Våra skiljaktigheter

Mansoor Hekmat: Jag tror att just de senaste månadernas händelseutveckling har, bättre än några argument vi kunde ha presenterat inför den tredje kongressen, bekräftat riktigheten av våra analyser i den rapport vi lade fram. Även i den rapporten förutsåg vi inte en lång period för dessa förändringar. Men hastigheten i de senaste händelserna är verkligen häpnadsväckande.

Utvecklingen i Sovjetunionen och Östblocket å ena sidan och de senaste händelserna i Kina å den andra visar på olikartade aspekter på den borgerliga socialismens allmänna nedgångsförlopp. Det finns väsentliga skillnader mellan dem som vi inte ska förbise. Som ett borgerligt socialistiskt läger, en "pol" inom den så kallat kommunistiska rörelsen, hade den borgerliga socialismen i Kina blivit bankrutt mycket tidigare. Maoismen led nederlag och lämnade den politiska scenen redan under 1970-talet. Det postmaoistiska Kinas övergivande av socialistiska anspråk hade också bekräftats mycket tidigare. De aktuella händelserna i Kina visar snarare konflikten kring den materiella anpassningen av Kinas politiska och administrativa struktur till de grundläggande orienteringar som tidigare genomförts i dess politiska ekonomi och ideologi. Vi ser här slutresultatet av processer som redan avslutat och diskrediterat den borgerliga socialismen där - både inom och utanför landet. Dessa händelser är, trots all sin vikt, i viss mening mycket mindre betydelsefulla än förändringarna inom det sovjetiska samhället och de senares internationella inverkan. I Sovjetunionen bevittnar vi epokgörande vändpunkter, som förutom sina effekter på de internationella politiska och ekonomiska relationerna kommer att avsluta kapitlet för den borgerliga socialismens ledande riktning som hittills existerat. De politiska förändringarna har här utvecklats mycket snabbare än de ekonomiska. Men den oåterkalleliga process, som har kommit i gång och redan fört hela den statskapitalistiska modellen till konkurs, kommer sluta med den fullständiga upplösningen av det så kallat socialistiska lägret och den sovjetiska borgerliga socialismens död. Detta är inte en katastrof som enbart drabbar de så kallade revisionisterna; jämte kollapsen för denna trend kommer som jag ser det alla de andra pseudomarxistiska ickeproletära tendenser som uppstått på grund av sin kritik av denna huvudströmning, också att försvinna.

Är detta "kommunismens kris" eller "kommunismens död"? Sanningen är att jag inte ser världen som ett slagfält för doktriner. Verklig historia är historien om samhälls- och klassrörelser. Uppenbarligen har "någonting" här kollapsat och upphört. Dessa utvecklingar kännetecknar den statskapitalistiska borgerliga rörelsens nederlag. Borgarklassen kallade denna rörelse kommunistisk och framställde den som sådan för miljontals människor. Även historiskt sett uppstod denna rörelse vid sidan av själva den kommunistiska rörelsen, etablerande sig på vissa stadier som kommunismens officiella huvudströmning. Arbetarnas socialistiska rörelse, dvs en kommunism som står som symbol för arbetarnas antikapitalistiska kamp i det nutida samhället, har fortsatt existera vid sidan om denna officiella kommunism. Och naturligtvis i och med denna statskapitalistiska trends ledarställning lidit stora bakslag och upp- och nedgångar. Detta är en annan rörelse till vilken jag, för att följa Kommunistiska manifestet, refererar till som arbetarkommunism. Den borgerliga socialismens nederlag i Sovjetunionen och följaktligen nedgången för all annan ickeproletär socialism - från vänsternationalreformism till populism osv - har underblåst borgarklassens antimarxistiska skränande. Detta utsätter naturligtvis också arbetarkommunismen för större ideologisk press. Men den borgerliga socialismens kris varken underminerar arbetarkommunismen eller kastar den in i en kris. Precis tvärtom, som jag också skrev i kongressrapporten och förklarade vid det första seminariet om arbetarkommunism[2] för några månader sedan - en ny period av arbetarnas kommunistiska kamp ligger framför oss. I dag flyttas igen grundvalen för vad som officiellt kallas kommunism till arbetarklassen. Arbetarkommunismen som samhällsrörelse finner återigen sin verkliga plats i samhället. Denna rörelse har en väldig styrka. I motsats till de som har deklarerat det förmodade slutet för Marx och marxism ser jag det kommande årtiondet som perioden för marxismens återuppstigande, för den samhällsrörelse som marxismen står som symbol för, dvs arbetarnas antikapitalistiska proteströrelse rätar nu på ryggen efter Oktoberrevolutionens nederlag och efter årtionden med borgarklassens falska socialistiska rörelsers ledarställning. Vi behöver inte gå särskilt långt fram i tiden. Jag tror att 1990-talet kommer att bli ett årtionde av växande strider för radikal arbetarklass i Västeuropas industriella centra och uppkomsten av en ny generation av kommunistiska partier - arbetarklassens kommunistiska partier. Jag tror att marxism som djupgående kritik av det kapitalistiska samhället och som teori inte är mottaglig för kriser. Även den nuvarande utvecklingen bevisar riktigheten av marxismen. Teorin om arbetarnas revolution kan bara bevisas av arbetarnas rörelse och arbetarnas egen praktik. Kollapsen för de ickeproletära krafter som har klängt sig fast vid marxismen för nationalismens, demokratins, reformernas och industrialiseringens sak är bara en bekräftelse på detta faktum.

Fråga: Det verkar som om Irans kommunistiska parti undergår en viktig utveckling jämsides med förändringarna i världen som helhet. Inte bara partimedlemmar utan även utomstående betraktare som följer vår litteratur, isynnerhet under perioden efter den tredje kongressen, noterar friktioner och även konflikter inom IKP. Din rapport till den tredje kongressen och ditt tal rörande den, artiklarna som publicerades i Komonist[3] angående partiets organisationsarbete inom arbetarklassen och vårt arbete i Kurdistan, diskussionerna om arbetarmedlemskap och så vidare - allt indikerar att sådana friktioner verkligen finns. I vilken utsträckning är frågan om arbetarkommunism relevant i detta sammanhang?

Mansoor Hekmat: Ja, som alla andra verkliga politiska partier har IKP fraktioner; det har vänster-, höger- och centertendenser. Konflikten mellan dem har funnits i olika form sedan partiets start. Dessa tendenser är faktiskt resultat av verkliga sociala påtryckningar och övertygelser; vi skulle ha blivit överraskade om de inte hade funnits. Men under de senaste åren, isynnerhet under det senaste året, har konfrontationen och klyvningen mellan dem vuxit av fullt förståeliga politiska skäl. Detta är inte bara direkt relaterat till frågan om arbetarkommunism och våra diskussioner under denna period, utan de är i sista hand återspeglingen av samma sociala och politiska realiteter som jag talade om som svar på din tidigare fråga.

Diskussionen om arbetarkommunism har inte blivit slutsatsen av förhållandena inom IKP. Snarare är den en förklaring till den nutida kommunismens mest grundläggande problem. Oberoende av IKP:s rörelseriktning möter dessa frågor varje kommunist och bör tas itu med av varje kommunist. Inte desto mindre är arbetarkommunism en diskussion och ett sätt att se som har lagts fram av vänstertendensen i partiet. Det är en kritik av de andra tendensernas övertygelser, uppfattningar och metoder; en kritik av de villkor dessa tendenser påtvingar IKP. Denna diskussion visar partiet på ett särskilt "vad bör göras?" och en bestämd politisk-praktisk plattform som skiljer sig från andra tendensers förklaring i fråga om partiets problem och perspektiv.

De andra tendensernas situation har också ändrats under de senaste åren. Samma globala trend som har knuffat den ickeproletära socialismen in i en återvändsgränd har också underminerat perspektiven för de ickeproletära socialistiska tendenserna i vårt parti. Följaktligen har vi bevittnat ett förlopp av isärgående inom partiet: vänstern, högern och centern har i dag mer än någonsin kommit i konflikt med varann på grund av distinkta visioner" Den aktuella situationen är resultatet av en utvecklingsprocess, vars bidragande faktorer och omständigheter måste inses.

Fråga: Termen arbetarkommunism har antagit skiljaktiga meningar mellan oss och du har faktiskt själv använt den i olika innebörder: som ett sätt att se, som en ståndpunkt, en doktrin; som en materiell samhällsrörelse, en politisk tendens och en partirörelse osv. Min fråga är, vilken av dessa tolkningar anser du vara mest preciserad och mest central i din diskussion?

Mansoor Hekmat: Svaret är mycket enkelt. Jag använder termen "arbetarkommunism" i stället för "kommunism", för termen kommunism har numera förlorat den speciella klasskaraktär den hade vid tiden för publicerandet av Kommunistiska Manifestet 1848. Då var kommunism synonymt med arbetarsocialism. Engels förklarar deras val av denna term för Kommunistiska Manifestet på exakt samma sätt. För att markera sin distinktion från samtida ickeproletär socialism valde Marx och Engels den term arbetarnas socialistiska rörelse redan antagit. Varje ord i Kommunistiska Manifestet betonar att detta är arbetarsocialismens manifest och det denna särskilda klasstendens säger om den existerande världen, samhället och socialismerna. Om Marx och Engels hade återvänt till livet i dag och sett hur kommunismens namn övertagits av andra klassers besvikna, pseudosocialistiska riktningar, så skulle de säkert tänka på att göra något åt titeln på Kommunistiska Manifestet och termen kommunism överhuvudtaget. Kanske skulle de som jag lägga till adjektivet "arbetar" för att till fullo uttrycka essensen av denna pamflett och av den samhällsrörelse för vilken det var ett manifest.

Så mitt svar på din frågas huvudpunkt är klar. Precis som kommunism har olika innebörder, dvs som ett sätt att se, en doktrin, en samhällsrörelse, en partiriktning osv, så refererar arbetarkommunism, som är den rätta benämningen på samma fenomen vid slutet av 1900-talet, till alla dessa - förkroppsligar alla dessa innebörder. Arbetarkommunism är i alla dessa avseenden skiljaktig från vad världen under det senaste halvseklet har kallat kommunistiska. Det är en annan skola och en annan rörelse; det kräver partier av ett annat slag; det har en annorlunda historia; det har andra principer osv. Kampen för arbetarkommunism handlar om att påvisa dessa skiljaktigheter och reorganisera denna särskilda samhällsrörelse.

