Nation, nationalism och arbetarkommunistiska partiprogrammet

Denna uppsats, som kommer att publiceras i några delar i tidningen Internationalen, syftar därmed till en kritisk granskning av nation och nationalism samt de allmänna begrepp och politiska realiteter som utgör grunden till denna formulering. Utifrån de grundläggande argumentationerna kommer jag därefter att presentera den konkreta formulering som jag anser vara korrekt för partiprogrammet.

Vad har förändrats?

Detta var den faktiska och praktiska innebörden av programkapitlet nationernas självbestämmanderätt för vår riktning under revolutionen 1979. Vårt konkreta syfte var att bekämpa den iranska nationalismen och demaskera olika förespråkare inom borgarklassens höger- och vänsterfalanger för ett militärt fälttåg mot Kurdistan för att ”bevara landets territoriella integritet”. Vad gäller Kurdistan har ingenting ändrats i grunden av vår ståndpunkt och behöver inte ändras. I det sista avsnittet av denna uppsats kommer jag att framlägga några synpunkter i kritiken av begreppet autonomi samt om partiets konkreta plan för lösning av kurdfrågan.

Men problemet med generella formuleringar eller egentligen fördelen med dem är att de är allomfattande; de får olika bärare och praktiska tillämpningar. För fjorton år sedan innebar denna generella formulering för oss visserligen inte ett förespråkande för federalism eller för uppdelning av stora länder till små så kallade nationella och etniska enheter. Men om någon skulle ha redan då påpekat att detta inte enbart skulle gälla kurd- och Palestinafrågan utan rätten att bilda en stat skulle komma också att leda till, vare sig man vill eller inte, att omfatta franskspråkiga kanadensare i Quebec, basker, katalaner, serber, kroater, tjecker, slovaker, makedonier, georgier, abchazier, skottkar, walesare, afroamerikaner, zuluer samt med lite moderering sikher, shiiter, kristna eller även Black Nation i Washington DC – kort sagt varje grupp som har någonstans på en registreringsbyrå eller i tankarna hos en del personer ansetts som en ”nation”, då skulle den polemik vi inte haft om detta kapitel definitivt starta omedelbart. Men påpekandet gjordes inte den dagen och polemiken uteblev.

Detta är den väg som vi har följt och den förändring som vi har genomgått. I och med diskussionen om arbetarkommunismen har vår riktning fördjupat sig och vidgat sin syn på politiska tendensers och rörelsers sociohistoriska väsen, däribland och i synnerhet på nationalismen, och deras världshistoriska konfrontation med arbetarkommunismen. Nation och nationalism utvärderas och bedöms nu hos oss inom en allt vidare historisk och analytisk ram, även i fallet av ”minoritetsnationer” och underkuvade nationer, samt vidare innebörden av den generella formuleringen ”nationernas självbestämmanderätt” behandlas därmed med större känslighet och skärskådning. Dessutom utvärderas våra programenliga principer nu allt mer i ett globalt sammanhang, dels för att 1979 års revolutions hetta och tempo har avtagit och dels för att vår rörelse har både teoretiskt och politiskt utvecklat sig. Den generella formuleringen ”nationernas självbestämmanderätt” kommer därmed ut ur skuggan av såväl kurdfrågan som störtandet av den islamiska regimen och får sin allmänna och globala vikt. I global skala fungerar formuleringen nationernas självbestämmanderätt på intet sätt som en socialistisk kompass för att ta sig igenom skogen av talrika ”nationella” intressen och motsättningar.

Men mer än oss har den materiella världen och de historiska realiteterna förändrats. Jag syftar på händelseförloppet under Östblockets kris och fall samt i världen efter det kalla kriget. Om vi nu bortser ifrån de före detta befrielserörelsernas omsvängning åt väst och åt den fria marknadsmodellen under tidiga år av Östblockets kris – och jag bör lägga till att vår riktning i varje fall inte har delat den traditionella vänsterns illusioner om progressiviteten av tredjevärlds- och minoritetsnationalismen – så har självständighetsrörelser och därefter tygellösa ”nationers” krig och folkmord i Östeuropa och Centralafrika gjort att nationella krav och självständighetssträvanden framstå som värdelösa och även i många fall avskyvärda till och med i ögonen hos de som har minst medmänsklighetskänsla. Alla kan se hur nationalismen får sin objektiva innebörd i massgravar, ”etniska rensningar” och krematorieugnar; och att inte endast nationella krav utan även begreppen ”nation” och ”nationell identitet” är i de flesta fall oäkta och handjorda av specifika politiska kretsar.

Den nationella händelseutvecklingen i världen efter det kalla kriget överlämnar den till synes välgångsönskande och rättmätiga formeln ”nationernas självbestämmanderätt” med nödvändighet åt en kritisk granskning. Utfallet av denna granskning kan inte, som jag ser det, vara något annat för arbetarkommunismen än att avfärda formeln i dess nuvarande form.

Nationernas självbestämmanderätt:
ett pussel med flera bitar

1) Vi börjar med det enklaste och minst motstridiga faktumet: ”nationernas självbestämmande”. Vad innebär detta? Rätten till vilket beteende kommer en nation att ha när den får rätten till självbestämmande (om vi nu förutsätter att vi har bestämda uppfattningar om begreppen ”rätt” och ”nation”)? Ur historiskt perspektiv och även utifrån den kommunistiska traditionen, innebär detta rätten till avskiljande och att nationen ifråga får rätten till att bilda ett eget land där medborgarna betraktas som ”den ledande nationen” eller som ”majoriteten”.

Tydligen har det förekommit två typer av missförstånd i den här diskussionen. Det första är en inneboende falsk uppfattning om demokrati och frihetsvilja som uttrycket självbestämmanderätt för med sig. Ett faktum är att med tiden (och åtminstone i vissa språk) har denna paroll fått en legendarisk och romantisk innebörd som i förväg rycker en legitimitet med sig. Och vilken hederlig eller frihetsivrande människa skulle inte känna sig upprymd av att någon ”nation” får ”bestämma över sig själv”? Vem skulle inte betrakta det som en högaktad sak eller som ett steg framåt i människans historia? Trots att begreppet ”self-determination” i engelskan saknar en sådan sensationell och legendarisk innebörd, men bär ändå en inneboende legitimitet till viss mån.

Bildande av ett nytt land till exempel från norditalienare eller basker eller tamiler, säger emellertid inget i förväg om att folket ifråga får ökad maktställning när de uppnår sitt ”självbestämmande”. Det nya landets inre politiska och ekonomiska system kommer att vara avhängig av helt andra spänningar och utvecklingar vilka gör att självständighetens effekter kan bli oförutsebara. Det nya landet kan bli mer regressivt, mer ojämlikt, mer förtryckande och befolkningen kan bli mer rättslös och mer förtvivlad än förut. En kort översikt över världen efter kalla kriget, där många nationer har fått sitt självbestämmande, är rätt beskrivande. Längre fram ska jag komma till detta att hur nationell suveränitet likställs med individernas maktställning i nationalistisk propaganda. Och det faktum mörkläggs att maktutövning för en nations räkning och fastläggande av nationell identitet som ett lands juridiska och andliga fundament i praktiken upphäver medborgarnas maktställning och kränker människors ”rätt till självbestämmande”.

Kort sagt innebär nationernas självbestämmanderätt rätten till avskiljande och rätten att bilda ett territorium för en bestämd nation. Det är inte en fråga om införandet av civila och individuella rättigheter. Inte heller handlar det om utvidgandet av människors maktställning eller demokrati i vanlig mening. Att tillskriva ”självbestämmande” en förutbestämd legitimitet är orealistiskt.

Den andra missuppfattningen åsyftar i huvudsak kategorier såsom autonomi och administrativt och kulturellt självbestämmande. Från politisk och juridisk synpunkt omfattar självbestämmanderätten rätten till avskiljande^[1], inte alla andra dualistiska scenarierna som syftar på ett annorlunda förhållande mellan en given nation och centralmakten. Diskussionen om nationernas självbestämmande beror, i konkret mening, inte på dessa kategoriseringar. Erkännande av denna rättighet innefattar inte något bestämt juridiskt och administrativt förhållande mellan en ”nation” bosatt i ett givet land å ena sidan och staten och andra medborgarna å andra sidan. (Jag ska förklara detta ytterligare i sista delen av uppsatsen där autonomi opponeras). Här nöjer jag mig med att poängtera att i motsats till rätten till avskiljande tyder nationernas självbestämmande och autonomi på en slags ny ojämlikhet mellan medborgarna i ett land på basis av deras nationella tillhörighet. Medan rätten till avskiljande syftar, åtminstone formellt, till att befrämja en nations ställning i internationella relationer och att upphäva nationell diskriminering i relationerna mellan medborgarna och staten.

Anspråket på eller förhoppningen om att nationernas självbestämmande kompenserar gammalt förtryck och ska fungera som garant för att upphäva nya diskrimineringar ändrar inte det faktum att principen om självbestämmande är grunden för en ny ojämlikhet och håller vid liv nationella spänningar inom ett lands gränser. Med hänsyn till detta då kommunisterna stödjer nationernas självbestämmande (vilken innebörd denna paroll än må ha) har de inte gjort upp med frågan. Rätten till självbestämmande kan inte rättfärdiga ”mångfacetterade” grundlagar där medborgarna graderas efter etnisk- och nationsåtskillnader i ”mångkulturella” stater. Åtminstone i den kommunistiska tradition av vilken vi ärvt denna föreställning, finns ingen sådan tolkning.

Dessa tolkningar är idag ändå inbyggda i föreställningen. Parollen självbestämmanderätt är ett kontroversiellt begrepp som sätter utrymme för att diskutera dessa tolkningar, men i sig är ingen ideal föreställning som för fram den frihetssträvande kommunistiska inställningen gentemot nation och nationsfråga. I alla fall tillämpar vi ”nationernas självbestämmanderätt” i vår diskussion enbart som rätten till avskiljande och bildande av en självständig, nationell stat.

2) Ett annat nyckelord som kräver särskild uppmärksamhet är uttrycket ”rätt” eller påståendet ”erkännande av rätten” i föreställningen. När någon erkänner ”nationernas självbestämmande”, på vilken rätt syftar han/hon och i vilken attityd engagerar han sig? Vad betyder det att erkänna en rätt?

Vid första anblicken kan den här frågan låta som onödig eller petig. Men i själva verket och från historisk synpunkt har diskussion om den här frågan varit ett viktigt ämnesområde i kommunistisk debatt om nationsfrågan. I konkret mening tänker jag på diskussioner kring den internationalistiska anmärkning som just på grund av att föreställningen är tolkbar, förklarar: ”erkännande av nationernas självbestämmande (rätten till avskiljande) i sig och nödvändigtvis rekommenderar inte skiljedomen”.

