dominera inom bolsjevikpartiet och sovjetstaten genom underlåtenheten att utföra en socialistisk kritik av nationalismens ekonomiska alternativ. Den ekonomiska kritik som framfördes utmanade inte den officiella linjens kapitalistiska karaktär, utan handlade blott om i vilken takt industrialiseringen skulle ske, om relationer till bönderna och dylikt. Kort sagt dryftades i de debatter som hölls inte det som är den proletära revolutionens centrala fråga, dvs. den socialistiska ekonomin.
 

6. Om Sovjetunionen idag

7. Den ryska arbetarrevolutionens huvudsakliga läxa

[2] Hänvisning till en artikel publicerad i Be su ye sosyalism, IKP:s teoretiska tidskrift, nr. 2, nov. 1985. Artikeln bygger på en föreläsning av författaren.


Ovanstående är en någon kortfattad form av Mansoor Hekmats föredrag vid ett seminarium som Irans Kommunistiska Parti höll december 1986. Föredragets text publicerades i IKP:s bulletin om Marxismen och frågan om Sovjetunionen nr 3, mars 1988. Översättningen har gjorts från engelska utgåvan.