Fråga: Så, är då inte diskussionen om arbetarkommunism det gamla temat om "återvändande till den ortodoxa kommunismen"?

Mansoor Hekmat: Nej. I den teoretiska meningen är arbetarkommunism definitivt inget annat än marxism, dvs vad vi förstår av de marxistiska klassikerna. Men detta sätt att formulera frågan är inkorrekt och misslyckas med att uttrycka de teoretiska och praktiska problem vi tar itu med under den allmänna rubriken arbetarkommunism. Det finns en rad skäl för detta: för det första för "återvändande till marxismen" på något sätt en teoretisk ståndpunkt i tankarna. Den så kallade "antirevisioniströrelsen" i sina varierande stadier och olika förgreningar har inga andra anspråk än detta. Arbetarkommunism är dock inte en annan version av de antirevisionistiska tendenserna. Förut, när vi hade denna grundläggande ideologiska tolkning av vår identitet och vårt arbete, kallade vi vår strömning "Revolutionär marxism", vilket exakt uttryckte detta element av trohet mot ortodoxin. Arbetarkommunism kännetecknar dock en social bundenhet och därav en teoretisk rörelse. Den handlar om att organisera den faktiskt existerande socialistiska rörelsen inom en viss klass, arbetarklassen. Marxismens signifikans är för oss exakt därför att den är förkroppsligandet av denna klasstradition. För det andra kan bara de återvända till något som förut skilts från det. I själva verket är det så att en tendens, som befunnit sig i sammanhang av nutida ickeproletär och följaktligen ickemarxistisk kommunism, måste för att bryta med denna tradition "återvända" till marxismen. Den måste återvända till en annan ståndpunkt och en annan plats - både teoretiskt och socialt. Men det vi säger är att arbetarkommunism är en samhällsrörelse och tendens skild från den hittillsvarande ickeproletära kommunistiska rörelsen. Den finns redan där den ska vara.

Marxistisk teori uppstod ursprungligen i sammanhanget av arbetarsocialism. För en tid var arbetarklassens kommunistiska partier samtidigt språkrören och auktoriteterna för sin samtida marxism. Med utvecklingen av andra internationalen, nationalismens och reformismens ledarställning i Sovjetunionen under det sena 20-talet, uppkomsten av vänsternationalism i länder under imperialistisk dominans och isynnerhet med den kinesiska revolutionen och uppkomsten av, först, "västerländsk marxism" och sedan, den nya vänstern, ändrade gradvis marxismens sociala tillämpning; ickeproletära samhällsrörelser i olika former blev de officiella tolkarna av marxismen. Men förändringen i den sociala tillämpningen av Marx teorier var inte möjlig utan våldförande på deras innehåll, deras otvetydiga arbetarklassanknutna och revolutionära innehåll. För en riktning som uppstått inifrån dessa traditioner betraktas varje vändning till marxismens innersta och klassmässiga natur som ett återvändande. Med andra ord, jag ser inte problemet som ett problem om teoretisk upplysning. Från en teoretisk ståndpunkt innebär arbetarkommunism marxism; från en social synpunkt innebär det arbetarnas antikapitalistiska proteströrelse. Denna rörelse är objektiv och denna teori existerar också. Om vi talar inifrån denna rörelse, så blir frågan en fråga om att organisera denna rörelse och basera den på denna teoris fullständighet. För det tredje förbigår formuleringen "återvändande till marxismen" kärnan i vår aktuella diskussion. Vi är marxister i en annan värld och tid. I dag skulle även Marx själv ha något att säga om denna värld och dess situation. För många betyder återvändande till marxismen ett repeterande av grundläggande marxistiska principer och formuleringar. För vår rörelse, för arbetarkommunismen, som aldrig har gjort någon revision av dessa fundamentala grundsatser, är den avgörande frågan marxismens tillämpning som en kritik av den nuvarande världen och de existerande klasskrafterna och politiska krafterna.

Så, kortfattat, formuleringen om ett återvändande till ursprunglig marxism uttrycker på intet sätt ramen för vår aktuella kritik och diskussion. Om vi förutsätter rörelsens samhällsbas och identitet som intakta, kunde vi definitivt tala om revisionism och den antirevisionistiska kampen som denna klassrörelses relevanta koncept. Men när hela denna rörelse, eller i varje fall dess världsläger, vilar på ickeproletära klassrörelser, så blir denna fråga inte inskränkt till den teoretiska nivån, dvs återvändandet till en speciell teori eller utmanandet av en särskild revision. Hela den sociala grunden för dagens kommunism och därmed dess idéer bör kritiseras. Denna kritik ska göras från en annorlunda samhällsrörelses ståndpunkt. Marx kommunism, arbetarkommunismen, förklarade innan den kritiserade sin tids ickeproletära socialismers idéer och efterlyste förändringar av idéerna, dessas sociala karaktär som ickeproletära rörelser och ställde arbetarklassens samhällsrörelse och arbetarnas socialistiska protest mot dem. Marx tillbakavisade och kritiserade sin samtida socialism inifrån en annorlunda samhällsrörelse. Detta är vad vi vill göra i dag genom att lägga fram diskussionen om arbetarkommunism.

Fråga: Du säger att arbetarkommunismen är socialt åtskild från den existerande kommunismen och att de teoretiska skiljaktigheterna uppstår på grund av denna sociala distinktion. Kan du närmare utveckla skälen för denna betoning och den plats den har i din diskussion?

Mansoor Hekmat: Arbetarkommunismen har förklarat sin distinktion från andra typer av socialism en gång tidigare. Kommunistiska Manifestet var i huvudsak ett manifest för detta mål. Marx metod i Manifestet är det samhälleliga och inte det ideologiska särskiljandet av arbetarkommunism från andra tendenser. Efter att ha förklarat arbetarkommunism som en samhällsrörelse och en särskild klassreaktion på det kapitalistiska samhället, påpekar Marx där skillnaderna mellan denna rörelse och andra klassers socialism, dvs feodala, borgerliga och småborgerliga socialismer. Kommunistiska Manifestet förklarar dessa riktningar, och särskiljer arbetarkommunismen från dem, inte som doktriner utan som bestämda klassrörelser, som resultatet av bestämda omständigheter och bestämda intressen. Marx talar om samhällsrörelsers konfrontation och endast på denna grund talar han om idéers konfrontation. För Marx var arbetarkommunism en konkret, objektiv och samhällelig rörelse, som existerade före hans egna idéer och ansträngningar och som redan hade producerat intellektuella ledare och teoretiska ståndpunkter. Marxismen satte i gång med arbetet att ordna denna rörelse och beväpna den med klara mål samt en djupgående och kraftfull kritik av det existerande samhället. Marxismen blev väldigt snabbt arbetarkommunismens baner.

I dag betraktar vi världen med samma metod som Kommunistiska Manifestets. För oss är arbetarkommunism framför allt en samhällelig och objektiv rörelse. Endast på denna grund ger vi oss in i frågan om de idéer och den politik som dominerar denna rörelse och dess skiljaktigheter från andra socialistiska tendenser i dagens samhälle. Det är raka motsatsen till alla de existerande kommunistiska tendensernas sätt att se på frågan. En indikation för avskiljandet av denna kommunism från arbetarklassen och från arbetarkommunismen är själva förnekandet av arbetarkommunismens sociala objektivitet. För dem är arbetarsocialism ett härledande från socialistisk ideologi; socialistisk doktrin är skaparen av arbetarklassens sociala protest. De anser marxismen, med vilken uppfattning de än har om den, som arbetarsocialismens upprinnelse. Förhållandet mellan rörelse och idéer, samhälle och medvetande är alltså totalt omkastat. Om de ser denna marxism som förvrängd och reviderad, då måste de förneka objektiviteten av arbetarnas socialistiska protest.

Vår utgångspunkt är arbetarnas samhällsrörelse och protest mot det nuvarande samhället. Om dagens marxism och partikommunism, som hade satt som sitt mål att leda och organisera arbetarnas socialistiska kamp, har drivits tillbaka och den existerande kommunismen följer ett annat socialt ideal, så kännetecknar detta bara denna samhällsrörelses svaghet, förvirring och brist på ledarskap och inte dess ickeexistens. Om Marx skulle återuppstå i dag, titta på samhället och se arbetarnas protest, så skulle han återigen sätta i gång med att skriva ett arbetarkommunismens manifest. Detta manifest skulle bli ett uttryck för arbetarens socialistiska protest och skulle beväpna denna rörelse med en vision och kritik mot hela denna socialism för andra klasser, som olyckligtvis till på köpet kallat sig marxister. Vi har inte Marx i dag, men vi har vår egen samhälls- och klassrörelse samt lyckligtvis även Marx djupa inflytande i denna rörelse som den militanta arbetarens instinktiva (och nu säkerligen "spontana") längtan efter marxismen. För oss innebär diskussionen om arbetarkommunism att lägga fram denna särskilda samhällsrörelses manifest; med det menas inte uppfinnandet av en annan tendens och doktrin inom den existerande kommunismens tradition. Vårt svar på denna kommunism är ett socialt svar; vår kritik är social och praktisk; och vårt föremål för arbete är annorlunda. Det är samma svar som vi ger till hela borgarklassen: grundandet av en kraftfull arbetarkommunistisk rörelse.

Fråga: Jag förstår till fullo den vikt du lägger vid arbetarkommunismens samhälleliga urskiljande och vid dess analytiska företräde framför varje teoretiskt och politiskt särskiljande. Det finns dock två viktiga frågor här: för det första, vilken plats har teori och teoretiskt särskiljande gentemot andra "marxistiska" och "socialistiska" tendenser i denna åskådning? Och för det andra, vilka frågor anser du att en sådan teoretisk polemik bör fokuseras på? Med avseende på den första frågan vill jag dra uppmärksamheten till det faktum att det är ett gammalt tillvägagångssätt inom den kommunistiska rörelsen att ställa "teori" mot "rörelse". Anser du inte att din aktuella diskussion kan anklagas för att flytta betoningen från teori över till rörelse detsamma som inom vänsterns gamla teoretiska ram?

