Utmaningar dagens kommunism står inför

Vi lever i en genomgripande historisk brytningstid. Varifrån vi än är och vad vi än sysslar med formar om de senaste årens händelser våra levnadsvillkor och bildar om ramen för den sociala kampen både för oss och för kommande generationer. Det som i dag utspelar sig inför våra ögon kommer att prägla de krig som bryter ut under de närmaste femtio åren, de umbäranden människor kommer att få utstå och de sociala, politiska och ideologiska utmaningar som kommer miljontals människor att ägna sina liv åt. Det kommer också att influera den bild människan presenterar av sig själv i konst, kultur och litteratur liksom människors individuella och sociala psykologi, deras ekonomiska och politiska hopp och fruktan, deras moraliska föreställningar och filosofiska synsätt. Liksom de politiska, ekonomiska och intellektuella konsekvenserna av andra världskriget utformade de senaste två generationernas liv både i det industrialiserade Europa och USA och i de mest avlägsna, underutvecklade regionerna, kommer utgången av dagens utveckling att påverka kommande generationers liv i alla avseenden.

En del västerländska kommentatorer påstår att "väst segrat i tredje världskriget utan att ett enda skott avlossats." Men den verkliga historien om decennier av konflikter mellan parterna av detta "tredje världskrig", liksom dess sista skede under senare år, är inget annat än att miljarder människor dött eller levt i fattigdom och rättslöshet. Det i sig själv gör meningslös påståendet om att: "Det avlossades inte ett enda skott." Icke desto mindre måste man inse vad som är sant i påståendet, nämligen det som pågår är något jämförbart med slutet på ett tredje världskrig, och förstå vad det innebär för vår samtidshistoria.

Dagens historiska utveckling uppenbarar sig på flera fronter. Vad som omedelbart faller en i ögonen är östblockets sönderfall och raserandet av hela det ekonomiska, politiska och ideologiska system som kännetecknade detta block. I den enkla och tydliga meningen har väst segrat över öst i kampen mellan de två borgerliga blocken. Liksom vid alla tidigare tillfällen när en borgerlig makt har segrat över en annan, ser vi också i detta fall hur den besegrade parten splittras politiskt och geografiskt, hur den undergår ekonomisk kapitulation och hur den underkastar sig ideologiskt. Att annektera den besegrade maktens territorium, att erövra dess marknader, att ändra dess politiska och administrativa system, att öppna dess portar för den segrande maktens kultur och etiska normer - allt detta är klassiska kännetecken på den ena borgerliga maktens seger över den andra. Men vad som definitivt inte är klassiskt i detta fall är att den besegrade makten har varit motparten i ett bipolärt system vilket utgjorde det karaktäristiska för världens politiska situation under ett halvt sekel. Politiskt sett hade hela världen formats utefter detta system. Slutet på en sådan konfrontation ändrar därför helt de hittillsvarande politiska och ekonomiska ekvationerna, inte bara i östblocket utan i hela världen.

I själva östblocket äger iögonfallande förändringar rum. Marknadsekonomins seger har medfört utbredd fattigdom och ekonomisk otrygghet för arbetarna. Kampen om nya ekonomiska modeller och politiska strukturer pågår intensivt. Å andra sidan har det tidigare stängda politiska och administrativa systemets fall aktiverat alla sorters sociala rörelser, alltifrån progressiva och revolutionära till föråldrade och reaktionära. Parallellt med arbetarnas omfattande aktioner som ställer nya krav och använder tidigare okända protestformer, har nationalism, fascism och religion trätt i förgrunden.

I den dominerade och underutvecklade delen av världen, den så kallade "tredje världen", vars problem har varit direkt knutna till denna världsomfattande konfrontation ändras frågeställningarna i grunden. För gamla problem finns plötsligt en lösning, men samtidigt dyker upp nya och mer komplicerade problem. Sociala krafter och tendenser i dessa länder ställs plötsligt inför ett totalt förändrat läge. Detta kan man tydligt se vad gäller Palestina, Afghanistan, Etiopien, Kambodja, olika central- och sydamerikanska länder och konflikternas huvudcentra i Afrika. Nationalism, religion, liberalism, reformism och radikalism i olika länder befinner sig i ett helt förändrat läge jämfört med tidigare. Utsikterna till ekonomisk utveckling i den delen av världen förändras ytterligare. Östblockets kollaps och öppnande av dess portar för västerländskt kapital har grusat asiatiska, afrikanska och latinamerikanska länders nya förhoppningar om utveckling med stöd av väst och integration i världsmarknaden.

