Utvecklingen i Östeuropa
och
framtidsutsikterna för arbetarsocialismen

Mansoor Hekmat: De omedelbara resultaten av denna process kommer naturligtvis först att kännas av folket i Östeuropa och Sovjetunionen. Men det som gör 1990-talet till en avgörande historisk period anser jag är de internationella följder som denna process får och dess effekt på västvärlden. De aktuella händelserna i öst kommer i framtiden att anses som bara en inledning till ännu betydande utvecklingar i världen som helhet.

Det faktum som faller i ögonen genom allt detta politiska och ideologiska tumult är den statskapitalistiska modellens ekonomiska kollaps och marknadskapitalismens seger över den. All diskussion och alla kommentarer i västerländska massmedier, upprepade i den allmänna opinionen om "kommunismens död", demokratins och västs seger är bara olika former av att syfta på denna ekonomiska verklighet. Men om man ser efter närmare, ser man att det i själva verket är väst och det så kallade segrande blocket som har kastats in i en orolig och krisartad period i sin historia. Det besegrade blockets framtidsperspektiv är mer eller mindre fastställda. Det måste efterlikna västvärldens förflutna. Men det är det segrande blockets nutid och framtid som nu, i och med händelserna i Osteuropa, är invecklade i motsägelser och oklarheter. Östblockets sammanbrott framställer / lägger fram allvarliga frågor inför den politiska ekonomin och den ideologiska strukturen i väst och ger upphov till omfattande sociala konfrontationer för att åstadkomma en lösning.

Worker Today: Vilka motsägelser och oklarheter?

Mansoor Hekmat: I ekonomi, politik och ideologi. På alla nivåer. Faktum är att den globala konfrontationen mellan de två blocken hade särskilt under hela efterkrigstiden format det ekonomiska, politiska och intellektuella livet i väst. Vi kan se spåret av denna konfrontation inte bara i militära och politiska allianser utan också i hela produktionsorganisationen i västvärlden, i dess utvecklingsstrategi och tillväxtmodell, i alla dess intellektuella och begreppsmässiga ram. I dag är det inte bara NATO som blir värdelöst i och med att Warsawapakten faktiskt avskaffas. Det är inte bara 1992 års planen för den europeiska marknadens integration som ska totalt revideras i och med västerniserandet / förvästligandet av Östeuropa och den tyska återföreningen. Hela västerländska samhällsprofil måste definieras om. Hela den globala ekonomiska struktur som i årtionden bestämt olika länders och samhällsklassers ställning, måste definieras på nytt i och med den kapitalistiska världsmarknadens fullständiga integration. Dessa frågor är öppna igen och drar in sociala krafter, var och en med sin egen lösning, i en intensiv kamp.

Det mest framträdande uttrycket för denna förvirring gäller själva demokratin, både som ett system av politisk tänkande och som ett statsskick i det borgerliga samhället. Vi får höra att demokratin har vunnit. Vilken demokrati talar de om? De naiva föreställningarna som överlastar plikttrogna professorers och före detta radikalers tanke och vilka de tänker sig som sista ordet om människans frihetskärlek, eller den praktiska, verkliga och välartikulerade demokrati som har varit den officiella styrande ideologin i västvärlden och tillhandahållit den intellektuella och propagandamässiga ramen för den "fria världen"? Demokratin i Hiroshima, kalla kriget, folkmordet i Vietnam, CIA:s kupper och militära juntor, rasism och upplösande av fackföreningar; Thatchers, Reagans, The Times och The Economists demokrati. Detta är den verkliga demokratin som har styrt världen. Det är just den baner under vilken väst artikulerade och organiserade sig i konkurrens med det motsatta blocket för att dominera världen. I den mån denna konkurrens upphör, blir själva denna ideologiska ram överflödig och väst drabbas av förvirring och splittring. Händelserna i Östeuropa inleder en tidsperiod av häftiga politiska och ideologiska kamper i väst för att forma om en officiell och dominerande ideologisk ram för den nutida kapitalismen.

Kort sagt, hela världen är på väg att inträda i en orolig period och huvudkällan till detta ligger inte i öst utan i själva väst. Detta i sin tur gör de aktuella föreställningarna i västerländska massmedier om Östeuropas framtid föråldrade och irrelevanta.

Worker Today: Hur kommer denna situation att påverka arbetarklassrörelsen?