Mansoor Hekmat: Givetvis kan min diskussion bli anklagad för många saker, inklusive "rörelsens företräde över teorin", eller "ekonomism" eller dyrkandet av "spontanitet" gentemot medvetenhet osv. Jag tror att sådana karaktäriseringar av vår diskussion mer än att säga något om innehållet i vår syn och deras brister, avslöjar det schematiska tänkandet av vår förmodade kritiker. Diskussionen handlar inte alls om "teori eller rörelse?". Huvudfrågan är: "vilken rörelse"? Hela poängen är att alla segment av den existerande socialismen, oavsett hammaren och skäran som de satt på sina baner samt namnen Marx och Lenin som de burit på sina läppar, har huvudsakligen varit andra besvikna klassers samhällsrörelser för reformer och ickesocialistiska förändringar. Frågan om förhållandet mellan teori och politisk handling hos partierna inom denna rörelse och deras respektive prioriteringar och så vidare kan vara ett ämne för debatt inom dessa traditioner själva. Vårt argument handlar om tillhörigheten till en annan samhällsrörelse; en rörelse som har existerat och fortfarande existerar vid sidan om denna ickeproletära socialism, med sin egen annorlunda teori och annorlunda praktik. I själva verket är teori och rörelse inte åtskiljbara som oberoende områden inom denna rörelse, dvs arbetarkommunismen. Frågan om teorins företräde gentemot rörelsen eller vice versa har ingen betydelse i vårt tankesystem. De är de olika nivåerna för en enda samhällsrörelses manifestation. Var och en som läser Kommunistiska Manifestet omsorgsfullt förstår att det är manifestet för arbetarklassens proteströrelse; det är inte utkastet till en vetenskaplig sociologi som ska läras ut, utvecklas eller vändas till ett ämne i sig själv, oberoende av denna klassproteströrelse.

Jag tror att vad som har blivit av marxistisk teori och de teoretiska problematiker som har uppstått inom den existerande marxistiska traditionen - formande grunden för åtskiljandet av olika linjer, tendenser och poler inom den så kallade kommunistiska rörelsen - kan inte begripas isolerade från marxismens sociala öde och den klasstillämpning denna teori har antagit. Just som en filosofisk och politisk åskådning, en teoretisk doktrin, kan den inte bedömas isolerad från sin materiella samhällsbas och sitt historiska klassmässiga behov, så de frågor som rests och debatterats inom denna doktrin kan inte begripas utan att man tar med i beräkningen de sociala intressen som ligger bakom dem. Som teori och doktrin har marxismen ett inre koherens, den har en metod och den drar väldefinierade och specifika slutsatser om samhälle, politik och revolutionär praktik. Marxismen kan studeras och förstås som en teori i sig själv. Intern polemik och frågan om olika och tidvis motstridiga tolkningar av denna teori uppstår endast när det blir fråga om att tillämpa denna teori på den verkliga världen; när olika samhälleliga tendenser använder den för att besvara sina egna särskilda problem. Till exempel, den marxistiska teorin har lagt fram en särskild ståndpunkt om kommunistisk revolution, villkoren för dess förverkligande och dess uppgifter. Men problematiken om "socialism i ett land" uppstod mot bakgrund av historiska och sociala kontroverser mellan verkliga tendenser inom den ryska revolutionen om den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen. I Kapitalet har Marx på ett bestämt och klart sätt förklarat förhållandet mellan pris och värde i det kapitalistiska samhället. Men "transformationsproblemet" blev en teoretisk problematik endast i sammanhang med särskilda historiska och sociala förhållanden och från särskilda samhällskrafters sida. Det samma gäller teser om proletariatets diktatur, frågan om bas och överbyggnad och deras samverkan, socialism och marknad osv. Var och en av dessa har blivit källan till stora, förlängda polemiker inom den så kallade marxistiska traditionen och kan inte diskuteras utan att man tar hänsyn till de sociala intressena bakom dem, utan att inse vilken objektiv samhällelig strid denna teoretiska dispyt avbildar.

Kort sagt, dessa teoretiska kontroverser och problematiker är inte resultat av vetenskapliga och spontana undersökningar inom marxistisk teori för att upptäcka dess "tvetydigheter och oklarheter" som doktrin. De springer fram ur det speciella sätt, på vilket olika samhällskrafter har försökt tillämpa marxismen. Kanske har dessa kontroverser verkligen gjort oss uppmärksamma på förekomsten av oklarheter i själva teorin. Personligen anser jag inte det. Men även om det vore fallet, så är den viktiga poängen inte att denna teori kan uttolkas på olika sätt, utan snarare att det finns olika uttolkare och viktiga sociala intressen som ger upphov till olika uttolkningar av marxismen. Den olycka som har drabbat Marx teori är resultatet av det faktum att olika samhällsrörelser har försökt vända den till ett verktyg för att tjäna mål, med vilka denna teori i sig är oförenlig. Marxismen är inte en ekonomisk teori för att kalkylera värden och priser samt uppnå matematiska ekvationer för att skapa balans mellan produktionsavdelningar. Om någon vill använda den i denna egenskap måste han naturligtvis bearbeta den. Och detta är inte möjligt utan att kritisera Marx värdeteori eller omvandla honom till en Ricardo. Jag tror faktiskt att huvuddelen av teoretiska problem inom den existerande marxistiska traditionen är rotad i intern dispyt mellan de krafter som, efter att ha tagit bort kärnan i marxistisk teori - kritiken av kapitalismen och nödvändigheten av arbetarnas revolution - har försökt förvandla den till en vetenskaplig sociologi eller en alternativ ekonomisk vetenskap för borgarklassens vänsterflygel; som har försökt att av den göra teoretiska rättfärdiganden för att uttrycka de mest världsliga ickeproletära intressen, för att rättfärdiga t ex rysk och kinesisk nationalism, sekteristiska dispyter osv.

Därför måste jag först klargöra min skiljaktighet från denna skolastiska och opportunistiska tillämpning av marxismen när du frågar mig om vår attityd till teori. För arbetarsocialismen har teori och teoretisk kamp en avgörande betydelse. Samtidigt är för oss marxismen kritikens vapen; den är ett medel för att förstå de djupaste rötterna till de vedermödor mänskligheten som helhet och arbetarna isynnerhet utsätts för i detta samhälle; den är arbetarens instrument för att uppnå ett djupt socialt och historiskt självmedvetande samt för att inse de möjligheter som finns för att förändra det nuvarande samhället. Dessa är de positiva utmärkande egenskaperna hos Marx teori, som, vore det inte för sina ickeproletära tillämpningar så långt, kunde ha förts direkt in i samhället och in i arbetarklassen och skapat en kraftfull intellektuell konfrontation mot samhällets härskande idéer. Arbetarkommunismen måste vara en kraftfull intellektuell styrka i samhället mot borgarklassens grundläggande tanketrender såsom liberalism, demokrati, nationalism, humanism, socialdemokrati och liknande och inte bara en annan version av marxism mot riktningar som maoism, trotskism, Sovjetsocialism eller den nya vänstern. Detta är den plats teorin har hos oss.

Du ser, vi har kommit att tala om samhälleliga och klassmässiga egenskaper hos kommunism; vi har sagt att före frågan "vad säger kommunisterna?" står frågan om vilken del av samhället och vilken klass kommunismen står som symbol för. Vi har påstått att vi är beredda att förstå kommunismen endast som arbetarnas proteströrelse och att endast inom den här klassens samhälleliga kamp kan vi förstå och kämpa för kommunismen som en doktrin, åskådning och revolutionär teori. De har reagerat genom att säga: "vad händer med teorin?" Jag ser detta som en naturlig reaktion från samma samhällsklass, samma politiska tradition som jag kritiserar. För den existerande radikala socialismen är bara en teori. Kommunismens reduktion till ett intellektuellt system som antas tjäna det allmännas bästa, till en "historievetenskap" och så vidare, är det sätt de borgerliga vänsterintellektuella, de reformistiska byråkraterna, de kinesiska, bolivianska och iranska nationalisterna eller demokraterna gör anspråk på marxism och kommunism i samma termer som arbetaren. När vi säger att kommunism är värd namnet endast som en arbetarklassriktning frågar de vad som händer med teorin. Jag tror att de menar "vad händer med oss?" Enligt min mening är vi först nu i början med att sätta denna teori där den hör hemma. Om de inte har förstått Marx så mycket att de vet att kommunismen inte är en rörelse av idéer utan en bestämd samhällelig, klassmässig rörelse, en arbetarklasshandling, då ska deras bekymmer för teorin gentemot diskussionen om arbetarkommunism inte tas på allvar. Hela denna kritik av vår diskussion innebär att de inte har förstått grunden i marxismen som en teori.

Låt mig säga "vad händer" med teorin. Från att vara ett verktyg för att hitta på tvetydigheter, för att rättfärdiga ickeproletära intressen i marxismens namn, för att skönmåla borgarklassens vänsterflygel, för att de intellektuella ska vinna överhöghet även inom marxistiska partier och så vidare, vänds teorin till samma genomträngande, arbetarklasspräglade, djupa och välinformerade kritik som den vi finner hos de marxistiska klassikerna. Teorin blir åter igen ett skarpt vapen i klasskampen. Den blir en avslöjande, klar och begriplig anklagelse mot det nuvarande samhället och alla dess skenbart komplicerade mekanismer; en materiell kraft som ska forma den militante arbetarens medvetande i det nutida samhället. För oss själva har diskussionen om arbetarkommunism varit resultatet av mycket teoretiskt begrundande. Den konfronterar oss med olika och mycket allvarligare teoretiska uppgifter än förut. Den har gett oss en ram på vars grund vi börjar sätta igång en omfattande teoretisk kampanj.

Fråga: Givetvis involverar denna teoretiska kampanj teoretiskt särskiljande från de olika grupperna inom den existerande så kallade kommunistiska rörelsen och lösningen av nyckelproblemen inom denna rörelse. Med andra ord, vi bör visa hur arbetarkommunism som en specifik marxistisk åskådning och tradition särskiljer sig från andra traditioner som gör anspråk på marxismen. Min fråga är, på vilka brännpunkter anser du att denna teoretiska kamp bör koncentreras och vad är dess prioriteringar?