Detta påstående implicerar en sorts klassificering av ”rätt” i samhället. Här upptäcker man att själva begreppet ”rätt” i sig inte säger någonting om vikt, önskvärdhet eller ibland inte ens om den materiella möjligheten för dess genomförande. Och rörande typen av rättighet varierar förväntningarna hos den person som erkänner någon rättighet. Rätten att leva, rätten att försörja sig, rätten att organisera sig, rätten att skiljas, rätten att röka, rätten att färdas till månen – alla är de medborgarnas rättigheter och samtliga måste erkännas. Men vardera betonas olika i människornas medvetande beroende på deras uppfattningar och prioriteringar. Vilken slags rätt är då ”nationernas självbestämmande”?

En vanlig jämförelse är jämförelsen mellan självbestämmanderätten och skilsmässorätten. Skilsmässorätten måste finnas men rekommenderas nödvändigtvis inte. Att försvara skilsmässorätten motsvarar inte att rekommendera den. Men detta område är, i mitt tycke, dystert. Jämförelse mellan dessa två är från en viktig synpunkt missvisande. Jag ska förklara detta längre fram, men här förefaller åtminstone det klart att i kommunisternas syn kategoriseras nationernas självbestämmanderätt inte bland sådana rättigheter som måste befrämjas, som rösträtt, hälsorätt eller utbildningsrätt, utan är en rättighet som måste erkännas. Och sedan med tanke på innebörden av merparten av nationella spänningar som hittills inträffats, får man önska att den inte brukas eller försöka så vitt möjligt förhindra den. Då någon erkänner nationernas självbestämmanderätt, innebär det dock inte i sig själv vilken plats som denne har ägnat åt rättigheten ifråga och hur han/hon preciserat den.

Tolkbarheten av begreppet ”rätt” slutar inte här. I vilken politisk mening engagerar man sig när man erkänner nationernas självbestämmanderätt? Erkänner man ett federativt system i det fallet om man övertar makten? Eller skänker man rätten till avskiljande till bosatta ”nationer” i landet? Predikar man solidaritet med separatiströrelser? Ger erkännandet av denna rättighet uttryck för en automatisk placering av självständighetsrörelser bland de progressiva? Detta är naturligtvis ett annat fält för olika tolkningar.

Lenins definition av frågan, som exempel, betonar principen om att undvika separation. Han betraktar självständighetsrätten som en ”negativ” rättighet. Erkännandet av självständighetsrätten innefattar i Lenins syn, för det första, att kommunisterna motsätter sig ”utövande av tvångsmässiga och orättvisa gärningar” eller tvångsannektering för att bibehålla ett lands enande. För det andra ingår i en nations rätt att bestämma om avskiljande eller vice versa. En sådan definition ger en vink om kommunistisk syn och kommunistiskt mål i frågan och är således internationalistisk, vilket vi också på samma sätt visade hänsyn till i våra tidigare partiprogram. Men juridiskt sett eliminerar detta inte helt oklarheten. Man kan exempelvis peka på det att även i det fallet att man inte erkänner rätten till avskiljande för en given nation, avstår man, som kommunist, från tvångsåtgärder gentemot massornas självständighetsrörelser och fördömer sådana åtgärder. Andra aspekten av denna tolkning väcker dock en viktigare fråga och i viss mån åter fördunklar första aspekten.

”Nationen ifråga måste bestämma själv”. Väl. Låt oss anta att nationens identitet kan definieras och man kan avskärma utomstående folk och myndigheter som inte har rätt att ingripa i beslutsfattandet. Men hur kan man ta reda på att beslutsfattandet om separationen hade varit nationens eget beslut? Att garantera detta, låt det vara! Problemet med denna föreställning är att, å ena sidan, den tar för givet förefintligheten av en ”nationalvilja”. En sådan illusion breder ut sig att bland det borgerliga samhällets alla företeelser (som är klasspräglade) har man funnit något som kallas för nationernas rätt till avskiljande som avviker från alla andra fall och som presenterar ”allmänhetens vilja”. På ideologiskt plan är detta ett implicit försprång för nationalism och nationalistisk rörelse. Å andra sidan öppnar denna föreställning portarna för diskussion från båda håll beträffande beslutsfattandet: har ett sådant beslut varit nationens eget val eller ej? Vilken är den process där ”nationens eget beslut” klargörs och registreras? Hur kan man exempelvis undersöka och bevisa att de nya separationerna i baltiska länder eller i Tjeckoslovakien var en återspegling av nationernas egen vilja och att besluten har varit legitima och korrekta?

Denna frågeställning enligt vilken vem som bestämmer att beslutet är legitimt och korrekt återställer diskussionen om nationernas självbestämmanderätt i sin första början. Man kan undra att centralmaktens, kommunisternas eller den ”överlägsna nationens” omdöme om juridisk legitimitet av den ”underlägsna nationens” beslut inte är ett ingripande i den här processen? Och därmed bestrider inte principen om självbestämmande? Å andra sidan, om vi underlåter att delta i den här processen kommer vi inte då att blunda för principen om självbestämmande och på det viset lämna utrymme för nationalismen att hantera frågan? Det finns tillräckligt mycket arsenal för en ny nationell konflikt kring den här frågan.

Sist men inte minst måste man peka på att de processer med vars hjälp man visar ”nationens vilja” (däribland folkomröstning) är formella och juridiska processer. Sådana formella processer presenterar inte, från kommunistisk synvinkel, massornas egentliga vilja, varken under en liknande stämning som i de baltiska länderna^[2] eller under en friare folkomröstning. Begreppen såsom ”rätt”, ”nationens fria beslut” och dylikt döljer det faktum att allt som sker i praktiken, även i de mest demokratiska processer, inte är förverkligande av människors allmängiltiga rättigheter (som yttrandefriheten eller skilsmässorätten) utan är ett val mellan olika borgerliga scenarion för samhällets administrativa organisation och ideologiska struktur. Dessa begrepp döljer dessutom att det är på basis av falska identiteter och ett falskt medvetande som människor, i egenskap av ”nationens medlemmar”, deltar i en sådan process.

Det är möjligt att, i ett och annat fall, självbestämmanderätten minskar många människors lidande för en tid. Men att förklara det genom begreppen ”rätt”, ”frihet” och ”val” döljer föreställningens klassbaserade och betingade karaktär. Att erkänna självbestämmanderätten medför inte för en kommunist samma engagemang som han/hon har i samband med de rättigheter som härrör från kommunismens mänskliga och jämlikhetsfrämjande ideal. Genom att presentera nationellt självbestämmande (där man ”erkänner” en sorts ”rätt”) som ett kommunistiskt ställningstagande och likställa den med de andra rättigheter som vi kämpar för, skapar vi tvetydighet och missförstånd.

3) Och äntligen kommer vi till föreställningen ”nation”. Vad är nation? Den här frågan är bland de frågor som vi tror att vi kan svara på, så länge vi inte har blivit tillfrågade. Begreppet nation är i själva verket den mest problematiska och mest tvetydiga biten av pusslet. Kritiken av begreppet nation är en medelpunkt i min diskussion vilket jag grundligt kommer att ägna mig åt i nästa avsnitt. Som en kompletterande överblick över beståndsdelar av föreställningen nationernas självbestämmanderätt pekar jag här på föreställningens centrala motsägelse utan att resonera närmare för den.

Låt oss återkomma till skilsmässorätten. Den är ett tydligt exempel. I skilsmässorätten är båda parter (mannen och kvinnan) objektiva varelser och har bestämda identiteter med en kontinuitet i tid och rum; parter som man kan vända sig till. Men till skillnad från skilsmässorätten saknar nationernas självbestämmanderätt en sådan objektivitet, klarhet, kontinuitet och inbördes identitet. Det är inte klart att till vem som rätten till avskiljande skänks. Det har framkommit mängder av misslyckade försök för att definiera begreppet nation; såväl objektiva definitioner (som likhet i språk, gemensamt land, historia, seder och dylikt) som subjektiva definitioner (som på ett eller annat sätt relaterar nationell tillhörighet till massornas eget val). Alla dessa definitioner visat sig vara främmande med verkligheten då de jämförts med de befintliga nationella uppdelningarna.

Nation är ett oklart och tveksamt begrepp. Denna oklarhet kan undersökas på olika plan. Nationalitet kan inte spåras upp till en ras eller ens till ett släktband; den kan inte relateras till folkets biologiska egenskaper; den karakteriseras inte genom närvaro och boende inom ett givet land. Nationalitet och nationell tillhörighet kännetecknas inte genom likhet i språk. Inte heller genom gemensamma seder och bruk. Den är inte stadigvarande utan är en produkt av historien; den blir till och går under; den förändras och omdefinieras. Fysiskt sett är nation inte en enad ”varelse med en kropp och en själ”. Den är en existens bestående av mångfalden av människor och av olika generationer och är ständigt föränderlig. Hittills har det inte presenterats någon beskrivning av nation som kan objektivt och på basis av observerbara egenskaper definiera en ”gemensam nationell identitet” som är konkret och otolkbar. Vardera av nämnda faktorer eller även en samling av dem (som gemensam historia, språk, kultur, land och dylikt) uppvisar så många undantag att ”undantagen blir regeln”. Förklaringar baserade på sådana faktorer tyder på en subjektiv och godtycklig definition av nationell kategorisering och tyder även på en subjektiv definition av själva faktorerna. Bland alla identiteter som genom historiens gång har utfunderats för att klassificera människor, alltifrån släktband, blodsband, sexuell tillhörighet till rastillhörighet och dylikt, är ”nation” mer än alla andra tvetydig, diffus, obevislig, subjektiv och ahistorisk.

Till skillnad från sexualitet är nationalitet inte en produkt av naturen, utan ett resultat av den samhälleliga och mänskliga historien. I detta avseende liknar den religion. Men i motsats till religiös tillhörighet är nationell tillhörighet, inte ens i en formell nivå, frivillig. Som individ kan man inte ansluta sig till en given nation eller lämna den (fastän en del forskare i nation och nationalism har argumenterat för sådana subjektiva tolkningar om begreppet). Denna egenskap har försett nation och nationell tillhörighet med en ovanlig effektivitet inom den politiska sfären. En sådan tillhörighet är ett ok som tynger över massornas axlar, och som ingen kan veta eller spåra upp dess ursprung; men trots det, är begreppet så naturligt och självklart att alla betraktar det som en del av sin existens. Vår generation har emellertid haft chansen att dagligen uppleva nya nationbyggen och ogiltigförklaringar av de gamla. Vår generation kan därför erfara nationell identitet som en produkt av den politiska ekonomin och även utföra en kritik av den.

Nationalitet är en ram för att klassificera och organisera människorna i förhållande till produktionen och till samhällets politiska struktur. Nation är inte en samling av individer med en nationalitet. Snarare tvärtom, det är individens nationella tillhörighet som är produkten av en kollektiv nationell identitet. Det är inte nationer som skiljs eller förenas, utan det är obligatoriska separationer och sammanfogningar som ger form åt nationer. Nationalismen är inte en produkt av nationernas politiska och ideologiska övertygelser, utan raka motsatsen, det är nationer som är skapade av nationalismen.