Mansoor Hekmat: Jag tror att 90-talet kommer att bli ett årtionde med intensiva arbetarproteströrelser. Detta av flera skäl. För det första: Under mer än ett decennium har den nya högerns (thatcherismen och reaganomin) offensiv satt press på arbetarklassen. Den väsentliga delen av den här offensiven har varit att undertrycka fackföreningarna. Detta i sin tur möjliggjordes med socialdemokratins kris och den nya konservatismens politiska och ideologiska överhöghet. De destruktiva konsekvenserna av denna politik - arbetslöshet, brist på sociala förmåner osv - känns i dag för arbetarna tydligare än någonsin medan högerns ideologiska och politiska koherens gått förlorad. Frågor som arbetslöshet, brist på anställningstrygghet, veckoarbetstid osv håller överallt i Europa på att komma i fokus för en ny våg inom arbetarrörelsen medan borgarklassen förlorar sin förmåga att politiskt skrämma arbetarrörelsen och mobilisera folk från mellanskikten mot vår klass.

För det andra: Samtidigt som fackföreningsrörelsens nedgång har omedelbara skadliga effekter på miljoner arbetares liv, skapat en miljö för nytänkande och alternativa metoder inom arbetarorganisationerna i Europa. Arbetarrörelsen har redan gått mot mer radikala handlanden organiserad utanför den traditionella fackliga strukturen; kampanjer för "demokratisering av facket" eller skapande av alternativa organisationer sprider sig. Detta främjar uppkomsten av rörelser som är mer radikala och har förmågan att ta itu med angelägna klassfrågor.

Till sist: En viktig sak är att med den senaste utvecklingen kan arbetarna inte undgå att fatta sin särskilda klassidentitet. Medan alla är med och firar till demokratins ära, börjar den västtyske och polske arbetaren, arbetaren i Litauen och Estland förstå att de själva håller på att bli grillade och serverade som huvudrätt. Den västeuropeiska arbetaren förstår nu att bakom all detta snack om demokrati och mänskliga rättigheter är det arbetaren och endast arbetaren som måste ta hand om sina ekonomiska intressen och politiska rättigheter, utan att hoppas på något från intelligentian som innehar socialdemokratiska mandat i parlamentet eller professionella poster i fackföreningarna. Det faktum att ickeproletära samhällsskikten och deras rörelser trampar på varandra i sin kapplöpning om att ta avstånd från arbetaren och arbetarideal, tvingar dagens arbetare att tänka på sin särskilda klassidentitet. Jag tror att på 1990-talet kommer man att se arbetaren i en helt annan politisk ställning.

Worker Today: Hur är det med marxismen? Hur ser du på dess framtidsutsikter?

Mansoor Hekmat: Det är först nu som marxismen, som arbetarklassåskådning för samhällsförändring, kan träda i förgrunden. Det är först nu som arbetaren håller på att befrias från mängder av de privilegierade klassernas kvasimarxismer.

Jag är medveten om att detta inte har åstadkommits genom arbetarmarxismens teoretiska och arbetarsocialismens praktiska offensiv, utan uppstått genom att de kvasisocialistiska polerna kollapsat under trycket av andra delar inom själva borgarklassen. Jag är också medveten om att det nuvarande läget kringskär socialismen och det socialistiska tänkandet i allmänhet. Men de antisocialistiska påtryckningarna kommer att vara kortvariga. Kapitalism till sin natur ger upphov till arbetarsocialism och marxism. Så länge som det finns arbetare och kapitalister, finns det också marxism. Men den här gången har denna marxism gjort sig av med alla de strömningar som i detta namn har drivit ickeproletära intressen.

Som marxist, som en arbetarsocialismens aktivist, känner jag personligen att vägen är mer öppen för att gå framåt. Dessutom, om samhället som helhet ska ompröva sina grunder, om 90-talet ska vara ett decennium av kamp mellan sociala åskådningar och om bourgeoisien är på väg att invecklas i ett ideologiskt vakuum - vilka alla är karakteristiska för 1990-talet - då kommer marxismen, som en giltig kritik och åskådning, att än en gång komma i förgrunden i samhället.

Worker Today: Nationalistiska rörelser är stadd i stigande i Sovjetunionen. Hur kommer det att gå för dem, tror du? Vilket slags gensvar kommer de att få internationellt?