Mansoor Hekmat: Låt mig förklara en punkt först. I allmänhet menar de radikala vänsterkrafterna i första hand polemik "om marxism" med de andra trenderna inom vänstern när de talar om teoretisk kamp. För dem har "ideologisk kamp" kommit att betyda en kontrovers inom sekten. Vi har själva gjort detta många gånger förr. Jag kan inte här gå in på varför och hur teoretisk kamp har antagit en sådan inskränkt betydelse. Men jag måste säga att detta i sig självt är en återspegling av den radikala och så kallat kommunistiska vänsterns ickesociala och esoteriska drag. För oss är teoretisk kamp en aspekt av klasskampen och därför en strid mot de härskande idéerna i samhället, idéerna hos samma klasser mot vilka vi stått upp, som en klass, i den verkliga världen, på det praktiska fältet. En strid mot borgerliga idéer, doktriner och teoretiska traditioner, vilka har kunnat forma medvetandet hos människor på en skala av tiotals miljoner. Polemik mot dem som gör anspråk på marxismen har varit en del, men inte alls den centrala delen, av denna kamp; det är isynnerhet inte den kanal genom vilken arbetarkommunismens teoretiska profil kommer till sin rätt. Den kampanj jag talade om, den offensiv som arbetarkommunismen - marxism som klassrörelse - bör sätta igång är inriktad på borgarklassens fundamentala teoretiska traditioner; traditioner som faktiskt inte gör anspråk på marxism. På det teoretiska slagfältet konfronteras vi med liberalism och demokrati, med nationalism, reformism och socialdemokrati, med anarkism och så vidare. Jag anser faktiskt att kampen mot krafter som gör anspråk på att vara marxistiska inte heller är möjlig utan att ta hänsyn till det djupa inflytandet från dessa mer underliggande teoretiska och politiska traditioner i pseudomarxisternas tänkande"

Fråga: Du bör kanske utveckla denna punkt, eftersom intern polemik har varit en integrerad del även av den kommunistiska traditionen - samma arbetarkommunistiska tradition från Marx och Lenin. Vi har Marx och marxisternas polemik mot Proudhon och Lassalle; Lenins polemik mot andra internationalens teoretiker, som tillfälligtvis till stor del definierar leninismens politiska och teoretiska drag. Vi har också frågan om revisionismen som för lång tid har hindrat formerandet av revolutionära marxistiska partier och tillväxten av arbetarsocialism. Vilken betydelse har denna aspekt av den teoretiska kampen i din åskådning?

Mansoor Hekmat: Jag avfärdar inte alls polemiken inom den [marxistiska] skolan, för att inte tala om inom rörelsen. Men låt oss titta på de historiska sammanhang i vilka denna polemik - så vitt som en sida av debatten verkligen har varit marxism och arbetarkommunism - ägt rum och vilken roll dessa debatter har spelat i arbetarkommunismens teoretiska kamp. Det som gör marxism till marxism och kommunism till kommunism är inte Marx polemiska särskiljande från Proudhon eller Lassalle. Det är snarare Marx universella kritik av kapitalismen och av det borgerliga tänkandet som helhet. Marx kritiserar den tyska ideologin och det tidigare filosofiska tänkandet. Han utför en samvetsgrann kritik av samtida och tidigare tänkare inom politisk ekonomi. Och framför allt kritiserar han det existerande samhällets dynamik och dess konsekvenser, från exploatering, utsugning, utarmande, kolonisering, slaveri, prostitution och religion till demokrati, nationalism och så vidare. Marx går i strid mot de härskande klasserna och de härskande idéerna. Kritiken av Gothaprogrammet skulle ha varit omöjlig utan Kapitalet samt Den tyska ideologin och skulle inte ha skapat en skola och tradition av tänkande. Marxismen kritiserar en generellt dominerande ekonomisk, politisk och teoretisk situation och utsätter på den grunden även de ytliga och ickerevolutionära kritikerna av detta system för kritik. Du nämnde Lenins polemik mot andra internationalen. Min fråga är, hur kunde en sådan kampanj överhuvudtaget bli möjlig utan kritiken av imperialismen, nationalismen och den borgerliga demokratin - som tankar och idéer existerande utanför den marxistiska traditionen? Det var denna universella kritik, överskridande skolan och rörelsen, som skapade leninismen som en revolutionär och tungt vägande tankeströmning gentemot andra internationalen. Jag måste också tillägga att både Marx och Lenin hade funnit sig själva stå mot mäktiga kvasisocialistiska tendenser. Dessa var krafter som i en samhällsskala hade påverkat den militante arbetarens medvetande. Även jag anser att polemik mot andra aktuella krafter inom klassrörelsen, i dess verkliga innebörd, alltid är nödvändig. Men jag sätter inte in detta under rubriken doktrindebatt.

Frågan om revisionismen bör diskuteras mer i detalj. Medan tiden gått har denna term antagit en mer religiös och esoterisk betydelse. Revisionismen kunde givetvis inte bli ett ämne för kommunismen på Marx tid. För Lenin har revision i marxistiskt tänkande hos andra tendenser en direkt relation till de samhällsrörelser och materiella krafter som gjorde den nödvändig. Det innebär att för honom är revisionismen uttrycket för särskilda ickeproletära materiella och samhälleliga krafter. Dessa krafter är föremål för kritiken, framför allt på grund av deras politiska och sociala ställning. Lenin försvarar riktigheten av marxistiska grundsatser mot förvrängningar inom denna ram, dvs inom ramen av bekämpande av andra klassers politiska handlingar. Framför att vara ett ämne inskränkt till ideologins rike och definierat av kriteriet om vilka principer den bryter mot, framträder revisionismen som det teoretiska uttrycket för ickekommunistiska intressen och ickeproletära samhälleliga strömningar. I sin ickereligiösa betydelse innebär revisionismen uppkomsten av ickekommunistiska och ickeproletära rörelser under benämningen marxism. En gren av den statskapitalistiska rörelsen i Sovjetunionen handlade i marxismens namn och framställde följaktligen en särskild tolkning av denna teori. Detta är revisionism. Detsamma gäller den antikolonialistiska och nationalistiska rörelsen i Kina. I sin kamp mot nationalism och statskapitalism som sådan framför arbetarkommunismen polemik även mot dessa rörelsers pseudosocialistiska grenar. Men i kontrast till radikalvänsterns antirevisionistiska rörelse kommer dess teoretiska och politiska identitet inte från avgränsningar från till exempel maoismen eller resolutionerna från det sovjetiska partiets 20:e och 22:a kongresser eller den ickekapitalistiska utvecklingsvägens tes och så vidare. Själva den esoteriska naturen hos radikalvänsterns intellektuella liv och det faktum att den definierar sin särskilda identitet på grundval av sina särskillnader från existerande socialistiska läger bevisar att de båda står i samma sociala ställning och samhällsrörelse. Radikalvänsteranhängarna har tillsammans med de så kallade socialistiska läger de kritiserar tillhört en gemensam samhällelig, klassmässig strömning. Deras avgränsningar mot sovjetisk och kinesisk revisionism är sekteristisk och gränsar till de religiösa, eftersom de själva inte på det samhälleliga området representerade en annan, oberoende och skild rörelse eller förespråkade andra ideal. De hade samma kritik av kapitalismen och samma föreställning om socialismen. Deras problem var dessa lägers "avvikelse" från vissa teoretiska principer eller politik och taktik. Socialt sett har radikalvänsterns alla förgreningar, från bordigism och trotskism tills i dag uppstått som kritiker av denna ledande riktning. Ingen kan definiera trotskism isolerad från denna huvudströmning, i dess oberoende konfrontation med det borgerliga samhället. Denna riktning är biprodukten av samma huvudströmning; den är en särskild version inom samma samhällsrörelse.

Kort sagt, även om arbetarkommunismen säkert bör driva polemik även mot dessa traditioner, definieras dess politiska identitet av dess konfrontation med det borgerliga samhället som helhet och med borgarklassens huvudsakliga politiska tendenser och samhällsrörelser vid varje given tidpunkt. Du nämnde den marxistiska och arbetarkommunistiska traditionens tidigare polemik. Det är bra, men min fråga är vilken teoretisk polemik som är avgörande i dag för att bilda arbetarrevolutionens led: polemik mot maoism, trotskism, den nya vänstern, etc? Eller mot nationalism, trade-unionism, liberalism, demokrati, reformism, socialdemokrati, gorbatjovism, thatcherism och så vidare? Dvs det nuvarande samhällets idéer och uttolkningar, som formar arbetarnas och hela samhällets medvetande. Sedan Marx tid har arbetarkommunismen stått för en klassmässig och vittomfattande konfrontation med borgarklassen och det borgerliga samhället och inte enbart försökt bevara sin teoretiska renhet i förhållande till de mest vänsterlutande angränsande riktningarna.

Låt mig tillfoga några andra punkter. För det första måste vi se hur mycket dessa människor själva vill hålla fast vid Marx i den period vi nu har gått in i. Så långt tycks det som att de alla har antingen förenat sig med kören "marxismens slut" eller väntar tills denna våg har ebbat ut. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, när marxismen var på modet bland de intellektuella, kändes säkert ett större behov av arbetarsocialismens ingripande i kampen om legitimitet för den arbetarklasspräglade tolkningen av marxism. För det andra ska vi inte falla i den doktrinära kampens fälla. För kritik av maoism och populism till exempel finns det inte behov av mycket refererande till vad Marx verkligen sagt. Man kan direkt gå på den huvudsakliga nationalistiska kärnan hos denna rörelse och visa upp den. En alltför långtgående "intradoktrinär" polemik mot dessa tendenser förvirringen kring deras verkliga sociala identitet och väsen. För det tredje är som jag sade de andra berättelserna om marxism inte resultat av missförstånd eller akademiska dispyter. De är samtliga andra sociala tendensers tolkningar av marxismen som en teori; en teoretisk och politisk skolas tolkning, gjorda av nationalism, reformism och demokrati som samhällsrörelser. Dessa krafter har inte lagt vantarna på marxismen bara. En grund för nationalismen är till exempel rasismen och den kan därigenom även ge en särskild tolkning av darwinismen. Men polemiserande på biologins och den naturliga utvecklingens område skulle inte bara misslyckas med att dra gränserna utan även dölja den verkliga tvistepunkten. För det fjärde återspeglar överflödet av teoretisk debatt om "vad Marx verkligen sa" i viss mån den publik som de ickeproletära tendenserna skapat för Marx teori. De borgerliga intellektuella har gjort denna polemik till ett yrke och detta yrke, avskilt från kommunistisk kamp, hade en viss grad av attraktion, åtminstone tills för sju eller åtta år sedan. Jag anser att i den grad platsen för den kommunistiska kampen flyttas till inom arbetarklassen och arbetarnas ledare blir den huvudsakliga publiken för teoretisk polemik, minskar i samma grad de teoretiska skiljaktigheternas doktrinära natur och antar en mer klassisk form, likt konfrontationen mellan socialism och nationalism, socialism och liberalism osv.