Som har nämnts, framförs en utförligare kritisk diskussion om nationell identitet i nästa avsnitt. Här var det nödvändigt att nämnas att begreppet nation (som medelpunkt för nationernas självbestämmanderätt) är diffust och icke objektivt. Därmed är inte sagt att nationell tillhörighet och nationell identitet icke är materiella eller är imaginära. Det menas snarare att dessa begrepp inte kan definieras för sig själva och isolerade från det historiska förlopp, de politiska trender och den ideologiska balans som råder i samhället vid varje tidpunkt. Nation är inte en självständig kategori. Den är frukten av ständiga förändringar i politiken. I enlighet med detta är nationernas självbestämmanderätt så pass diffus och obestämd att den inte kan betraktas som en varaktig politisk och programenlig princip.

I och med vad som har tidigare diskuterats, om vi utgår från föreställningens bokstavliga betydelse, innebär erkännande av nationernas självbestämmanderätt att lämna en ensidig bestämmanderätt för bildandet av en självständig stat till varje anhopning av människor som ”själv” eller genom en politisk representant anser sig ha en självständig nationell identitet. Man kan knappast kalla detta för en frihetsfrämjande kommunistisk princip.

I själva verket implicerar ”nationernas självbestämmanderätt” för kommunisterna något annat än den bokstavliga innebörden. För oss är det den bakomliggande betydelsen i parollen som gäller. Erkännande av alla nationella grupperingars rätt att bilda eget land är, enligt min mening, inte en kommunistisk princip – även om vi erkänner en mycket inskränkt omfattning som Lenin med rätta hade i åtanke i samband med de uppgifter som detta erkännande för med sig. Således varken hos Lenin eller hos oss är denna verbala formulering och de ingående juridiska uppgifterna väsentliga.

Parollen nationernas självbestämmanderätt är ett tillvägagångssätt för kommunisterna mot en bitter historisk verklighet för att garantera en minst problematisk lösning i kampen för människans frigörelse. Denna bittra verklighet är nationellt förtryck som parollen märkligt nog inte ens ger en vink om. Parollens roll hos Lenin, bolsjevismen och inte minst hos oss har varit att skapa bättre förutsättningar för en enad kamp – trots nationalismens splittrande roll. En kamp mot förtryck, nationell diskriminering och mot nationalismens giftiga effekter inom arbetarrörelsen.

I dagsläget som splittring dominerar och som vår strävande för att förena arbetarna räknas som ett försök mot den etablerade strömmen; i en tid som nationalism och nationbyggande kostar miljoner människoliv runt om i världen och inte minst i Europa; i en tid då produktionens globalisering annullerar nationell identitet och binder samman alla människors levnadsöden – alla dessa omständigheter visar att en verklig kamp mot nationellt förtryck och nationell splittring, kräver åtminstone en hållning som inte styrker myten nation och separata nationella framtid. Om föreställningen nationernas självbestämmanderätt användes en dag i den kommunistiska rörelsen för att uppnå ett progressivt syfte, är den idag, under helt annorlunda omständigheter, inget annat än en anhopning av motsägelser, tvetydigheter och illusioner.

Nation, nationalism och arbetarkommunistiska partiprogrammet

I slutet av förra avsnittet behandlade vi begreppet nation som, i mitt tycke, är föreställningens medelpunkt. Kategorin nation är grunden för en djup förvirring och är basen för en fundamental upp- och nedvändhet i tanke och analys; inte bara inom vänstern eller i de hittillsvarande kommunistiska handlingsprogrammen i samband med nationsfrågan, utan också till största del i vad dagens samhälle uppfattar som sin historia och sin samhälleliga identitet.

Det är inte svårt att visa omfattningen av vidskepelser och myter i uppfattningar hos dagens etablerade samhällsvetenskapliga skolor och i politiska teorier, men även inom naturvetenskap och matematik. Det kommer säkert att vara underhållande för kommande generationer att studera hur människor i slutet av 1900-talet förklarade (via sina offentliga tänkare) sitt ursprung, sin livsfilosofi, orsakerna till individuella och kollektiva attityder, orsakerna till lycka och motgång, till välstånd och nöd, etc. En del av dessa vidskepelser har förstås gått ut ur mode. Idag, trots en våg av tillbakagång till antisekularism och religionens pånyttblomstrande, är det inte möjligt längre att återkalla ”Gud” (åtminstone inte den traditionella Guden) på universiteten eller i vetenskapliga debatter. Men det officiella fundamentet för den vetenskapliga beskrivningen av dagens värld (speciellt i samhällsvetenskapliga ämnen) grundar sig på antaganden som i lika hög grad är vidskepliga. Kategorin nation är en av de viktigaste av dessa.

Vad är nation?

Denna fråga är en utgångspunkt för många diskussioner kring nation och nationalism. Vid första anblicken så låter det som om att huvudproblemet är svårigheten med att presentera en vetenskaplig eller enad definition av begreppet nation. Det är sant att det inte hittills har blivit möjligt att framlägga en uttömmande definition av begreppet nation utifrån en serie materiella och observerbara distinktioner (som gemensamt språk, likartade mentalitet, gemensamt land och dylikt) på vars grund man skiljer mellan genuina och falska nationer. Stalin är (även enligt hans politiska och ideologiska motståndares erkännande) bland dem som har spaltat upp en relativ omfattande lista över ”nationernas egenskaper”. Men sådana utförliga listor, även i form av Stalins mekaniska tankeschema, är inte riktigt tillämpliga i de existerande nationbyggena; i åtskilliga fall överväger undantagen regeln. Jag ska komma till detta längre fram.

Men problemet gäller, enligt min uppfattning, inte svårigheten att definiera nation. Angående två andra beståndsdelar i föreställningen ”nationernas självbestämmanderätt” kan man kanske med en korrekt definition och med en enighet om en bestämd beskrivning komma åt krånglet. Exempelvis kan man komma överens om att ”självbestämmande” i vår föreställning innefattar bildandet av en självständig stat. Och att erkännandet av en sådan rättighet involverar samma minimala betydelse som Lenin menade. Angående begreppet nation, är tyngdpunkten dock inte här, utan ligger ett steg före. Problemet är att det inte går att framställa en definition och distinktionslista av ”nation” (på samma sätt som man inte kan göra med Gud eller sfinx) utan att dess existens innan är bevisad eller åtminstone förmodad.

Vi kan definiera ett ting utifrån dess egenskaper enbart när själva tinget existerar, innan vår definition tar form och oberoende av den. Om tinget är obefintligt oberoende av vår definition, då är vårt uppförande att definiera dess egenskaper i själva verket ett försök att skapa själva tinget. Definieringen av Guds egenskaper är inte ett vetenskapligt försök; den är ett religiöst uppförande och därför är ett politiskt försök att skapa en skapare i människors medvetande och deras liv. Beskrivningen av odjurs och mytologiska varelsers egenskaper är ett försök för att alstra sådana bilder i mottagarnas fantasier och genom det påverka deras liv och attityder. På Samma sätt är definition av ”nation” och nationella egenskaper inte ett vetenskapligt försök för att igenkänna och objektivt beskriva en saklig företeelse, utan ett subjektivt och aktivt ingripande i skapande av nation och i nationers utformningsprocess. Detta är ett politiskt försök. ”Vetenskapliga” och akademiska försök att definiera nationens egenskaper är en del av ett omfattande politiskt ingrepp för att skapa och bevara nationernas reproducering. Skillnaden är att om religionen slutligen inte kan skapa en Gud utanför människors medvetande, leder nationbyggen (dvs. ”definieringen av nation” i ordets politiska och praktiska bemärkelse) i många fall, till materiella, nationella klassificeringar i befolkningen.

Den dominerande uppfattningen hos allmänheten, inom universitetsväsendet, bland den etablerade vänstern, bland så kallade kommunister och inte minst inom större delen av den hittillsvarande arbetarkommunistiska rörelsen, för med sig en sådan omkastning i analysen. Till och med inom vänstern och den hittillsvarande kommunistiska rörelsen har individens nationella identitet/tillhörighet, såsom hans/hennes könstillhörighet, fått en otvivelaktig och objektiv karaktär (nu lämnar jag detta att könskaraktär och könsskillnad, som har blivit en grund för individen att erhålla en slags social identitet och social självmedvetenhet, är ytterligare en historisk produkt i klassamhället som behöver en kritisk granskning). Här häntyder jag inte ens på de talrika tendenser i kommunismens historia där man helgade bestämda typer av nationalism och chauvinism. Såväl den ryska, kinesiska och tredjevärldistiska kommunismen som den anti-monopoliska, anti-imperialistiska, anti-yankeeistiska, socialdemokratisk-fackliga, nyvänster och västerländska kommunismen vilka växte över oktoberrevolutionens ruiner, har alla (utan att bära några tecken på internationalism) härstammat från nationalismen eller nationalreformismen.

I Iran har hela den traditionella vänstern (alltifrån Tudepartiet till gårdagens Fedayi, Rah e kargar, ”tredje linjen” och fram till dagens post-kalla krigets nya demokrater) samtliga tagit form på en stark nationalistisk och chauvinistisk bas. Alla dessa vänstergrupper kännetecknas av att de inte bara erkände begreppet nation som ett sakligt, objektivt faktum, utan även helgade den och baserade hela sitt politiska fundament på den. För dessa grupperingar är nation ett allmänt förvaringskärl i vilken ett lands medborgare placeras före någon annan uppdelning som klasser och dylikt. Arbetare och borgare, man och kvinna, svart och vitt, fattig och rik, ung och gammal är alla, enligt dessa grupper, en nations inre uppdelningar och dess komponenter. Det vedervärdiga påståendet ”vårt lands arbetare” som smyckar nästan alla arbetarinlägg hos grupperingar av denna politiska tradition, eller en nationalistisk insistering på att tillämpa påståendet ”förvisade iransk arbetare” till den arbetare som är född i Teheran och som har åtta år arbetserfarenhet i Mercedes Benz i Tyskland, alla implicerar denna analytiska och känslobetonade prioritering av kategorin nation gentemot andra faktiska eller imaginära uppdelningar hos folk.

Märkvärdigt nog är det inte begreppet klass som rangordnas efter nation hos merparten av dessa grupperingar, utan ”etnicitet”. Etniska grupper är, enligt denna synvinkel, de nationer som saknar stat och makt och som vanligtvis står under förtryck bland en annan nation. För Irans vänster åtföljs nödvändigtvis kategorin ”etnicitet” med medlidande och vänlighet. De etniska traditioner och seder som anses vara ofördelaktiga (och därför vill även dessa folk ta avstånd ifrån) blir en del av den revolutionära vänsterns övergripande kultur. Arbetarna i ett land som har under en historisk process råkat bli ”mångkulturellt” måste först hoppa över två nationella identiteter för att kunna uppnå lite klassmedvetenhet! Kategoriseringar som ”kurdiska arbetare”, ”baluchiska arbetare”, ”azeriska arbetare” är andra typer av gängse begrepp i den traditionella vänsterns litteratur i Iran. I alla fall står dessa inte i centrum för vår uppmärksamhet. Dessa grupperingars problem är inte av analytisk-teoretisk typ, snarare av deras positivistiska nationalism och chauvinism.