Men en mer väsentlig och på lång sikt avgörande aspekt på östblockets fall är den oundvikliga framtida utvecklingen i segrande väst. Den ekonomiska, politiska och ideologiska enhet som hade etablerats som väst, eller den s.k. fria världen, vilken kännetecknade motparten av östblocket måste nödvändigtvis förändras som ett resultat av sin motpols fall. Väst måste nu sönderdelas som ett globalt block. Därtill kommer att den politiska och ideologiska struktur som tillhandahöll väst en likriktad identitet måste revideras. Det måste bildas inte bara nya militära, politiska eller ekonomiska grupperingar utan också ett nytt ideologiskt system passande för den kapitalism som följer på perioden av konfrontation mellan väst och öst. Den kapitalistiska världen går mot en total revision av sin ekonomiska, politiska och kulturella uppställning. Den nya historiska perioden är inte en tid av stabilitet, ordning eller klarhet. Den är snarare en tid av instabilitet, kaos och oklarhet.

Även om man ser händelseutvecklingen som ett fundamentalt och historiskt avgörande mellan borgerliga block ser man dock bara halva bilden. Slutet på "det tredje världskriget" mellan borgerliga block åtföljs av en lika fundamental och historiskt betydande offensiv från den samlade bourgeoisien mot arbetarklassen. Den segrande och den besegrade utropar samstämmiga "kommunismens död". Västs seger firas inte endast som en seger över ett konkurrerande ekonomiskt, politiskt och militärt block, inte heller som marknadsekonomins seger över den etatistiska ekonomin utan i första hand som en seger över kommunismen. En sådan formulering är delvis ett arv från den ideologiska form som västs slutliga offensiv mot öst fick under Thatchers och Reagans period. Detta var det specifika bidrag nyhögern i Västeuropa och USA under 80-talet tillförde den traditionella konfrontationen mellan väst och öst. Den västerländska officiella ideologins karakterisering av konfrontationen som demokratins och marknadsekonomins kamp mot kommunismen fungerar dessutom som ett vapen med vars hjälp man utför en ny omgång av offensiv mot arbetarnas rörelse. Detta tyder alltså på att från borgarklassens synpunkt skall processen med avgörande av bourgeoisiens interna strider samtidigt resultera i viktiga framsteg för den i klasskampen som pågått parallellt.

Detta är den mörka sidan av den senaste internationella utvecklingen som bådar en mardröm för hela mänskligheten. För många naiva analytiker bland vänsteranhängare, före detta vänsteranhängare och rent allmänt välmenande men halvfnoskiga intellektuella som följer det pågående skeendet verkar det som om världen rör sig i riktning mot fred, endräkt, frihet och humanitet. Där köar de nu inför kapitalismen för att artigt lägga fram sina nationalistiska, liberala eller miljöanknutna böneskrifter. Dessa är naiva illusioner som tyder på en ohistorisk syn på den senaste utvecklingen. Dagens angrepp mot kommunismen är inte ett angrepp mot en viss grupp, en viss regim, ett visst parti eller ett visst politiskt och administrativt system. Det är en offensiv mot mänskligheten, jämlikhetssträvandet och frihetskärleken i allmänhet och mot arbetarklassens sociala rörelse för att genomföra dessa aspirationer i synnerhet.