Även i den teoretiska kampen mot krafter som går under namn av marxism, måste huvudgrunden för vårt arbete vara att titta efter en återspegling av de grundläggande borgerligt intellektuella rörelserna i dessa krafters förklaring av marxism och kommunistisk politik. Först när det motbjudande i nationalismen som tänkande, som ett bestämt sätt att se på världen, har avslöjats, kan man börja visa det ickeproletära och ickemarxistiska innehållet i populism och maoism. Om det finns en vänster - som den radikala vänstern i Iran under de senaste årtiondena eller hela den populistiska och maoistiska traditionen - som även kände stolthet över att vara nationalistiska eller i varje fall inte lät sig skrämmas av nationalismen, då är polemik mot en sådan kraft om marxism och marxistisk politik självbedräglig och meningslös. Jag anser att vi ska betrakta den ickeproletära vänstern som en viss version av de mer allmänna och grundläggande borgerliga samhällskrafterna och i ljuset av det teoretiska och politiska svar vi ger dessa mer allmänna trender, ska vi också krossa dess kvasimarxistiska alster.

Slutligen skulle jag också säga att marxismen som teori sedan länge vänts till skicklighet i och läran om att säkra någon sekts inre sammanhang. Den marxistiske teoretikern har reducerats till någon som kan ge svar till människor som förklarat sig på förhand tillhöra samma doktrin. Utanför denna miljö, utanför denna givna "marknad", är vår teoretiker inte ens en inflytelserik tänkare och värdig kritiker i sin samtida värld. Även sett till intellektuell förmåga och teoretisk kapacitet är han faktiskt vanligen en andra klassens tänkare. Marx utsatte den borgerliga världens intellektuella giganter för kritik och triumferade teoretiskt över dem. Han krossade Hegel, Feuerbach, Ricardo, Smith, Mill och Malthus på deras självmotsägelser. Vi kan fortfarande säga detsamma om Lenin, Rosa Luxemburg, Trotskij, Bucharin, Preobrasjenskij och ett stort antal kommunistiska ledare i början av seklet. Men i dag har den radikale vänstertänkaren lika mycket publik och lika mycket prestige som han kan polemisera mot och definiera skiljelinjerna mot angränsande tendenser. Hans/hennes tänkande har en inomsektlig användning och har betydelse på grund av sekten. Utelämna maoismen så har du inte Bettelheim i det kritiska tänkandets rike. Enligt min mening ska den kommunistiska teorin - och därmed den kommunistiske teoretikern och kritikern - hävda sig som kritiker av de härskande idéerna. Snarare än att fungera blott som en guide för sina lärjungar och efterföljare ska den förklara världen för det stora flertalet av klassen och spela sin roll i att forma det allmänna klassmedvetandet. Detta är vad arbetarkommunismen har varit. När den uppstod och isynnerhet när dess världsåskådning formades och uttrycktes av Marx och marxismen, framträdde en kritisk strömning med en bred samhällelig räckvidd på scenen. Efter uppkomsten av denna riktning förändrades samhällets uppfattning om stat, ekonomi, religion, rättvisa, historia, mänsklighetens framtid och kort sagt alla aspekter av mänskligt samhälle oåterkalleligen. Detta är precis vad vi behöver i dag. Vem skulle acceptera från kommunismen och arbetarklassen att de, under sådana omständigheter som det borgerliga samhällets grundläggande begrepp och traditioner - från egendomens okränkbarhet till nationalism, reformism, demokrati, liberalism, rasism och så vidare - varje minut formar hundratals miljoner människors medvetande, sysselsätter sig med polemik mot sådana trender som maoism, trotskism och den nya vänstern och fortfarande betraktar sig själv som en levande tankeriktning, en giltig kritisk tendens i den samtida världen. Vi måste bemöta de sekter som gör anspråk på att vara marxistiska. Men arbetarkommunismen måste ännu en gång hävda sig som en kraftfull samhällskritik av de härskande idéerna. Detta är vad vi vill uppnå. Arbetarkommunismen kommer inte att vinna samhällelig styrka som ett tänkande och en världsåskådning utan att utmana den borgerliga världen och det borgerliga tänkandet i samhällelig skala.

Fråga: Jag instämmer helt. Jag tror att denna inställning till teorin själv vittnar om en radikal intellektuell brytning med den traditionella ickeproletära vänstern. Men kanske några säger att detta är sant först i dag, dvs i en tid när den borgerliga socialismens olika fraktioner har hamnat i en återvändsgränd. "Antirevisionism" säger i dag av sig själv inte mycket om den revolutionära kommunismens särskilda politiska och teoretiska identitet. Men är det inte så att för 30-40 år sedan, när Sovjets "socialistiska läger" dominerade kommunisternas hela mentalitet och praktik, måste formerandet av någon genuint kommunistisk trend och utvecklandet av arbetarkommunism som en partiriktning uppnås genom en antirevisionistisk kamp? Känner du igen någon plats för denna antirevisionistiska tradition, särskilt under de senaste fyra årtiondena, i arbetarkommunismens historia?

Mansoor Hekmat: Givetvis har förståendet av vår åskådning och dess presentation blivit mycket lättare i dag jämfört med för 30-40 år sedan. Det betvivlar jag inte. Jag inser också att om den statskapitalistiska rörelsen i Sovjetunionen inte ännu förlorat sin falska status som marxismens fanbärare, så skulle arbetarkommunismen haft flera uppgifter av "antirevisionistisk" natur. Men den aktuella situationen på den tiden utgör ingen skillnad för den huvudsakliga punkten i min diskussion. Det leder inte nödvändigtvis till en välvillig bedömning av de riktningar som vid den tiden utmanade denna huvudströmning och bröt med den. Det får inte mig att betrakta dem som närmare arbetarkommunismen eller som bidragsgivare till den. Uppkomsten av de trender som härstammat från det så kallat socialistiska lägret har faktiskt sammanfallit med den ytterligare separationen av kommunismen som teori och rörelse från dess klassbas. Maoismen är en kritik av sovjetisk socialism men själv lika ickemarxistisk och ickeproletär. Detsamma gäller den nya vänstern, trotskismen, eurokommunismen, den pro-albanska tendensen och den populistiska socialismen. I själva verket framstår fjärmandet av radikal socialism från arbetaren och arbetarkommunismen klarare i fallet med dessa kritiska tendenser, eftersom dessa tendenser inte hade arvet från en stor arbetarrevolution och uppenbart uppstod och slog sig ned i samhällets ickeproletära centra. De kritiserade aldrig den sovjetiska borgerliga socialismens ideologiska grunder och har haft densamma föreställningen om socialism och allmänt ägande som den. Du kan i deras kontroverser klart upptäcka deras uppenbara ickeproletära intressen och inflytandet från borgerliga intellektuella och politiska tendenser. Eurokommunismens, maoismens och populismens kritik av denna officiella huvudströmning är ytterligt nationalistisk. Trotskismens, vänsterliberalismens och den nya vänsterns kritik är en kritik från demokratins ståndpunkt. Från praktisk och social synpunkt representerade dessa kritiska riktningar på intet sätt aktiveringen av arbetare mot detta officiella block. Tvärtom sammanföll deras politiska radikalism med att deras samhällsbas antog en student- och intellektuell karaktär; den sammanföll med att centrum för uppmärksamheten på marxismen övergick till universiteten och studenternas protestmiljöer. De representerade aldrig arbetarklassprotesterna och de var inte alls tendenser som drev och organiserade arbetarnas socialistiska protester mot den sovjetiska borgerliga socialismen. Alltså, när detta officiella läger till sist har börjat falla sönder under de objektiva ekonomiska pressen och under den marknadsvänliga borgarklassens offensiv, finner vi inga arbetare bakom dessa kritiska tendenser utan även på det hela taget skeptiska till socialism. Om arbetarkommunism hade byggt leden mot dessa läger, så skulle vi inte i dag bevittna kyrkans och nykonservatismens intrång på sovjetblockets växande arbetarrörelse eller övergivandet av arbetarnas protester i Västeuropa i klorna på socialdemokrati och trade-unionism.

Vi kan återvända till tiden för 30-40 år sedan och definiera arbetarkommunismens "antirevisionistiska" uppgifter - uppgifter som med upplösandet av de partier som tillhörde denna tradition aldrig togs upp. Men enligt min åsikt skulle en sådan strid från arbetarsocialismen på intet sätt få de teoretiska och praktiska drag som radikalvänsterkritikerna av Sovjetunionen antog. Som jag ser det har denna radikalvänster inte lämnat något direkt bidrag till arbetarkommunismens historia. Den har bidragit till historien om formerandet av en radikal och militant socialism; men inte till arbetarsocialismens historia.

Fråga: Du sa att du betraktar teoretisk kamp mot de så kallat socialistiska trenderna och kommunistiska traditionerna som underordnad kommunismens utmaning av det borgerliga samhällets grundläggande tanketrender. Vilka är dessa trender och vilka av dem ska enligt din mening arbetarkommunismen i första hand konfrontera under sitt framgångslopp?

Mansoor Hekmat: Vad jag velat understryka i svaren på dina tidigare frågor är att arbetarkommunismen inte är en teoretisk rörelse som söker sin praktiska bas. Tvärtom är den en distinkt materiell-praktisk rörelse. Och det är på denna grund den även ska ta del i en omfattande teoretisk kamp. Så det är först när vi korrekt känner igen vårt eget samhälleliga led som en rörelse mot det nuvarande samhället och alla de andra avvikande rörelserna, inkluderande dessa som går under namnet socialism och kommunism, som vi kan gå in i en teoretisk konfrontation med detta samhälle och dessa rörelser.