I den internationalistiska kommunismens tradition är den allmänna uppfattningen om nation och nationalism, beklagligt nog, inte tillräckligt kritisk och speciellt blir förhållandet mellan nation och nationalism omvänt. Ur denna synpunkt är nation en given, observerbar och antagbar företeelse medan nationalism är en produkt av en falsk ideologi och ett orimligt politiskt tänkande hos en nation. Nationalism är enligt denna uppfattning en förvrängd medvetenhet som överklassen försöker sprida över nationens medborgare. Den erkända politiken för större delen av den internationalistiska kommunismen är kamp mot nationalism och vidtagande av förebyggande åtgärder för dess spridning bland en nation. Själva nationen kvarstår som en kategori som varken ifrågasätts eller kritiseras. Nation uppfattas som en företeelse utan någon politisk och klasspräglad innebörd. Den är en samling av människor med bestämda gemensamma egenskaper. En samling av människor som kan vara en självständig aktör i det mänskliga samhällets historia. Och som nation kan man erhålla stat, självständighet, rättighet och självbestämmande.

I verkligheten är förhållandet det omvända: det är nationen som är en historisk produkt av nationalismen. Nationalism går före nation. Om vi accepterar denna tolkning, då förefaller det omedelbart klart att kommunismens kamp mot nationalismen inte är en kamp för att ge nationer självmedvetenhet eller dra dem till ett eller annat politiskt och socialt handlande, utan en kamp om ogiltigförklarande av nationell tillhörighet och nationell identitet i sig själv. Seger över nationalism är omöjligt utan en övergång från kategorin nation och nationell identitet. Det förefaller också klart att den programenliga principen ”nationernas självbestämmanderätt” i praktiken förvandlar en taktisk åtgärd för att neutralisera nationalismen till en erkännande av nationell identitet genom att ge begreppet nation genuinitet och objektivitet som en varelse med bestämda rättigheter. På så sätt motverkar den sin sak.

Dessa är de teman som måste beaktas med mera noggrannhet. För den skull tar vi några steg bakåt och börjar med en överblick över de egenskaper som definierar en nation.

”Stalins lista”

Stalin är inte den ende som har framlagt en definition av nation och en lista över dess egenskaper. Att börja med Stalin är bra eftersom, för det första, hans formulering är bekant för vänstern och dessutom är denna vänster i varje fall påverkad av den. För det andra är Stalins lista en mer eller mindre uttömmande blandad lista av huvudparten av de egenskaper som hans olika föregångare beskrivit. Stalin har varit så pass heterogen i sin åskådning att han kunde samla delvis motsägelsefulla faktorer under en och samma formulering och i en enad teori kring kategorin nation.

Vad är nation? Enligt Stalin avser nation ”en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen”. Stalin påminner också om att nation (som en följd av historien) inte är en stadigvarande företeelse; den kommer till, förändras och går under. Ensamt är inget av dessa kännetecken, som Stalin menar, tillräcklig för att en eller annan samling av människor kallas för nation. Däremot är saknande av varje enskilt kännetecken i sig nog för att nationen skall upphöra att vara en nation. Genom denna analytiska manöver försöker Stalin, på ett misslyckat sätt, smita från detta problem att på basis av var och en av enskilda indikatorerna skulle världens nationella utseende bli olik den konkreta form som i praktiken har existerat och existerar nu. Stalin själv känner igen de exemplen som förkastar hans enskilda indikatorer och delvis pekar ut dem. Men att relatera nationellt berättigande till en sammansatt av indikatorerna ersätter på intet sätt de enskilda indikatorernas handikapp, utan visar tydligt oanpassningen av definitionen nation med den konkreta verkligheten.

Indikatorn språk ifrågasätter ”historiskt uppkomna, varaktiga gemenskaper mellan människor” i flerspråkiga länder som Schweiz, Belgien, dagens Amerika, Kanada, Frankrike, Spanien, Storbritannien och en stor del av afrikanska och asiatiska länder. Det är intressant att peka exempelvis på att på tiden under utformningen av Italiens enande som en nation talade bara 2,5 procent av befolkningen på det språk som idag kallas italienska. Å andra sidan är det inte bara flerspråkiga nationer, utan också multinationella språk som är många i världen. Efter en hastig blick på världskartan ser man att omfattningen av bruket av engelska, franska och spanska som allmänna språk är stor.

Vår uppmärksamhet utgår från att själva faktorn språk är med en matematisk precisering definierbart, vilket praktiskt taget inte är fallet. Man kan exempelvis fråga sig om Serber och Kroater talar på två olika språk. Förespråkare för en enad Kurdistan refererar bland annat till ett gemensamt språk för att bevisa att kurder utgör en nation. Medan en del västerländska analytiker menar att brist på en kurdisk stat beror främst på att ett gemensamt språk saknas! En entusiastisk tysk nationalist som förutsätter etnisk tillhörighet och gemensamt språk som bekräftelse för sin nationella tillhörighet, måste tolerera att erkänna judar som talar jiddisch (en bransch av gammal tyska) som genuina tyskar.

Indikatorn språk är till ingen hjälp. Den hjälper inte oss att få en förståelse för begreppet nation. Den hjälper inte Stalin heller att framföra en oproblematisk förklaring.

Indikatorn territorium är i samma grad komplicerad. Inte nog med att olika folkgrupper har genom historien bott sida vid sida i gemensamma landsområden, periodvis härskat över dem och även tvångsförflyttat varandra till andra ställen, utan i och med att världens befolkning växer, rörligheten ökar och människor flyttar ut i vida världen, måste varje definition av nation baserad på association till gemensamt territorium revideras år för år. Jordens längd och bredd är detsamma. Människorna däremot, förökar sig ständigt i varierande hast bland olika folk och religioner. I flertalet av dagens nationella spänningar är territoriella anspråk och konflikt för land ett huvudtema. Palestina är ett påfallande men aldrig unikt exempel. Det territorium som den kurdiska nationalismen visar intresse för, är till viss mån samma område som armeniska nationalismen lägger märke till. Jugoslaviens splittring och den konflikt som råder för varenda kvadratmeter i Bosnien är ytterligare ett aktuellt exempel. Indikatorn territorium – speciellt genom fallet judar (vilka inte hade något territorium till sitt förfogande) i Stalins tid – utsätts för utmaning. Enligt Stalins kriterium var judar inte en nation eftersom de saknade ett gemensamt territorium. Exemplet judisk nation var ett förkastande av teorier som utgick från kriterier territorium och språk, enligt andra teoretiker.

Stalins uppfattning om indikatorn gemensamt ekonomiskt liv och inbördes ekonomiskt samband är mycket tvetydigt och speciellt i hög grad pseudomarxistisk. Å ena sidan, i samband med diskussioner om nationella rörelser, förklarar han uppkomsten av nation som en produkt av den kapitalistiska epoken. Å andra sidan hänför han indikatorn ekonomiskt samband till perioder före kapitalismen. Och med dessa indikatorer utvärderar han (bekräftar och förkastar) olika folkgruppers nationella kreditbrev under förkapitalistiska perioder. Exempelvis i sin vägran till erkännande av georgier som nation (trots deras gemensamma språk och territorium) åberopar han avsaknad av ett gemensamt ekonomiskt samband mellan Georgiens befolkning under livegenskapen. Om man förutsätter indikatorn inre marknad som grund för ett gemensamt och självständigt ekonomiskt liv under kapitalismen (något som är högst diskutabelt), är ”ett gemensamt ekonomiskt liv” och ”ett inbördes ekonomiskt samband” under livegenskapen, dvs. under ett system med avsaknad av ett omfattande cirkulation av varuutbyte bland befolkningen, totalt obegripligt.

Vad beträffar kapitalismen, att förutsätta gemensam ekonomi och inre marknad, utan anknytning till faktorn enad stat är ytterst tveksamt. Om en sådan stat står till finnandes, och om en folkgrupp verkligen lyckas upprätta ”sin” stat under en kapitalistisk ekonomi, då på basis av detta, har deras tillstånd i egenskap av nation säkerställts och hänvisning till annan indikator blir obehövligt. Således är kriteriet gemensam ekonomi, av denna hänsyn, överdrivet och av teoretisk ståndpunkt missvisande.

Och slutligen kommer vi till Stalins sista indikator, gemensam psykisk egenskap och nationalkaraktär (gemensam kultur). Detta är kanske den mest godtyckliga och mest pseudovetenskapliga delen av definitionen vilken från grund och botten ruinerar en objektiv definition av nation. Stalin skriver: Naturligtvis är mentaliteten, eller som den på annat sätt kallas, ”nationalkaraktären”, någonting för iakttagaren ogripbart. Men så fort den manifesterar sig i den egenartade kultur, som är gemensam för nationen, så är den gripbar och kan inte ignoreras.”

Denna indikator är en port för de mest godtyckliga kategoriseringarnas intrång. Ras, etnicitet och religion kommer på nytt in i diskussionen genom den här porten eftersom var och en är en betingande faktor för individers subjektiva och psykiska tillstånd. Att förutsätta en icke klassmässig, ”nationell kultur” som utmärker det subjektiva och psykiska tillståndet hos människor tillhörande en nation från andra, är i hög grad imaginärt och pseudomarxistiskt. Stalin talar särskild om karaktärsskillnader mellan amerikaner och engelsmännen, trots deras gemensamma språk. En amerikansk arbetares psykiska tillvaro är, enligt Stalin, mer lik landets industriherre än den irländsk och engelsk arbetare.

Erkännande av en slags gemensam mentalitet hos en nations medborgare har också haft andra formuleringar. ”Gemensam historia”, ”nationell självmedvetenhet”, ”nationell identitet” är en del kategorier som mer eller mindre syftar på Stalins gemensamma psykologi. Det som är märkligt i alla dessa formuleringar, är deras ytterst problematiska karaktär. En av det nationella tänkandets yttringar är, enligt Ernest Renan, illusion om sin egentliga historia (eller rättare sagt historiepåhittning för sig själv). Att beskriva nation på basis av gemensam mentalitet, gemensam historia, gemensamt historiskt minne och gemensam nationalkaraktär innebär att beskriva myter genom myter. Objektivitet och observerbarhet i begreppen som historia, kultur, psykologi och dylikt måste i första hand bekräftas.

Nation och historia

Ett mer väsentligt problem med Stalins uppfattning och liknande uppfattningar om begreppet nation är dess ahistoriska och dogmatiska karaktär. Stalin inser, som sagt, nationen som en ”historiskt utformad” kategori. Dogmen i formuleringen ligger, trots antydan om historiens roll, i den ”evolutionära” och kvasibiologiska uppfattningen om nation och dess historiska uppkomst. Nation betraktas som en sammansatt varelse (med gemensamt språk, gemensamt territorium osv.) som historien skapar förutsättningar för dess uppkomst och steg för steg tillhandahåller dess beståndsdelar. När denna skapelse har bringat till fullbordan och historien syntetiserat sin slutprodukt i gestalt av en nation, då finner nation sin självständiga existens, precis som en byggnad eller ett historiskt utformat djur. Nationer skapas, enligt denna synvinkel, genom historiens gång och förblir ”skapade”, på ett sätt som den utomstående åskådaren kan betrakta dem och beräkna deras kännetecken. Precis på samma sätt som man kan beskriva en anka som en historisk produkt av naturen utifrån dess egenskaper. En nation som på det visset skapas och får sina egenskaper från historien blir i fortsättningen oberoende av den historiska processen och hamnar utanför evolutionsprocessen.