Angreppets mål är att visa på att kapitalismen gäller för all framtid och att de sämst ställdas varje protest är fruktlös. Det är en offensiv mot mänskliga förväntningar, mot människornas hopp att kunna vara herre över sitt öde, mot varje idé om samhällets ansvar gentemot individen, mot visionen om allas rättsliga, politiska och ekonomiska jämlikhet. Det är en offensiv för att röja undan alla de inskränkningar och hinder som de socialistiska idéerna och arbetarklassens dagliga kamp under två århundraden lagt i vägen för kapitalets plundring och nakna utsugning. Om bourgeoisien lyckas med sin offensiv mot kommunismen, om den lyckas driva den socialistiska kritiken och rörelsen till marginalen, då kommer det verkliga alternativ världen står inför att vara blott det nakna barbariet inslaget i teknologisk förpackning. Slutresultatet blir att arbetare och medborgare splittras till vanmäktiga fragment gentemot kapitalet och dess politiska, ekonomiska, administrativa och propagandistiska institutioner. Man kommer då att åse hur alla mänskliga ideal förlöjligas och framställs som verklighetsfrämmande och ouppnåeliga. Dagens jubel över raserandet av Leninstatyerna i öst kommer sig inte av fientlighet mot det paralyserade och misslyckade statskapitalistiska blocket. I själva verket raseras Lenin som symbol för arbetarklassens djärva angrepp mot kapitalets helgd, som symbol för de förtryckta arbetande massornas kamp för att förändra världen.

Även utan den nya vågen av angrepp på den arbetande mänskligheten är dagens värld dyster nog för var och en som känner respekt för människors värdighet och rättighet. I industricentra blir de arbetslösa fler och fler för varje dag. Klassmotsättningar utvidgas mer och mer. Människors sociala trygghet och välfärd har sjunkit drastiskt. En arbetarfamilj kan inte leva enbart på en inkomst. Arbetarklassorganisationerna, till och med fackföreningsrörelsens ledande riktning som sedan länge inte utgör något hot mot den borgerliga ordningen, har förtryckts och förlorat sin handlingskraft. Individualism och konkurrens har blivit accepterad som samhällets fundamentala och obestridliga normer. Samhällets allmänna synsätt, representerad i synnerhet av borgerliga intelligentsia, akademiker, tänkare och opinionsbildare, har svängt radikalt åt höger. 1960- och 70-talens liberala och reformistiska idéer ogiltigförklaras och trängs undan. I USA och Europa är det nu acceptabelt att ett stort antal av människor lever under existensminimum. Nyfascism och rasism i olika former har trätt in på scenen. Den teknologiska revolutionen har inte bara ökat kapitalets ekonomiska välde på arbetarna utan har också tillhandahållit nya medel för det att bevara sin politiska dominans. Heltäckande massmedier har vid sidan av arméer, domstolar och fängelser tilldelats en exklusiv roll i arbetet med att säkerställa bourgeoisiens politiska herravälde. Den systematiska duperingen och skrämseln individen utsätts för i hemmets lugna vrå, det ständiga propagandistiska bombardemanget av människor med borgarklassens berättelse om världen, samhället och människan, har blivit en nödvändig förutsättning för fortvaron och en integrerad del av den västerländska demokratin (bourgeoisiens parlamentariska diktatur).

Utanför den industrialiserade världen härskar i än högre grad ekonomisk otrygghet och avsaknad av sociala och politiska rättigheter. Utsikterna för ekonomisk utveckling är mörka i sådana länder samtidigt som i många av dem utgörs befolkningens levnadssaga av en daglig kamp mot armod och svält. "Tredje världens länders" skulder till västerländska stater och finansinstitutioner har nått upp till en otrolig nivå. I många av sådana länder går upp till 80 % av inkomster från ekonomisk tillväxt åt att betala räntan på de lån som tagits - ett faktum som enligt officiella uppskattningar resulterar i att 50 miljoner barn dör varje år, alltså två barn varje sekund, och till dem som överlever erbjuder det fattigdom, hemlöshet, prostitution och missbruk. Miljoner människor i dessa länder förnekas minsta rätt att bestämma över hur samhället skall styras och att påverka sin ekonomiska och politiska framtid. Det politiska systemet kännetecknas av borgerliga förtryckarregimer och statliga lika väl som ultrastatliga politiska brott som främst utövas mot arbetarklassen och arbetarnas rörelser. Varje försök att bilda socialistisk eller facklig organisation betraktas som brott och straffas hårt. Arbetarnas ställning som betydelselösa andra rangens medborgare, som säljare av billig arbetskraft, befästs alltmer i dagens världsekonomi.