Arbetarkommunism, marxism, är en bestämd samhällskritik av det existerande kapitalistiska systemet. Det är en kritik utförd av en bestämd del av samhället; en grundläggande och radikal kritik från en klass, som inte har några intresse av att bevara det nuvarande systemets grunder. Arbetarkommunismen står i motsats till helheten av och själva existensen av kapitalismen. Men detta är inte den enda kritiken som existerar. Ur samma samhälle har andra typer av samhällskritik trätt fram - även före arbetarsocialismen - polariserande det borgerliga samhället kring sig själva. Dessa tendenser har bildat det borgerliga samhällets intellektuella och politiska grundval. Samtidigt, eftersom var och en av dem lägger fram ett särskilt schema för kapitalistisk utveckling, har de då och då funnit sig själva kritiska mot den särskilda väg som den kapitalistiska utvecklingen i ett särskilt land eller i en särskild period tagit. De viktigaste tendenser som satt sin prägel både på det officiella och det kritiska tänkandet i det borgerliga samhället, är som jag ser det nationalism, demokrati och reformism. Arbetarkommunismens historia är samtidigt historien om konfrontation med dessa samhällsrörelser och dessa djuprotade övertygelser i det samtida samhället. Enligt min åsikt har arbetarsocialismen med undantag för kortare perioder, t ex under seklets första två-tre årtionden i Tyskland och Sovjetunionen, på det hela taget överväldigats av dessa tendenser på samhällelig nivå. Även sett från dess praktiska styrka inom arbetarklassen har den i hög grad överskuggats av dessa rörelser. Dessa riktningar representerar på basplanet inte samhälleliga klassuppdelningar utan objektiva splittringar inom borgarklassen. Vare sig individuellt eller i kombination med varandra har dessa riktningar gett upphov till en serie politiska och samhälleliga rörelser i den samtida historien. Var och en har vid särskilda tidpunkter och i olika länder vunnit ledarställning och blivit till den dominerande linjen inom själva borgarklassen. Enligt min mening har de olika trenderna av kommunism och socialism tills nu i hög grad varit produkten av dessa starka ickeproletära samhällstendenser, med en viss grad av kompromiss med arbetarsocialismen. Beroende på vilken av dessa fundamentala tendenser och rörelser som lämnat de största bidragen till att forma dessa socialismens fraktioner, möter vi här olika riktningar av kommunism och socialism. Till exempel det nationalistiska elementet, som medan det är mycket starkt inom maoismen inte spelar någon stor roll inom trotskismen, där reformism och demokrati är de utpräglade elementen. Populismen var en blandning av de mindre utvecklade ländernas särskilda nationalism och reformism, där demokrati, åtminstone under populismens tidigare stadier, hade en mindre andel. Den nya vänstern var i grunden och botten produkten av kritiken mot [kommunismens] officiella linje från demokratisk ståndpunkt. Sovjetisk "kommunism" var, som vi noterade i Marxism och frågan om Sovjetunionen[4], resultatet av nationalismens och reformismens övertag över arbetarsocialismen och i dag gör den sig av med sin reformism till förmån för demokrati. När man studerar vänsterns historia i Iran märker man att det är samma grundläggande traditioner hos den borgerliga kritiken som skapade den konstitutionella revolutionen[5], Nationella fronten[6], Tudehpartiet[7], gerillakrigslinjen och den populistiska socialismen. I dag när hela världen har blivit glasnost, förklarar ledarna för dessa tendenser i sina politiska memoarer sina rörelsers och partiers natur tydligt i termer av samma fundamentala tendenser i den borgerliga kritiken av kapitalet.

Dessa tendenser är inte bara intellektuella system och skolor utan massiva, pågående samhällsrörelser. De är en del av den härskande klassens idéer, som har format miljontals människors medvetande, förvandlats till en materiell kraft och utformat det samtida samhällets öde. Deras press på arbetarsocialismen är verklig och enorm. Vi står mot dessa tendenser som en olikartad rörelse. Våra skiljaktigheter mot de olika traditionella och samtida trenderna inom socialism är de facto en återspegling av våra skiljaktigheter från dessa omfattande och starka borgerliga rörelser och riktningar. Vi erkänner ingen plats för dessa grundläggande trender inom socialism och arbetarrevolution. I att åstadkomma objektiva förändringar i den samhällssituation som kan ha underlättat eller hindrat arbetarrevolutionens sak, ja; men inte inom arbetarnas socialistiska rörelse. Vi är en självständig samhällsrörelse i konflikt med kapitalet som helhet och med alla de kritiska ickeproletära riktningarna och rörelserna i detta samhälle.

I dag har den ickeproletära socialismen drabbats av kriser i alla sina förgreningar. Detta beror huvudsakligen på att reformismen som samhällelig tradition, som tillhandahöll den ickeproletära socialismens ekonomiska innehåll, har förlorat hela sitt perspektiv. Följaktligen har andra tendenser - demokrati och i viss mån nationalism - vunnit en ledarställning. Att döma av den väg de fortsätter på kan seriös teoretisk polemik mot den existerande ickeproletära vänstern helt och hållet förlora relevans; vi kanske ställs inför modertendenserna rent. Ändå, i den grad polemiserande med dem visar sig vara nödvändig för målet att kasta ljus över arbetarnas historiska minne och deras sätt att se den samtida världen, kommer vi att förklara våra skiljaktigheter mot dem på grundval av kritiken av samma grundläggande tendenser, som bildar dessa riktningar.

I dag har det blivit på modet för pseudomarxister att titta efter för att se vilken av dessa tre ingredienser som minst har ingått för att åstadkomma deras socialism. De vill göra socialismen mer demokratisk, ge mer utrymme i den för nationalism och så vidare. Det är deras egen doktrin, de kan göra vad de vill med den. För arbetarkommunismen är dock ingen blandning med någon av dessa tendenser nödvändig. Tvärtom är det hög tid att vi än en gång, precis som när arbetarkommunismen krossade nationalismen vid tiden för första världskriget och besvarade demokratin under oktoberrevolutionen, göra kommunismen oberoende av alla rester av inflytande från dessa trender i en omfattande samhällsskala.

De kvasisocialistiska riktningar, som utvecklades under inflytande av dessa grundläggande borgerliga tendenser, förvrängde oundvikligen marxismens hela innehåll - från dess metod och filosofi till dess politiska teori och ekonomiska kritik - förvandlande den till något annat, passande för deras egna behov.

Vid presentationen av diskussionen om arbetarkommunism på ett seminarium för några månader sedan försökte jag kort berätta min uppfattning av de grundläggande fundamenten av Marx teori på dessa huvudsakliga områden. Detta är vad var och en som refererar till Marx egna verk från den militante arbetarens ståndpunkt kommer att förstå. Enligt min uppfattning är våra skiljaktigheter från de rådande falska uppfattningarna om Marx teori i nivå med denna teoris grundvalar och inte bara de mer konkreta frågor som står i vägen för den kommunistiska rörelsens praktiska utvecklingskurs. Jag vill här bara nämna ett antal av dessa grundläggande skiljaktigheter.

Vår första teoretiska skiljaktighet angår vår inställning till rörelsens historia; dvs hur kommunismen förstår och presenterar för sig själv sitt förflutna. Det sätt på vilket den existerande kommunismen följer förloppet av sin egen historia, visar till vilken del av samhället den faktiskt hör. Jag förstår inte varför vi ska betrakta alla dem, som under hammaren och skärans baner önskade planera den nationella ekonomin och organisera lönearbetet i sitt land, som ville upprätta sina nationella rättigheter, konsumera det bröd och smör som producerats i deras eget heliga hemland och ha demokrati eller vem som än kände sig "alienerad" i det "postindustriella samhället", som en del av kommunismens historia, men under trade-unionismens historia registrera de brittiska gruvarbetarnas strejk, som under ett helt år bekämpade hela borgarklassen, från dess polis ända till dess pennfäktare, eller klassificera arbetarnas rådsrörelse i det ena eller andra landet under anarkismens och anarkosyndikalismens historia. Så vår första distinktion från den existerande socialismen som helhet gäller själva kommunismens historia; inte bara förfluten historia utan snarare dagens levande historia, som pågår framför våra ögon. För oss är kommunismens historia inte historien om en ideologi utan den om en klassprotest. Så snart vi ser den ur denna synvinkel, börjar vi inse vad dessa personer har gjort med själva ideologin och hur de i dag, när deras egen rörelse nått ändpunkten, även tillkännager marxismens slut, det vill säga arbetarnas kritik av kapitalismen. Detta annorlunda sätt att se på kommunismens historia tillåter oss inte bara att förkasta de existerande scenarierna och problemen, utan konfronterar oss redan med en omfattande och totalt annorlunda uppsättning av teoretiska och praktiska problem, som i grund och botten inte tas itu med av den existerande kommunismen. En del av våra skiljaktigheter mot dessa riktningar kommer därför till uttryck i vad de inte säger eller förstår.