En sådan uppfattning är i högsta grad mekanisk och alltigenom pseudomarxistisk. På vad historiskt sätt som nation än ha tillkommit måste den ständigt på nytt reproduceras även i samhällets samtida liv. Vilken mekanism skrider i verket för att reproducera och bibehålla nationell känsla, gemensam uppfattning om sin historia, gemensamt språk, gemensamt territorium, gemensam ekonomi och dylikt? I den mekaniska uppfattningen om nation behandlas denna process inte. För marxismen, till exempel, är klass en central kategori i samhällsbeskrivning. Klasserna arbetare och borgare är också historiens produkt. Men historien har inte blivit av med dem i någon tid. Hela det kapitalistiska samhällets historia är historien om reproduceringen av arbetare och borgare som klasser i samhälleliga förhållanden och i historiens vardagliga trender. Så är det fallet också i fråga om nation. Den omständighet enligt vilken nation gör sig gällande och präglar massorna olika, reproduceras i vardagen, i den samtida historien, snarare än i det förflutna. Och vidare den process i vilken ”en nation definieras” är inte en vetenskaplig process, utan en materiell tillfällighet som dagligen inträffar inom ekonomins, inom politikens och inom ideologins ramar. Det är just därför har nation en början och en slut.

Ingenstans i vår diskussion har vi förnekat detta faktum att folk har definierbara egenskaper i samband med sin ras, sitt språk och sin etnicitet, bor i olika territorier osv. Ekonomiska, sociala och psykiska växelverkan mellan världens befolkning utformar dem i lokala samlingar och koncentrationer, som i sin tur strukturerar speciella språk, seder och dylikt. Det som är föremål för vår kritik är begreppet nation. Om vi blir tillfrågade om dessa folkgruppers ”rättighet” att bygga upp sitt eget land, kommer vi definitivt att svara nej. Sådana kategoriseringar kan inte förklara eller vara grund för en definiering av någon grupp människor urskild från andra. Det viktiga med kategorin nation är att den skapar, rättfärdigar och legitimerar dessa separationer. ”Nationell tillhörighet” är inte en symbol för gemensam ras och gemensamt språk. Den är inte en beteckning för att kombinera alla dessa egenskaper i en enad mänsklig sammanslutning, utan en imaginär och en godtycklig uppfattning och en politisk fana för att utnyttja dessa egenskaper (och ofta bara en av dem) för att skapa skiljaktighet och skaffa sig politiska rättigheter och privilegier bland ett flertal.

Inte bara nation, utan också tabelleringar av Stalins kategoriseringars typ är historiens produkter. Detta faktum i Stalins skrifter har fallit i glömska att hans lista huvudsakligen är en kollektion av nationella kännetecken och indikatorer som i olika historiska perioder, via olika sociala krafter och ofta som motargument mot varandra framlagts. De sociala tendenser som har definierat nation genom gemensamt språk i historiens gång och krävt nationbyggen av folk som talar samma språk, befann sig mot anhängare för nationell teori på basis av gemensamt territorium och speciellt mot sympatisörer för nationell teori på basis av en enad ekonomi. Dessa är olika nationalistiska fanor och olika sociala krafters plattformer i olika samhällen vilka har, genom sin handlande under historiens egentliga process, skapat befintliga nationer och bevarar dem. Varken denna process eller detta handlande har upphört eller kommer att upphöra någonstans; ett handlande som ständigt pågår, återupplivar gamla nationer, verkar för nya nationbyggen och indoktrinerar för olika kriterier för nationell rätt, nationell överlägsenhet och nationell genuinitet. Och mobiliserar dessa nationer mot varandra förstås.

Stalins kriterier har varit plattform för olika nationalism och olika sociala och politiska spänningar. Franska revolutionen, som exempel, utgick aldrig från kriterierna etnicitet, nationell karaktär och inte ens från franska språket i sin definition av fransman. Det enda kriteriet var att erkänna Frankrikes medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Att tala franska (landets officiella språk) var en regel som varje fransman och invånare i franska nationen småningom och utöver sitt modersmål måste ta hänsyn till. Kriterier som språk, etnicitet och ras står i strid med nationbygge av franska revolutionens typ. Kriterierna territorium och språk är två skilda riktningar inom den tyska nationalismen och var och en syftar på olika samhällsgrupper för att avgränsa den tyska nationen.

Ekonomisk indikator är ett alternativ som i huvudsak poängterats av den national-liberala rörelsen. Denna plattform har behandlat indikatorerna etnicitet och språk med minsta uppmärksamhet. National-liberalerna erkänner endast de nationer som kan vara en bas för en nationell, borgerlig ekonomi och en grund för etablerande av en enad stat och kapitalismens utveckling. I denna skola (som praktiskt taget var den mest inflytelserika, nationalistiska riktningen från mitten av 1800-talet till ett århundrade framåt), spelade gemensamt språk, likartad etnicitet, enad nationell identitet och gemensam historia inte någon betydande roll. Utan snarare var ambitionen en sammanblandning av olikartade folkslag, ras och språk i tillräckligt stora nationella och territoriella enheter som kunde inom givna institutionella och politiska ramar befrämja kapitalackumulationen. Till skillnad från etnisk nationalism (den nationalism som bland annat lägger tonvikt vid gemensamt språk) har den liberala nationalismen varit sammanhållande för olika etniska grupper.

På samma sätt kan man beakta paroller och attityder hos andra grupperingar inom nationalismen. Nationalismen i Västeuropa har inte haft identiska problem, attityder och riktningar som nationalismen i Syd- och Östeuropa. Antikolonial nationalism i u-länder och i före detta kolonier under andra hälften av 1900-talet (i syfte att återuppbygga och modernisera sitt land), småborgerlig anti-imperialistisk och bakåtsträvande nationalism (som växte fram speciellt under de senaste två decennierna i en del islamdrabbade länder) var och en följer ett visst ändamål och lägger fram en egen definition av sin ”nationella identitet”. Att plocka upp dessa kriterier bortöver deras historiska kontext och lista dem och dessvärre att sammanblanda dem som nationernas historiskt utvecklade karaktär, innebär en försumlighet mot varje allvarlig uppfattning av historien.

Nation och kommunistiskt handlande

Vårt antagande är att nation är resultatet av ”nationbyggandets” historiska process. Denna process är en praktisk trend i vilken klassernas politiska krafter på basis av sina sociala och politiska ideal deltar i. Nationer och deras skenbarligen objektiva egenskaper är egentligen materialiserande av olika nationella rörelsers paroller under de senaste två hundra åren. Därigenom är det klart att i nationernas historiska uppkomst och utveckling kan arbetare och arbetarkommunismen inte vara en utomstående åskådare. De kan inte spela en domare som känner ansvar för att återuppta nationernas rätt. Nation och nationbygge och kvarvarande av nationella identiteter i världen är en process som även omger oss och blir påverkad också av vårt handlande. Nationernas uppkomsthistoria är inte enbart nationalismens och nationalisternas historia. Den är också internationalismens historia, den är klasskampens historia i dess olika fronter.

Genom att erkänna detta antagande läggs om utgångspunkterna i diskussionen om kommunistisk inställning gentemot nationer och nationell kamp. Om vår kommunistiska handling påverkar nationernas uppkomstprocess, då kan kommunismens konfrontation mot nationalismen gestaltas i form av motstånd mot tillkomst eller framväxt av någon speciell nationell identitet i sig. Kommunisterna är berättigade och snarare ansvariga att grundligt granska och kritisera nationella anspråk. Principen om att neutralisera nationalismens inflytande ska utvidgas till en mer omfattande internationalistisk princip om att sträva efter att eliminera nationella gränser mellan människor, undergräva nationella identiteter, förhindra nya gränsdragningar och förebygga nya nationella splittringar. Den defensiva kampen mot nationalismen måste ersättas av en offensiv och kritisk kamp från en internationalistisk princip. Kommunisterna måste klargöra att var, i vilket historiskt tillfälle och under vilken bestämd situation erkänner legitimitet för en nationell identitet och självbestämmanderätt för nationer. Det ska inte finnas någon allmän formel som automatisk reducerar kommunisterna till försvarare av alla förespråkare för nationell rättighet.

Det huvudsakliga ämnet i kommunistisk diskussion om nationsfrågan är nationellt förtryck. Motstånd mot förtryckarnationens nationalism i ett land (eller mot det klassförtryck som under benämningen nation och nationalism legitimerat sig) har varit en ständig utgångspunkt för den hittillsvarande kommunismen. Men en kritisk och historisk syn av kategorin nation och en förståelse av arbetarkommunismens praktiska uppgifter i samband med nationalism och nationell identitet öppnar emellertid nya horisonter inför arbetarkommunismen i sin kamp mot nationalismen hos både de överlägsna och underlägsna nationerna. Den överlägsna nationalismens vardagliga handlande i att reproducera nationella egenskaper och följaktligen nationella fördomar undkommer arbetarkommunismens teoretiska och praktiska kritik så länge nationell identitet uppfattas som en objektiv karaktär för människogrupper och så länge arbetare och kommunister rent allmänt inte har utsatt nationell identitet för en skarp kritik. Då kommer nationalismen att betraktas bara i sin politiska och partipräglade form. Medan dessa är enbart en liten del av denna sociala rörelses existens och handlande. De filosofiska, kulturella, pedagogiska, administrativa och till och med ”vetenskapliga” aspekter av hur nationalismen stärker och reproducerar nationell identitet samt de varierande och invecklade institutioner som driver fram nationalismens sak i samhällen varken kommer att iakttagas eller motarbetas. Nationellt förtryck är en oundviklig följd av nationell identitet, inte bara en speciell, överdriven form av nationalism eller chauvinism. Motstånd mot nationellt förtryck förutsätter därmed ett motstånd mot nationell identitet på båda sidor av ett sådant förhållande.

I nästa avsnitt tar jag upp mer konkret politiska slutsatser av den här diskussionen. Angående vårt partiprogram kring nationsfrågan behöver vi, tycker jag, en beskrivning som skjuter frågan ”nationer och deras rätt” i bakgrunden och i stället utgår från upphävande av nationellt förtryck och en internationalistisk offensiv mot nationalismen; en beskrivning som behandlar kommunisternas stöd av underlägsna ”nationer” som en villkorlig och taktisk fråga, vilket instämmer med vår rörelses internationalistiska karaktär; en beskrivning som fastställer kommunismens motsättning mot nationalism och nationell identitet som en grundläggande princip.