Mansoor Hekmat: Nationalismen är en av de sociala riktningar som släpptes lös i och med östblockets fall. Den har sedan länge varit en omhuldad samhällsrörelse i det borgerliga samhället. Det verkar mycket "naturligt" och respektabelt att vara nationalist i detta samhälle. Var och en dyrkar sin egen nationella flagga och ingen har någon gång blivit förebrådd för detta uppenbara fjärmande från människans universella och internationella identitet. Bortsett från några fall har nationalismen i dag inte längre att göra ens med det nationella förtrycket. För det mesta härstammar den från den lokala borgarklassens jordiskt ekonomiska hänsyn till framtidsutsikterna för den regionala ekonomiska utvecklingen. Det är inte underligt att den ärevördiga nationalisten i Litauen och Estland börjar sin kampanj med att beröva den ryske arbetaren hans grundläggande politiska rättigheter. Nationalismen syftar, enligt min mening, inte på att göra slut på det nationella förtrycket. Den strävar endast efter att definiera om de förtryckta och förtryckande nationerna.

Om de här rörelsernas framtid tror jag att i och med den kapitalistiska världens ekonomiska integration och med tanke på att borgarklassen för närvarande inte tänker på små nationella enheter utan hellre på nya internationella block, så kommer nationalismen inte att hitta någon gynnsam miljö inom kapitalistklassen. Kanske en del får självständighet och en del får inte det. Men nationalism och politisk självständighet kommer inte att bli en modesak för den kapitalistiska världen.

Worker Today: Hur ser du världslägets återverkningar på situationen i Iran? Många oppositionspartier väntar sig att det kommer att leda till uppkomsten av parlamentarisk demokrati i Iran.

Mansoor Hekmat: Den iranska liberala oppositionen, med sina nyrekryteringar från tidigare prosovjetiska partier, är van vid detta sätt att se på politiken. Tidigare var det valet av Kennedy eller Carter som skulle skänka dem deras parlament. De väntar fortfarande! De förstår inte att politiken i ett samhälle bestäms av kampen mellan materiella, verkliga sociala krafter, inte av sentimentala formuleringar som t. ex. "tidsperioden av diktaturernas död". "Diktaturen" måste störtas av verkliga krafter. Sådana formuleringar är producerade av medelklassen och de intellektuella i Europa som naiva och subjektiva beskrivningar av än mer objektiva processer. Det är inte så att gudarna har föresatt sig att störta diktaturer den ena efter den andra. Dessutom, de iranska liberalerna glömmer att den inofficiella och akademiska demokratin i Europa, som producerar sådana formuleringar för masskonsumtion, är extremt eurocentrisk. Vad beträffar utomeuropeiska länder, i synnerhet de där folk inte har det så bra, så nöjer de sig med ett skenval. Den härskande klassens officiella demokrati å sin sida, som använde termen demokrati för att beteckna vilken slags politisk regim som helst utanför det konkurrerande blocket, kommer inte att ge vår liberal hans demokrati. Om det vore så, då skulle den inte ha förvandlat världen till en värld av militära juntor, polisstater och militära ingripanden sedan decennier tillbaka.

Det som man kan säga är att Irans och den islamiska strömningens position nu har objektivt förändrats hos det internationella kapitalet. I och med avskaffandet av östblocket kan Iran inte ha samma strategiska betydelse som förut och pan-islamismen kan inte vara lika mycket efterfrågad, i och med att idén om ett grönt bälte runt Sovjetunion blir överflödig. Irans ekonomiska återuppbyggande efter kriget får också vänta tills omstruktureringen av Östeuropas ekonomier kommer i gång. Allt detta kan betyda ökat tryck på den islamiska regimen i Iran. Men om situationen resulterar i parlamentarisk demokrati eller en ny slags borgerlig despotism eller seger för arbetarnas revolutionära alternativ är något som verkliga sociala krafter kommer att avgöra. Personligen tror jag att den som vill ha politisk frihet inte kan räkna på någon annan än arbetarklassen. Borgarklassen, vare sig iransk eller andra, har bevisat att den inte kan ha goda tider i ett land som Iran utan att undertrycka miljoner människors politiska rättigheter.


Ovanstående är en översatt sammanfattning från ett samtal med Mansoor Hekmat i månadstidningen Worker Today, nr 1, maj 1990.