En annan skiljaktighet gäller själva socialismen. Vad är socialism? Svaret beror på vilket som är ens problem i detta samhälle. Marx insåg, från de tydliga arbetarklassintressenas synpunkt, att detta var lönarbetssystemet och borgerligt ägande av produktionsmedlen. Följaktligen definierade han socialismen som slutet för denna situation, avskaffandet av löneslaveriet och skapandet av ett samhälle byggt på allmänt ägande. Marx kunde således kritisera och analysera allt mänskligt lidande, från avsaknad av politiska rättigheter och ekonomisk osäkerhet till mänskans förslavande i klorna på till synes obegripliga samhälleliga förhållanden och vidskepelse. Socialism är mänsklighetens totala frigörelse från alla former av rättslöshet och slaveri och dess behärskande av sitt eget samhälleliga och ekonomiska öde. Men allt detta är möjligt endast genom att avskaffa kapitalet som en kraft utanför kontroll av och i konfrontation med den omedelbare producenten. De andra tendenserna har dock inte detta problem. För huvuddelen av dem är socialism lösningen på det kapitalistiska systemets "produktionsanarki" eller en särskild strategi för utvecklandet av produktivkrafterna. Dessa tendenser har traditionellt förstått socialism som förstatligande och planering. Deras socialism är därför manifestet för en annan rörelse i det kapitalistiska samhället, som inte börjar från kritiken av förhållandet mellan kapital och arbete, kritiken av lönarbetssystemet utan från kritiken av tillkortakommandena för produktion och distribution under okontrollerad kapitalism. Vår distinktion då det gäller denna ickeproletära kommunism är därför i själva verket detsamma som Marx skisserat i sin kritik av borgerlig socialism i Kommunistiska Manifestet. Det faktum att denna borgerligt socialistiska rörelse adopterade Marx och marxismens baner var givetvis återspeglingen av marxismens kraft som ideologi och arbetarkommunismens styrka som samhällsrörelse. Men detta ändrade inte den borgerliga socialismens sociala karaktär. De ger upp marxismen i dag därför att deras rörelse för att reformera kapitalismen på det sätt de önskade har lidit nederlag. Men det kapitalistiska systemets vedermödor såväl som arbetarnas kritik kvarstår både teoretiskt och praktiskt. Vad vår kritik av det existerande systemet är och följaktligen negationen av vilken situation socialism innebär, är en central punkt i skillnaden mellan arbetarkommunism och de olika strömningarna av samtida kommunism och socialism. Denna skillnad rörande kritiken av det nuvarande samhället och angående socialism som ett särskild samhällstillstånd är källan till en rad grundläggande programmatiska och politiska skiljaktigheter mellan oss och andra. Detta visas av sig självt i vårt program, i analysen av arbetarrevolutionens uppgifter och i vår teoretiska och samhälleliga klassifikation av vänstern. Vi såg ett exempel på denna skillnad i synsättet under diskussionerna om den sovjetiska erfarenheten i bulletinerna[8]. Detsamma gäller bedömningen av den iranska vänsterns historia och vår uppfattning om grunderna för ett kommunistiskt partis program. Under den kommande perioden ska vi lägga fram och diskutera många av dessa teoretiska och politiska skiljaktigheter.

Den andra skiljaktigheten från de så kallat kommunistiska och socialistiska tendenserna eller med andra ord ett särdrag hos arbetarkommunism är frågan om attityden till ekonomiska och sociala reformer och arbetarklassens ekonomiska kamp. Jag anser att denna fråga är en av de mest fundamentala grunderna i separationen av den existerande kommunismen från arbetarklassen och arbetarklassprotesten; en av huvudorsakerna till den samtida radikalvänsterns samhälleliga isolering. Arbetarnas kontinuerliga ekonomiska kamp för att förbättra sina villkor genom att tvinga på borgarklassen politiska och ekonomiska reformer är för oss en oskiljaktig del av arbetarklassens kamp och utgör en av de grundläggande förutsättningarna för denna kamp. Frågan om förhållandet mellan arbetarnas revolution och reformer och klassens pågående ekonomiska kamp är för oss en central fråga i kommunistisk aktivitet. Socialismen och kommunismen har så långt givit efter gentemot denna fråga. De trender, som antagligen lagt vikt vid ekonomisk kamp och striden för reformer - detta har mer varit ett kännetecken hos kommunismens officiella trender före 1960-talet - har väsentligen handlat som reformistiska krafter. Deras tendens att delta i kampen för reformer har varit resultatet av avlägsnandet av arbetarnas revolution från deras dagordning. Borgarklassens vänsterflygel har alltid varit aktiv på fältet för kampen för reformer och dessa trender representerade denna samhällsgrupps politiska tradition. Däremot bröt den radikalvänster, som trädde fram genom kritiken av denna officiella linje, antingen i form av maoism eller i viss utsträckning trotskism, för det första med klassens ekonomiska kamp, satte intellektuella i fokus för sin aktivitet och för det andra övergav reformer. Påståendet "kapitalism kan inte reformeras" blev en grund för deras låtsade revolutionism. Hela deras revolutionism bestod av inget annat än en önskan att påtvinga borgarklassen ekonomiska, administrativa och kulturella reformer, medan kamp för reformer blev kätteri i deras politiska vokabulär på den teoretiska nivån och i praktisk aktivitet. Arbetarkommunism är en rörelse för arbetar- och den kommunistiska revolutionen. Vi anser denna revolution möjlig och på dagordningen just nu. Men som en klass som är under press kämpar vi resolut för varje steg av förbättring i den sociala situationen, som ökar arbetares och arbetande människors politiska och ekonomiska makt och främjar deras mänskliga värdighet. Vi kämpar också för varje steg av politisk och kulturell öppning, som kan underlätta vår kamp. Att vara närvarande i kampen för att förbättra villkoren är arbetarkommunismens inledande och givna tillstånd; det är inte något som bör sättas på dagordningen genom att anta någon resolution. Vi vill ha både ett arbetarstyre och en höjning av minimilönen. Vi avser att överföra produktionsmedlen i allmän ägo och önskar också en sänkning av pensionsåldern. Vi har som mål att göra uppror mot borgerliga stater och vill också ha arbetslöshetsersättning. För oss är lagstadgad jämställdhet mellan män och kvinnor viktig; separation av religionen från staten, läs- och skrivkunnighet, hälsovård, yttrandefrihet och individuella rättigheter är viktiga, eftersom vi inte hämtat deras nödvändighet ur böckerna utan känner av det i vårt dagliga liv som klass. Det är denna aspekt av marxismen som den ickeproletära vänstern inte har haft något intresse av att förstå. Som Marx uttrycker det, är ett särdrag hos arbetarkommunismen att den strävar efter "att driva fram hela klassrörelsen" i alla dess moment och stadier.

Vi har grundläggande skiljaktigheter mot de olika socialistiska tendenserna även på området organisationsteori, förhållandet mellan klass och parti, ett klasspartis kännetecken, den allmänna grunden för taktik, begreppet internationalism och så vidare. När vi lägger ihop allt detta, inser vi att varje släktskapskänsla med radikalvänstern är missledande för arbetarkommunismen. Vad som är särskilt viktigt i dag är emellertid att med den borgerliga socialismens nedgång har gynnsamma förutsättningar skapats för den direkta och positiva presentationen av marxismen. Jag tror att detta i hög grad underlättar vårt arbete med att "återdefiniera" marxismen genom positiva referenser till själva denna teoris huvuddel.

Fråga: Låt oss för ett ögonblick återvända till den senaste punkten du klargjorde om arbetarkommunism och reformer. Jag tror det verkar finnas en motsägelse här, åtminstone vid första påseende. I svaret på den senaste frågan och på ditt seminarium om samma ämne talade du om demokrati, nationalism och reformism i negativa termer. Du beskrev dem som tendenser i motsättning till arbetarsocialism. Samtidigt underströk du betydelsen av kamp för reformer. Hur förenar du dessa båda? Medför inte det ena att dra sig tillbaka från de demokratiska och reformrörelserna och det andra att närma sig dem?

Mansoor Hekmat: Detta är en väldigt viktig punkt. Jag tror denna motsägelse finns i det sätt radikalvänstern har förstått frågan om reformer inom det kapitalistiska samhället. Om den ska acceptera att reformer är bra då finner den sig tvungen att omfamna den borgerliga oppositionen, som förmodas inneha patent på kampen för reformer. Och om den ska undvika detta och önskar vara en oberoende kraft på den politiska scenen, då måste den förneka värdet av reformer och bli en isolerad melankolisk riktning i samhällets marginal utan något inflytande på den objektiva situationen. Frågan är vilken medfödd brist arbetaren har som förmodligen hindrar honom/henne från att resa de sociala reformernas baner själv direkt? (Verkligheten har visat precis motsatsen till detta vara fallet.) Som jag sa, förbättringar av den ekonomiska, politiska och kulturella situationen inom ramen av det existerande samhället är arbetarnas och arbetarsocialismens ständiga syssla; det är förutsättningen för deras tillvaro som riktning för revolution. Varför skulle kampen för att få ett slut på nationellt förtryck dra arbetarna till nationalismen som ett ideal och en samhällsrörelse för en del av borgarklassen? Varför skulle kravet på främjande av politiska rättigheter i det nuvarande samhället sända arbetarna bakom den borgerliga demokratin som en känd rörelse för den härskande klassen?

Såvitt vi talar på den teoretiska planen, tror jag att problemet ligger i radikalvänsterns ickematerialistiska och ohistoriska samhällssyn. Vänstern glömmer att samhällets härskande idéer och de principer, som även tycks ha haft sitt upphov i människans natur, är den härskande klassens idéer och principer; de är de konkreta former, i vilka borgarklassen har uttryckt människans ideal. Frihet är ett ideal, men demokrati är borgarklassens rörelse för frihet och grundar sig på denna klass trånga syn på frihetens ideal. Demokrati är en bestämd samhällsrörelse med en särskild tolkning av människan, av samhället och de förhållanden som bör råda. Demokrati är ingen synonym för frihet i allmänhet utan en särskild tolkning av frihet framförd av en särskild samhällsgrupp - borgarklassen. Arbetaren vill ha frihet, men varför skulle han/hon acceptera borgarklassens tolkning av den och gå med i borgarklassens rörelse? Demokrati är inte socialismen förverkligad; den är inte en tvådimensionell och politisk avbild av arbetarens tredimensionella och samhällsekonomiska ideal. Den är ett allmänt samhällstillstånd med sina egna ekonomiska och sociala förutsättningar. Som begrepp skulle demokrati kunna hittas i politiska lexikon. Som en rörelse är emellertid demokratins syfte inte bara politik utan människan och det mänskliga samhället som helhet i alla dess ekonomiska, politiska, rättsliga, administrativa, etiska etc dimensioner. Om demokratin som rörelse begränsar sig till politik och samhällets administration, antagande utseendet av en rörelse för politiska och administrativa reformer, så är det just därför den förutsätter - och även bevarar - den rådande ekonomiska och samhälleliga situationen. Precis som arbetarsocialismen talar demokratin som rörelse inte bara om politik och individuella politiska rättigheter utan om hela samhället och alla dess dimensioner. Således kompletterar inte arbetarsocialism och demokrati varandra som rörelser, utan står i strid mot varandra. Utvecklandet av arbetarsocialism kommer utan tvivel innebära nedgången för demokrati, nationalism och så vidare, som samhällsrörelser.