Nation, nationalism och arbetarkommunistiska partiprogrammet

På teoretiskt plan är största problemet med föreställningen att, för det första, nation och nationell identitet betraktas som en objektiv kategori. För det andra sammanfattas problemet i nödvändigheten av erkännandet av denna naturliga rättighet. Sålunda uppställs ”nationernas självbestämmanderätt” felaktigt som en allmängiltig och obestridlig mänsklig princip. Den omedelbara uppfattningen hos en kommunist som har fostrats med föreställningen nationernas självbestämmanderätt (dvs. rättighet för olika ”nationer” att upprätta en självständig stat) är en självklar princip precis som jämställdhet mellan könen, yttrandefrihet, organisationsfrihet, strejkrätt eller skilsmässorätt. Detta är ett fundamentalt missförstånd som tyder på en viktig ideologisk frammarsch för nationalismen.

På praktiskt plan är föreställningens problem, i främsta rummet, att hittills och trots alla försök har det inte framlagts en användbar definition av nation. Alltså en definition med vars hjälp man kan känna igen innehavare av en sådan ”rätt” i olika perioder i nutida samhälle. För det andra, har inga av förespråkarna för föreställningen (från socialist till nationalist) varit beredd att följa diskussionen till sitt logiska och praktiska resultat och försvara alla ”nationers” rätt till en egen stat. Förespråkarnas litteratur är fylld av anmärkningar som av olika orsak undantar åtskilliga ”nationer”.

Ett kommunistiskt program rörande nationsfrågan måste frigöra sig från denna nationalistiska förklaring och direkt och utan varje famlande manöver möta problemet som det är. Ett kommunistiskt program måste framförallt framställa frågan på rätt sätt. Programmet måste ha klart för sig varför det ägnar sig åt kategorin nation och nationsfrågan och på vad det vill svara. Programmet måste i sin förklaring lita på reella och definierbara begrepp och ha motsvarigheter i den materiella tillvaron. Programmet måste klarlägga att i vad mån dess slutsatser är principiella och allmängiltiga samt i vad mån är politisk och betingade av tid och rum och omständigheter.

Från principer till strategi

Huvuddelen av diskussionen om nation och nationsfrågan i den kommunistiska litteraturen är en sammanblandning av ideologiska principer och taktiska eller strategiska hänseenden. Dessa två har inte skilts åt noga. Men ett sådant särskiljande är väsentligt. Av de olika marxistiska teser i fråga om nation, nationsfrågan, nationalism, skiljedomsrätt och liknande (teser som ibland står skenbarligen i strid mot varandra) ska man klargöra vilka är okränkbara, proletära principer och vilka är präglade av den kommunistiska rörelsens periodiska, taktiska intressen.

Det finns vissa grundläggande principer i arbetarkommunismens inställning gentemot hela frågan; principer som är okränkbara och allmängiltiga. Dessa är oberoende av den historiska perioden, av samhällets och rörelsens utvecklingsprocess. Bland dem kan man peka på några:

1) Arbetarna har inget land. Nationalism och internationalism står i ett antagonistiskt förhållande till varandra och därför är de okombinerbara. Nationalism är en borgerlig ideologi som hämmar arbetarklassens internationalistiska klassmedvetande.

2) Kommunismen strävar efter att ta bort nationella gränser och upphäva nationella identiteter. Ett kommunistiskt samhälle är främmande för nationella klassificeringar av människor och territoriella gränser.

3) Nationellt förtryck och diskriminering på basis av olika nationaliteter som tillskrivs människorna är ett framträdande uttryck för social ojämlikhet i klassamhället och därför måste den undanröjas. Eliminerande av nationellt förtryck och garanti för alla människors likaberättigande oberoende av nationell tillhörighet är den kommunistiska rörelsens omedelbara ändamål.

Alla dessa principer måste givetvis poängteras i kommunistiskt partiprogram, eftersom de utgör kommunismens fundamentala inställning gentemot nationalism, nationsfråga och nationellt förtryck.

Vid första anblicken märker man att för arbetarkommunismen inte är tesen skiljedomsrätt eller det s.k. nationernas självbestämmande bland de principiella teserna. Inte nog med det, den förkastar dessa principer. Här är frågan om en nationell gränsdragning och en ny territoriell uppdelning som internationalismen ämnar utplåna. Trots det, varför kommunisterna talar om erkännande av rätten till avskiljande och till och med om dess politiska relevans under en eller annan situation? Hur kan man sy ihop detta med de ovannämnda principerna?

Svaret är att rätten till avskiljande hos kommunisterna inte är en teoretisk princip, utan ett medel inom den politiska sfären. Erkännande av nationernas rätt till avskiljande härstammar inte från principerna, utan är resultatet av den politiska sfärens påtryckningar (jag ska diskutera omständigheter och begränsningar med detta erkännande i den marxistiska synen längre fram). Detta är ett av de praktiska medlen som tillämpas för att befrämja arbetarrevolutionens strategi under den nutida kapitalismens bestämda omständigheter.

Inte ens det praktiska området, den politiska kampen, leder oss omedelbart till nationernas självbestämmanderätt. I en värld som redan är indelad i länder och nationer är en praktisk och taktisk princip för marxismen en prioritering av större territoriella enheter mot små enheter och en negativ inställning mot splittring av stora landsområden i små, etniska och liknande enheter. Annorlunda uttryckt, står ”rätten till avskiljande” i konflikt med de mer generella och väsentliga principerna, även på det taktiska planet. Allt det här innebär att nationernas självbestämmanderätt eller rätten till avskiljande inte är en följd av marxistiska principer eller en del av dem, utan synnerligen ett undantag på dessa principer. Den är resultatet av en konkret politisk och social situation som tvingar kommunisterna till reträtt från deras generella principer. Sett ur en kommunistisk princip måste nationernas självbestämmanderätt förkastas men som ett taktiskt tvång under bestämda situationer kan den accepteras; detta är, enligt min uppfattning, utgångspunkten för en principiell kommunistisk hållning. I motsats till den etablerade synen som uppfattar självbestämmanderätten som en positivistisk princip i marxismen, måste diskussion om föreställningens plats i marxistisk syn och i marxistiskt program sålunda koncentreras på denna fråga att vilka omständigheter, inskränkningar och undantagssituationer gör det nödvändigt att försvara och ibland även rekommendera denna rätt.

Vissa riktningar inom den marxistiska traditionen förde nationalismen senare in i sin socialisms fundament. Ett exempel är vissa fraktioner inom Andra internationalen speciellt i samband med första världskriget. Annat exempel är den ryska kommunismen från Stalins tid. Denna tradition har behandlat nationer i likhet med klasserna som objektiva och självgenererande aktörer i historien. Men trots dessa riktningar har marxismen i sin helhet berört självbestämmandet som ett politiskt medel i den socialistiska rörelsens praktiska strategi, inte som en teoretisk princip. Man kan hitta vissa oklarheter till och med i Marx’ och Lenins hållning. Men oavsett alla tvetydigheter är detta faktum obestridligt i deras hållning att det antagonistiska förhållandet mellan nationalismen och internationalismen är en teoretisk princip. Medan erkännande av nationernas självbestämmanderätt är bara en del i rörelsens praktiska strategi.

Vår formulering hör, metodiskt sett, hemma med den här traditionen, men dess omfattning och praktiska tillämpning är snävare än den som Marx och Lenin hade i åtanke i sin tid. Eftersom, för det första, var världens nationella mönster och nationbyggandets tillstånd i Marx' tid annorlunda än i Lenins tid och dessa båda två har varit helt annorlunda än i våra dagar. För det andra är nationalismens läge i den historiska processen radikalt annorlunda från en period till annan. För det tredje är idag inbördes förhållande mellan socialismen och nationalismen, deras balansstyrka och deras motsättning mot varandra på den sociala arenan alltigenom olika från varandra. Därför är våra taktiska förutsättningar idag radikalt annorlunda än i de båda tidigare periodernas. Sist och inte minst har vi, som jag menar, tack vare vår närvarande i modern tid möjligheten att tillägga vissa nya definitioner i diskussionen vilket förser kommunistiska hållningen en mer precision och finess som kanske filar av en del tvetydigheter. Konkret sagt skiljer omfattningen av föreställningens tillämpning hos oss från Marx och Lenin.

Historisk utgångspunkt

Marx levde under nationalismens gryning. Men nationalismen på den tiden var inte detsamma som vi möter idag. Inte ens samma som i Lenins dagar. Nationalismen då utgick inte från etniska förutsättningar, utan från en sammanblandning av åtskilliga folkgrupper i gemensamma nationella ramar. I Marx’ tid ämnade processen av nationbyggen och landbildningar till att utforma nationella kapitalistiska ekonomier i Europa och undergräva den gamla regimen, inte till att alla folkgrupper och etniciteter skulle få ett eget land. Här och där hittar man skrifter av Marx och Engels i vilka de erkänner ”nationalitetens princip” (vad som senare kallades för ”nationernas självbestämmanderätt”) som en rätt för ”alla nationer”. Men Marx’ och Engels’ mer framträdande hållning är att de skiljer ”nation” från ”nationalitet” och ”historiska” nationer från ”ahistoriska” nationer, dvs. de nationer som till följd av de objektiva förhållandena under ständiga utvecklingen av industriella samhällen får chansen att bilda sitt land. Tillämpningen av Marx’ och Engels’ hållning är faktiskt mycket mer begränsad än omfattningen av ”alla nationer”. Det handlar om en materiell process av utformningen och etableringen av kapitalistiska strukturer i nationell-territoriella enheter i Europa, inte om att alla etniska och nationella grupperingar i världen får rätten att bilda sitt eget land. Marx och Engels förkastar definitivt nationell-etniska tillhörigheter som grund för självständiga landbildningar. I konkreta fåtaliga fall som Marx stödjer de mindre ”ahistoriska” nationernas självständighet (till exempel Irland och Polen) tänker han på den politiska poängen för arbetarklassens socialistiska rörelse. Polens självständighet skulle skada den tsariska regressionen och Irlands självständighet skulle krossa Stor Britanniens storgodssystem i sin svaga länk och undanröja också en historisk osämja mellan arbetarklassen i England och Amerika.

Lenins tid var annorlunda. När Lenin talar om nationernas rätt till avskiljande tänker han i huvudsak på underkuvade nationer i kejsarimperiet, på kolonier och på länder under imperialistisk dominans. Lenins uppmärksamhet kretsar kring den positiva roll som de smånationernas antikoloniala kamp spelade som en stöt mot världskapitalismens herravälde. Även här möter vi på annat sätt en objektiv trend av nationbygge över kvarlevor av ett gammalt och regressivt system; en objektiv trend som träder fram i enlighet med ett nytt ekonomiskt förhållande och kapitalismens frammarsch i världsskala. Vi möter en slags nationalism som identifierar sig inte bara i strid med proletariatet och arbetarrörelsen utan också mot kolonialism, politisk konservatism och feodalism. Lenin fokuserar på denna rörelsens politiska potential och det sätt på vilket denna rörelse motsätter sig arbetarklassens socialistiska rörelse. Det är inom en sådan politisk ram som föreställningen nationernas självbestämmanderätt får betydelse hos Lenin. Också Lenin begränsar omfattningen av denna rätt. Föreställningen nationernas självbestämmanderätt i Lenins beskrivning är mer allmän än Marx’ och Engels’, men när han teoretiskt sett skiljer mellan ”rätten till avskiljande” och ”avskiljandets lämplighet”, begränsar han, praktiskt taget, kommunisternas stöd av nationernas avskiljande till ett fåtal fall. Lenin betingar avskiljandets lämplighet eller olämplighet bestämda situationer.