En sådan klassapartheid och offentlig rangordning av människovärdet, både i den industrialiserade världen och på den globala nivån, förstärks med framväxten av nya reaktionära ideologiska system. Samhället mister ansvaret för arbetslöshet, bostadslöshet, fattigdom och brist på elementära möjligheter till hälsovård, utbildning och välfärd. Detta läggs i stället på individen. Begreppet rätt, både politisk och ekonomisk, sätts än en gång i direkt förbindelse med ägandet. Nationalistiska och religiösa rörelser får ett stort fält för verksamhet. Förutom att marknaden, kapitalet och det borgerliga ägandet förklaras heliga, återupplivas militär interventionism i global skala liksom dess motsvarande rasistiska och eurocentriska tankeram och döps till "den nya världsordningen".

För den kommunism som inte har reviderat sin vision om jämlikhet och frihet för alla människor, den kommunism som är arbetarnas kritiska och praktiska rörelse för att omvandla hela den bakåtsträvande, omänskliga borgerliga ordningen, den kommunism som bevittnar den pågående offensiven mot marxismen, arbetarnas idéer och arbetarrörelser - för en sådan kommunism utgör den nuvarande tidsperioden en lång rad intellektuella och politiska utmaningar. Vi måste gå dessa utmaningar till mötes och allt tyder på att arbetarnas och kommunismens seger under denna tidsperiod är möjlig. Hela världen genomgår en väsentlig omprövningsprocess av sina ekonomiska, politiska och intellektuella grunder. Arbetarkommunismen, befriad från bördan av borgerligt socialistiska block, har ett gynnsamt tillfälle att direkt och tydligt lägga fram sin kritiska ståndpunkt och sitt sociala alternativ. Globaliseringen av kapital och industriproduktion har gjort den moderna arbetarklassen till en i egentlig mening global klass. Arbetarnas protest mot regeringen och arbetsgivarnas politik och deras kamp för att förbättra sina livsvillkor pågår oavbrutet i olika länder. De traditionella riktningarna inom arbetarrörelsen, i synnerhet fackliga och socialdemokratiska, har visat sin oförmåga att utvidga arbetarorganisationer och föra arbetarnas protester till seger. Trots alla anti-kommunistiska agitationer och all propaganda som riktas mot kommunismen, har den radikala socialistiska riktningen inom arbetarnas klassrörelse en bättre möjlighet i dag att dra arbetarna till en radikal politik och organisation.

För kommunister finns det mycket att göra, och det går att göra mycket. Det är lika möjligt och sannolikt med total seger som med totalt nederlag. De huvudsakliga utmaningarna är globala och har inga specifika nationella karaktärer, ändå kan man tydligt dra specifika slutsatser om kommunismens uppgifter i varje land. Våra fronter är kända, och dagens kommunism kommer att utmärka sig genom sin närvaro vid dessa fronter. Vi bör inte bara försvara marxismen mot den borgerliga offensiven utan vi måste också med mer kraft och beslutsamhet än tidigare driva fram den genomgripande marxistiska kritiken, alltså arbetarnas kritik av den kapitalistiska världen. Vi måste göra rent hus med demokratiska, nationalistiska, liberala och religiösa illusioner lika väl som med borgerliga dissidenters halvhjärtade kritik av marginella sociala frågor. Arbetarnas socialistiska led bör sluta sig till slagfältet för dagens avgörande ekonomiska och politiska kamp. Arbetarnas alternativ måste läggas fram för världen. Formen och strukturen för arbetarnas radikala masskamp måste fastställas och utvecklas. Insiktsfulla, radikala och kommunistiska arbetarpartier måste bildas. Arbetarnas internationella klassenighet skall sättas upp som en angelägen fråga på dagordningen.

Dagens riktige kommunist är den som förstår det allvarliga i den rådande situationen och betydelsen av sin egen roll… Den kommunism som befinner sig i samhällets marginal är ingen kommunism. Att ställa sig i främsta ledet för motstånd mot bourgeoisiens världsomspännande offensiv mot de befogade mänskliga idealen och de hittills uppnådda sociala landvinningarna, att organisera en arbetarnas internationella socialistiska front i dagens turbulenta värld och att sträva efter socialismens seger - dessa är förutsättningar för att vara kommunist i dag.

Mansoor Hekmat


Ovanstående är en översättning av en del av en längre artikel där författaren utvecklade närmare skälen till att han lämnade Irans kommunistiska parti (IKP) för att i stället arbeta för bildandet av ett arbetarkommunistiskt parti. Artikeln publicerades i Komonist, IKP:s organ på persiska, nr 63, september 1991.