Vår tidsepok är radikalt olik Lenins tid. Innan östblocket kollapsade fanns det ingen omfattande eller avgörande nationbyggande rörelse på världsnivå eller på lokalnivå. De befintliga enstaka fallen kunde på sin höjd moderera några oväsentliga detaljer i den samtida världens nationella ordning. Ännu märkvärdigare är att nationella rörelser saknade en speciell ekonomisk vision. De förändringar som nationella rörelser var ute efter, var i huvudsak politiska och kulturella. Dessa rörelser härstammade inte från utveckling i den globala politiska ekonomin, som det var fallet i Marx’ och Lenins tid, utan huvudsakligen från nationellt och kulturellt förtryck eller nationalistiska stridigheter för makt. Världens ekonomi eller politiska blockbildningar påverkades inte ett dugg av dessa spänningar. Det som huvudsakligen fanns under denna period kring frågan nationernas självbestämmanderätt var ett antal olösta problem som Palestinas, Kurdistans och Irlands fall vilka i olika grad hämmade den kapitalistiska ekonomins normala cirkulation i deras respektive områden eller fungerade som en faktor för instabilitet och politisk spänning i lokal eller global skala. Dessa fall hade delvis blivit fält för en mer omfattande konflikt mellan Öst och Väst och på det sättet hade fått en mer komplicerad räckvidd än de vanliga nationella spänningarna.

Östblockets kollaps inleder en trend av nationbygge i en ny bemärkelse, vilket även ur ekonomisk syvinkel har en avgörande innebörd. Marknadsekonomin håller på att etablera sig i stora delen av industriella och halvindustriella världen och ersätta den förintade statskapitalistiska modellen. Denna frammarsch sträcker ut över ruinerna av de gamla politiska strukturerna och i avsaknad av ett övertygande ideologiskt alternativ. Över kejsardömets utplånade sönderfall trängs fram på scenen en typ av nationalism, i huvudsak etnisk nationalism. Denna etniska nationalism är den ideologiska basen som ger de nya borgerliga staterna en politisk legitimitet. Varje dag utfunderas ett nytt nationellt problem. Föreställningen nationernas självbestämmanderätt läggs längst upp i dagordningen. Ironisk nog banar samma trend som leder till nya nationella problem väg för gamla nationella problemens lösning.

Den nya situationen skiljer sig dramatiskt från de förra. Hela frågan i nutiden vilar på en häpnadsväckande social, politisk och kulturell tillbakagång. Den etniska nationalismen är, i sin mest förvanskade form, nationsfrågans föreståndare. Till skillnad från Marx’ och Lenins tid är dagens nationbyggande och alstring av nationella identiteter främmande med historiens materiella framåtskridande och främmande med all positiv riktning. Denna nationalisms skarpa motstånd är riktat direkt mot arbetarklassen och kommunismen och till och med mot reformismen och liberalismen. Genom en förenklad upprepning av Lenins formulering om koloniernas självbestämmande och upprepningen av Marx’ formulering om 1800-talets borgerliga nationbygge kan man inte klara upp problemet. Dagens kommunist och arbetare måste komma till rätta med problemet på basis av nutidens fakta. I ett sådant försök kan man, enligt min uppfattning, uppnå en förklaring som är relaterbar till tidigare perioder och som visar Marx’ och Lenins revolutionära och sammanhängande inställning.

Från nation till nationsfråga

”Nation” i sig kan inte rättfärdiga någon rätt till suveränitet. Detta antagande enligt vilket varje nation har rätten att bilda sitt land har vare sig en vetenskaplig grund eller rättslig eller historisk. Marx och Lenin delade inte en sådan uppfattning. Enligt deras framsynt skulle ”alla nationer” inte vara ute efter landbildning i den tillkommande världen mot bakgrund av de ekonomiska, politiska och kulturella relationer som rådde mellan olika folkgrupper; världen skulle inte bli en konstellation av små och stora stater på basis av antalet befintliga nationer (vare sig faktiska eller imaginära). Med utgångspunkt från ett sådant förutseende har de inte varit så noga för att precisera kriterierna för och omfattningen av ”nationernas rätt” och ägnat sig inte särskilt ambitiöst åt den rättsliga kritiken av nation.

Själva nationellt förtryck i sig rättfärdigar inte heller självständiga landbildningar. Det kommunistiska svaret på frågan är kamp för att upphäva nationellt förtryck. Detta är ett sätt som arbetarrörelsen och hela jämlikhetsrörelsen i nästan alla samhällen har valt gentemot förtryck av minoriteter. Kommunismens slutliga lösning är också att undergräva nationellt förtryck genom att röja undan kapitalismen, utsugningen och klassamhället överhuvudtaget.

Erkännande av nationernas självbestämmanderätt eller rätten till avskiljande är inte ett politiskt medel eller en taktisk paroll gentemot nationernas existens, nationella tillhörigheter och illusioner eller ens nationellt förtryck utan ett medel för att lösa ”nationsfrågan”. Å andra sidan är nationernas existens och nationellt förtryck inte automatiskt liktydig med existensen av ”nationsfrågan”. Detta är ett centralt ämne i vår diskussion. Utan nationell identitet kan det naturligtvis inte finnas något nationellt problem. Likaledes kan nationellt problem inte förekomma utan existensen av nationellt förtryck eller övertygelsen om att sådant förtryck existerar eller åtminstone nationell konkurrens. Dessa är nödvändiga villkor för uppkomsten av nationella problem i samhället men inte tillräckliga.

Nationellt problem kan dyka upp enbart när nationella identiteters utbrott, nationella konkurrens och inbördes nationella spänningar har nått en viss intensitet, förvärvat en given bakgrund och väckt en känslighet i samhället vilket gör att nationellt problem blir en central fråga hos bredda massan och i samhällets ekonomiska och politiska liv och kräver därmed en lösning. Det är under en sådan kontext som arbetarklassen tillämpar skiljedomsrätt. Men det måste ha förekommit problem innan, för att en sådan lösning (separation) får en betydelse. Det måste ha funnits lidande för att ett sådant botemedel placeras i behandlingslistan vilket ofta inte har varit ”rekommendabelt” av kommunisterna under de senaste 150 åren.

När vi studerar mera noga, upptäcker vi att även Marx och Lenin, så långt det gäller rätten till avskiljande, har fokuserat akuta nationsfrågor i sin tid, snarare än nationella skillnader eller nationellt förtryck i sin helhet. Man måste förstå deras formuleringar i ett sådant sammanhang.

Ett kommunistiskt program är inte ett dokument som värdesätter nationer. Arbetarklassen reser sig inte för att indela varje land till självständiga republiker för varje nation. Från arbetarklassens sida besvaras inte varje åtal för nationellt förtryck omedelbart med referendum om separation. En arbetarseger är inte nationalismens övervinnande. Arbetarklassen och kommunistiskt program har för uppgift att upphäva nationellt förtryck och verka för att massorna kommer till rätta med sina nationella problem. En lösning kan vara erkännande av rätten till avskiljande för någon given underlägsen nation.

Vad gäller Iran är kurdfrågan en aktuell fråga. Azerifrågan, lorfrågan eller andra nationella identiteter som kan komma att resas vid ett och annat tillfälle är i dag inte lika aktuell som kurdfrågan i Iran och i Mellanöstern. Här har vi ingen allmän formel som går ut på nationernas självbestämmanderätt i det ”multinationella” Iran. Men vi har en tydlig hållning beträffande kurdfrågan: att erkänna rätten till avskiljande åt kurdiska folket och deras rätt att upprätta en självständig stat.

Genom att relatera rätten till avskiljande till nationellt problem kan man undvika viktiga teoretiska svårigheter och tvetydigheter. Poängen med att utgå från ett nationellt problem är att först och främst man har möjligheten att göra sig av med subjektiva och godtyckliga förklaringar om nation. I stället för att dela in nationer i stora och små, giltiga och ogiltiga, historiska och ahistoriska, berättigade och oberättigade kan man utgå ifrån ett objektivt och observerbart faktum: existerande (eller icke existerande) av nationellt problem. I så fall är vi inte tvungna att acceptera olika nationalistiska tolkningar om nation; vi är inte förpliktade att delta i skapande och bevarande av nationer genom att erkänna nationella identiteter; vi blir inte låsta vid diskussioner om bifall eller avslag av nationella legitimiteter. Vi behöver inte engagera oss i spaningsprocesser för att hitta de skyldiga i nationella spänningars historia. Vi slipper dela nationalister i bra och dåliga, radikala och regressiva och dylikt.

Däremot förpliktar vi att erkänna existerandet av ett objektivt nationellt problem som har ställt massorna i olika barrikader. Detta kan avgöra vilka nationer som är berättigade till rätten till avskiljande och dessutom kan begränsa denna rätts omfattning. Detta gör också oss av med att konstruera subjektiva kriterier, som i varje fall bygger på nationalistiska begrepp, för sådana avgöranden. Utsträckningen av rätten till avskiljande kommer att beror på antalet nationella problem i samhället, inte på antalet nationer i världen och inte ens på alla befintliga nationella förtryck i sig.

För det andra får erkännande av rätten till avskiljande en negativ betydelse genom denna förklaring, dvs. samma betydelse som sådana separationer faktiskt har för arbetarklassens internationalistiska sammanhållning. Genom att skänka rätten till avskiljande återställer man inte nationernas berövade rättigheter, snarare tillmötesgår man en ny splittring i det mänskliga samhället och underkastar man sig det bittra faktum att ett gemensamt liv framför nationell tillhörighet inte har blivit möjligt. Erkännande av rätten till avskiljande implicerar inte hos en kommunist förverkligande av en ”helig” och ”frigörande” princip som händelsevis står i en ”lindrig” kontrast med arbetarinternationalismen, utan en kapitulation för en bitter verklighet i världen som trots arbetarinternationalismens ideal har kommit till. Nu kan man klart och tydligt stå till svars inför nationer och deras diktare och förklara varför som arbetare och kommunist begränsar vi omfattningen av rätten till avskiljande. Och även där vi erkänner en sådan rättighet, rekommenderar vi den inte.

För det tredje ställer en sådan förklaring oss i överläge i svar till nationella problem med olikartade ekonomiska och politiska innehåll och med olikartade historiska egenskaper. Då är vi inte tvungna längre att i våra inställningstaganden om nationella problem i samhälle ta vår tillflykt till moraliskt omdöme eller historiskt avgörande om nationernas genuinitet och legitimitet, existerande eller icke-existerande av nationellt förtryck och den roll som undanröjande av problemet kommer att spela i människans historia. Vi kommer inte heller att ofrivillig hamna i ett nationalistiskt block mot ett annat. Vår ambition är att lösa nationella problem och göra samhället och arbetarklassen av med nationella splittringar och dess förödande effekter. Inte att återställa nationell rätt åt en eller annan nation.

Även de mest betydelselösa och falska nationella motsättningar som har splittrat samhället kan på så sätt få konkreta svar från kommunister. Detta är av stor betydelse i vår tid eftersom vi möter nu omfattande regressiva tendenser av nationbygge och de vedermödor som dessa medför människor. Men den viktigaste aspekten av detta sätt att förklara frågan är att det ställer motsättningen mellan kommunismen och nationalismen om nationsfrågan och rätten till avskiljande på sin rätta plats, avsevärt vidgar arbetarkommunismens antinationalistiska verksamhetsfält och utvecklar dess verksamhet. Vi ska förklara detta ytterligare.

Nationalism och nationsfråga

Nationella problem är resultatet av intensiva sociala spänningar baserade på nationella identiteter, vilka blir så omfattande att politisk separation framkastas som en lösning. Men hur skapas ett nationellt problem? Nationella identiteter i sig leder inte automatiskt till nationella problem. Runt om oss finner vi många exempel på sammanhållna samhällen som inrymmer olika nationer. Nationellt förtryck eller nationell diskriminering är inte heller anledning till nationella problem i samhällsskala. I många länder möter man nationella diskrimineringar som underordnade nationer dagligen brottas med. Men ändå leder dessa diskrimineringar inte till någon uppenbar konflikt eftersom för individer tillhörande de underordnade nationerna verkar dessa diskrimineringar sekundära inom kontexten av de etablerade ekonomiska och politiska förhållandena. Till och med kampen mot diskrimineringar utvecklas i många fall inte till ett nationellt problem i dessa samhällen.

Faktum är att ett nationellt problem kommer till när nationalismen som en ideologisk och social rörelse träder in i arenan. Nationella olikheter och ekonomiska, sociala och kulturella ojämlikheter baserade på nationella tillhörigheter är de fakta som begagnas av olika sociala rörelser och leder till olika resultat. Liberalismen, kommunismen, socialdemokratin och nationalismen behandlar dessa faktorer olika. Nationalism är den rörelse som sätter politisk färg på nationella olikheter och splittringar; den rörelse som målmedveten relaterar aktuella och potentiella olikheterna direkt till politiska makten och härskande ideologin.

Som sagt är nationalismen inte en produkt av nationernas chauvinism. Utan raka motsatsen, det är nation, chauvinism och nationell fanatism som är frukten av nationalismen. Oavsett om i vilken tidsperiod eller inom vilken politisk-ekonomisk kontext som nationalismen träder fram, är den en borgerlig ideologi för att organisera klassmakten. Den är en ideologi som försöker organisera borgarklassens statsmakt på ett sätt som den ger sken av att denna makt är en politisk yttring av medborgarnas specifika karaktär och deras gemensamma egenskaper. Nationell identitet är grundstenen i nationalismens strategi för organiseringen av borgarklassens statsmakt. Den härskande klassens maktapparat betecknas som ett uttryck för medborgarnas gemensamma och icke klassmässiga nationella identitet medan medborgarnas nationella identitet är egentligen ett uttryck för ekon av den nationalistiska ideologin i deras medvetande. Det är behoven hos denna organisering av borgarklassens maktapparat som tvingar nationalismen att fundera ut begreppen nation och nationell identitet.

Nationalismens centralfråga är den politiska makten och dess samband med nation och nationell identitet. Nationalismens andel i fabricerandet av nationellt problem är att kanalisera nationella olikheter och spänningar från ekonomiska eller kulturella områden till politiska fältet och maktförhållandet. Så länge nationella åtskillnader och diskrimineringar samt nationella och etniska spänningar påtagligt inte har relaterats till statsmakten, har dock nationsfråga i konkret mening inte uppkommit. Nationalismens uppgift är att garantera en sådan övergång till politiken och statsmakten.

Nationsfrågan är framför allt resultatet av att statsmakten i ett samhälle präglas av nationell karaktär. En fundamental inspirationskälla för nationsfrågans härkomst över hela världen är att överordnade nationalismer brukar statsmakten som ett medel för att garantera sin nationella överlägsenhet och legalisera nationella diskrimineringar. Nationellt förtryck är i grunden ett politiskt fenomen. Under ett system där statsmaktens ideologi inte bär någon nationell prägel, har befintliga ojämlikheter mellan olika nationaliteter i tillgång till ekonomiska och kulturella resurser i princip mindre chans att utveckla sig till en politisk spänning och följaktligen till ett nationellt problem i samhället.

Det är dock inte enbart den överlägsna nationalismens förtryck som är grunden för uppkomsten av nationellt problem inom ett land. Händelseutvecklingen redan under första åren av 1990-talet visar klart att nationalistiska rörelser kan under vissa omständigheter utvidga mest marginella nationella spänningar till mest omfattande nationella konflikter. En generell förklaring till uppkomsten av nationellt problem är att nationellt problem är en syntes av nationalismens inverkan och att nationellt problem visar sig i akuta motsättningar mellan olika nationalistiska rörelser. När sådana konflikter om statsmakten blir rätt övergripande då kan ursprungliga orsaker till sociala och kulturella spänningar inte längre förklara problemets nuvarande karaktär.

Nationellt problem är nationalismens produkt. Men uppgiften att lösa problemet har gång på gång ålagts arbetarsocialismen. Erkännande av rätten till avskiljande är arbetarklassens viktiga utväg ur det dödläge som nationalismen och bourgeoisien har skapat. Införandet av kapitlet rätten till avskiljande i kommunistiskt partiprogram innebär därmed medvetenhet om nationalismens förödande kraft i den kapitalistiska världen. Erkännande av rätten till skiljedom är ett vapen i kamp mot nationalismen. Detta är den aspekt av en marxistisk uppfattning om nationsfrågan som vi speciellt har Lenin att tacka för. Detta är ”den praktiska kommunismen” som går långt över ett känslomässigt engagemang om avskaffande av diskrimineringar och falska nationella identiteter och som praktiskt taget verkar för dessa ändamål; den praktiska kommunismen som är beslutsam för att utöva sina principer mot borgerliga mäktiga krafter i den verkliga världen.

Erkännande av rätten till avskiljande åt underkuvade nationer som en utväg ur nationellt problem är ett tillvägagångssätt för att desarmera nationalismen och bourgeoisien och skapa förutsättningar för massiva arbetande människor att bli av med nationalismens destruktiva effekter på deras medvetande och liv.

Denna diskussion implicerar samtidigt att erkännande av rätten till avskiljande blir aktuell när nationalistiska rörelser är på frammarsch och har lyckats göra sina vidskepelser till en materiell kraft i samhället. I synnerhet när de lyckats aktivt dra spänningarna till ett politiskt stadium. I en situation där nationalismen fortfarande befinner sig i en kulturell krets (såväl bland den underlägsna som bland den överlägsna nationen) och spelar en marginell roll i samhällslivet kan man inte tala om rätten till avskiljande. En sådan rätt är ett botemedel till en sjukdom som redan finns, inte ett vaccin som förebygger nationellt problem. En annan sida av diskussionen är att aktuella nationella problem kan under historiens gång avrustas och nya problem dyka upp på scenen. Eller nationella klyftor som ännu inte är akuta idag kan bli det inom några år med nationalismens initiativ. En nödvändig och principiellt kommunistisk hållning gentemot nationellt problem är att varje fall specifikt och i sin bestämda situation bedöms.

Vår formulering enligt vilken rätten till avskiljande relateras till existerande av nationellt problem i den politiska meningen hjälper oss fästa vår största uppmärksamhet på kommunismens anti-nationalistiska uppgifter, innan nationella problem dyker upp. Kommunismens väsentliga uppgifter mot nationalistiska rörelser kan sammanfattas i att aktivt bekämpa nationell diskriminering och nationellt förtryck; mobilisera människor för en vittomfattande kamp för ett jämlikt samhälle; avslöja nationalismens borgerliga syften i båda sidor av nationella konflikter; bilda opinion och sprida kunskap om arbetarnas gemensamma klassidentitet och alla människors mänskliga identitet; och kritisera nationalismens fanatiska och vidskepliga ideologi. Genom att begränsa självbestämmanderättens omfattning till bestämda, konkreta situationer definierar vårt program den kommunistiska rörelsen, precis som det ska vara, i antagonism mot nationalismen och även i flesta fall utmanar den, utan att beröva oss verkliga politiska medlen för ett effektivt ingripande i nationell kris.

Sammanfattningsvis:

1) Arbetarkommunismens utgångspunkt i fråga om nation och nationalism är marxismens internationalistiska principer. Dessa principer definierar arbetarkommunismens oförenlighet med nationalism och nationellt förtryck och sätter borttagandet av gränser och falska nationella identiteter på internationella arbetarklassrörelsens dagordning.

2) Partiprogrammet måste också ta med i beräkningen nationalismens förödande krafter i dagens värld och framställa arbetarklassens lösning på nationella kriser. Programmet måste erkänna rätten till avskiljande åt underlägsna nationer som en legitim lösning på nationellt problem.

3) Programmet måste precisera de aktuella nationella problem i Iran lösningen på vilka kräver att tillämpa rätten till avskiljande. I Irans nuvarande politiska läge är, enligt min uppfattning, enbart Kurdistan som omfattas av denna rättighet.

Innan jag fullbordar denna uppsats måste jag ta itu med två andra frågor. Den första är att kategorierna självbestämmande och autonomi inte äger giltighet i en kommunistisk lösning på nationsfrågan. Som jag menar är föreställningen självbestämmande (dvs. att förutsätta enade territoriella ramar men upprätta nationella eller etniska stater där) ett recept som förevigar nationalism och nationella identiteter och därför är en förutsättning för nationella klyftor och nationella spänningar i samhället. En sådan motivering måste förkastas. Andra frågan gäller en mer konkret analys av kurdfrågan och den lösning som Arbetarkommunistiska partiet föreslår kring den. Vi behandlar dessa i sinom tid…

Mansoor Hekmat

Någon ytterligare del kom inte ut och uppsatsen slutade här.
Uppsatsen publicerades först i Irans arbetarkommunistiska partis persiska tidning Internationalen, nr. 11 och 12, februari 1994, nr. 13, april 1994 och nr. 16, november 1994.
Ovanstående är en något kortfattad översättning från originalet.

[1] Även i den kommunistiska rörelsens historia, t.ex. i Lenins definition, i den ryska socialdemokratins program och sedan i bolsjevikernas program, kan man finna motsvarande uppfattning om självbestämmanderätten.

[2] Folkomröstning för självständighet i baltiska länder genomfördes med högerextremistiska partiers initiativ och under trycket av västvärldens bedövande propaganda där kring hälften av väljarna saknade rösträtt.


Översättning: Hasan Ahmadi med flera
Redigering: Naser Shishegar