Som ideal är demokrati ett särskilt uttryck för och förklaring av frihet i allmänhet. Detta är det särskilda sätt på vilket historiskt en viss klass, borgarklassen, har talat om frihet. Marxismen har sin egen föreställning om frihet. Den marxistiska uppfattningen av mänsklig frihet och förhållandet mellan individ och samhälle är dessutom en förkrossande kritik av demokratin. Marx utgår från människan och inte från kvantiteter, majoriteter och minoriteter. Det enda sättet borgarklassen kan kompromissa med idealet för människans frihet och jämlikhet är faktiskt precis denna, dvs att stärka hans/hennes ojämlika ställning i produktionen och ge detta en skepnad av formell och laglig frihet och jämlikhet mellan individer. Utgångspunkten för demokratin är inte människan som en given, berättigad och okränkbar existens, utan individen som en beräkningsbar enhet. I demokratin är människan reducerad till en röst. Våra demokrater glömmer i dag hur erkännandet av arbetare, kvinnor, invandrare, amerikanska indianer och svarta som beräkningsbara individer och utsträckandet av demokratin till dem självt har varit resultatet av årtionden av människors odemokratiska kamp mot de existerande demokratierna; att även detta inte än har förverkligats i flertalet av de demokratier de dyrkar. De nya iranska demokraterna utomlands har till exempel glömt att de själva som invandrare i demokratins vaggor inte överhuvudtaget i samma tillfälliga val har några rättigheter att välja mellan en Mitterand och en Le Pen, en Thatcher och en Kinnock. Jag tvivlar också på att majoriteten av dem vill erkänna samma rättigheter för de afghanska invandrarna i deras demokratiska Iran. De glömmer att en röst, en människas röst, är lika värdelös och ineffektiv för en demokrati som för de mest autokratiska system; och det är ett tecken på människans värdelöshet som människa för demokratin. De glömmer hur var som helst frågan om mänskliga rättigheter i den egentliga bemärkelsen och frågan om mänsklig jämlikhet verkligen rests, borgarklassen har utnyttjat samma begrepp om demokrati och rösträtt mot frihet och kampen för frihet. De glömmer att vid varje given tidpunkt är demokratin en maktbalans mellan mänskligheten och det omänskliga borgerliga samhället. Jag vill inte här gå in på den marxistiska huvuddiskussionen om politisk frihets och individuella rättigheters förhållande till den ekonomiska basen och nödvändigheten av ekonomisk omvandling av samhället för att förverkliga människornas politiska frigörelse, eftersom jag tror alla marxister bör kunna detta utantill.

För att vara förespråkare för friheten behöver vi kommunister inte kompromissa med eller hämta inspiration från demokratin. Vi är demokratins kritiker från ståndpunkten om människors frihet och jämlikhet. För oss är grunden människan. Namnet för vår kamp för friheten, namnet på vår övertygelse om människans kollektiva och individuella rättigheter och manifestet för vår kamp för att upprätta denna frihet och jämlikhet är socialism. Vi försvarar människans rättigheter inte bara i rättsliga och politiska dimensioner utan i de mest grundläggande ekonomiska dimensioner, eftersom vi är socialister. Detta är för oss en principiell kärnpunkt, även om borgarklassen skulle få hela världens folk att rösta emot dessa rättigheter.

När det gäller nationalismen är frågan ännu enklare, eftersom den inte ens är en halvhjärtad version av mänskliga ideal om rättvisa och jämlikhet. Se vilket budskap nationalismen har till världens rättslösa folk. Det centrala i nationalismen är helt stöd för sin egen härskande klass - med dess exploatering, med dess krig, med dess spridande av vanföreställningar, med dess kränkning av mänskliga rättigheter. Som en rörelse och politisk strömning är nationalismen ett verktyg för borgarklassens interna uppgörelser internationellt och för konkurrensen mellan olika grupper inom denna klass om vars och ens andel av kapitalackumulationens process. Nationalismen har varit imperialismens officiella ideologi. Det faktum att borgarklassens nationalism i de mindre utvecklade länderna eller bland förtryckta nationaliteter under en kort period i historien har hamnat i konfrontation med vissa delar av imperialismen, har lett den ickeproletära vänstern, vars innersta väsen är tillverkat av just samma nationalism, att omfamna och rentvätta nationalismen. Men den kommunistiske arbetaren och marxismen ser i nationalismen borgarklassens avbild och inget annat. Nationalismen som ett tänkesätt och som en tendens är en bland de vidskepelser från mörka tider, från vilken människor bör frigöra sig. Från ideologisk synpunkt innebär nationalismen avskärandet av människor från deras gemensamma mänskliga och universella karaktär. Nationalismen är motsägelsen till människans företräde. I varje fall är dess samhälleliga konsekvens arbetarklassens fragmentering och försvagandet av lägret för arbetarnas revolution. En arbetare, som i stället för att beskriva sig själv som människa och arbetare, betraktar sig som brittisk, tamilsk, indisk eller iransk, har redan böjt sig för att ta emot slaveriets och förtryckets ok. Nationalistisk fördom är en sannerligen skamlig känsla; den saknar varje förenlighet inte bara med arbetarsocialism utan också med människans moraliska framsteg av alla slag.

Reformismen är till synes den riktning som kan visa att den förbättrar de materiella villkoren. I alla fall har arbetsdagen förkortats till tio eller åtta timmar och något som kallas arbetslöshetsförsäkring har beviljats på en del ställen. De vaccinerar i alla fall några av våra barn och så vidare. Jag anser inte att dessa är meriter för de reformistiska rörelserna. Vi önskar var och en av dessa reformer av allt vårt hjärta. Men den samhällsriktning som gör förbön hos borgarklassen för människan och genom att lova att lämna grunderna för det nuvarande samhället orörda och rättfärdiga grunden för detta system erhåller småförmåner från borgarklassen kan inte vara arbetarens rörelse i slutet av 1900-talet. Reformismen begränsar och fördunklar perspektiven för arbetarnas kamp för att förändra samhället. De existerande reformerna har blivit resultaten av arbetarnas och de rättslösa massornas revolutionära kamp och påtryckningar. Reformismen håller denna kamp och dessa påtryckningar i schack. Arbetarsocialismen kan själv direkt och utan behov av någon medlare kämpa för att påtvinga borgarklassen reformer. För oss är dessa reformer bara en liten del av vad vår rörelse kan åstadkomma. Om vi, dvs arbetarna och arbetarsocialismen, fick bestämma skulle det inte finnas barn som dör med några minuters mellanrum av hunger och brist på mediciner på sådana platser som Sudan, Bangladesh och i gettona i demokratins och reformernas huvudstäder. Om det bara berodde på oss, skulle mat, kläder, bostäder, undervisning, hälsovård och ekonomisk säkerhet vara precis lika fria och tillgängliga som luften vi andas. Om det bara berodde på oss, skulle blomstrandet av vars och ens kreativitet och inte bara överlevandet bli samhällets fundamentala lag. Allt detta är möjligt redan nu; vi ska inte tvivla på det. Mänsklighetens produktiva krafter har utvecklats så långt att kvarlevandet av ekonomiska och sociala umbäranden inte längre på något sätt kan tillskrivas något annat än de existerande samhällsförhållandena. Reformismen håller just denna sanning utom synhåll; den sänker människans förväntningar om förändringar och tystar protestens röst.

Med sin strävan efter politisk frihet och sociala reformer är arbetarsocialismen en rörelse i sig själv. Vår kamp för att organisera en social revolution, arbetarnas revolution, får inte vår rörelse att lämna fältet för kampen för ständiga förbättringar av situationen till andra klassers samhällsrörelser. Även på detta fält är arbetarsocialismen ett självständigt alternativ.

I denna mening ser jag arbetarsocialismen i konflikt inte bara med det borgerliga samhället utan också med de borgerliga kritikerna av detta samhälle och med de ickeproletära rörelser som vill betinga och reformera det. Precis eftersom vi ser förbättringar i den politiska och ekonomiska situationen som viktiga, så kan vi inte överlämna kampen för dem till rörelser, som lovar de mest inskränkta och förvrängda förändringarna. Rörelser som dessutom på detta sätt värnar och bevarar helheten av det nuvarande systemet mot arbetarklassens praktiska kritik.

Betyder detta en fientlig eller likgiltig attityd till de ickeproletära reformrörelserna? Inte alls. Det går inte att vara på fältet för kampen för en förändring och samtidigt blotta huggtänderna mot dem som, med vilka intressen som helst, vill samma eller en del av samma förändring. Min diskussion här gäller samhällsrörelsers förhållanden till varandra och vars och ens förhållande till folket och isynnerhet arbetarklassen. Den grundläggande skillnaden mellan arbetarsocialism och de ickeproletära reformistiska tendenserna ska komma till uttryck i våra ansträngningar att begränsa deras inflytande och hindra att deras perspektiv dominerar samhällsrörelsen för att förändra situationen. Detta är emellertid resultatet av att arbetarsocialismen lyckas spela rollen som ett verkligt alternativ på den politiska scenen. Kampen för att avskaffa nationellt förtryck bör stärkas samtidigt som den nationalistiska visionen och nationalismens samhällskraft bör försvagas. Kampen för politisk frihet bör utvidgas utan att tillåta illusionerna om borgerlig republikanism och parlamentarism att växa. Kommunismen kan gå i spetsen för rörelsen för reformer och för avskaffandet av nationellt förtryck, den kan bli en aktiv kraft i kampen för att förbättra arbetarnas aktuella situation och föra dessa rörelser i sin helhet framåt utan att behöva bevilja eller ge fritt spelrum för reformism och nationalism.

Fråga: I vilket särskilt förhållande står diskussionen om arbetarkommunism till den iranska vänstern? Dvs i vilken utsträckning anser du din nuvarande synpunkt bygga på utvecklingen inom den iranska vänstern? Hur är denna diskussion relaterad till den iranska radikalvänsterns situation tio år efter 1979 års revolution?

Mansoor Hekmat: Vi måste skilja ut två frågor här. För det första arbetarkommunismens förhållande som ett kritiskt tankesystem till den iranska vänsterns teoretiska och politiska utveckling och för det andra, på en mer specifik nivå, det bestämda förlopp som har fört oss som bestämda individer till dessa synsätt.

För att se arbetarkommunismen som en samhällsrörelse och ett politiskt tankesystem finns det inget som helst behov av att referera till den iranska vänstern och dess utveckling; det finns inget specifikt iranskt i denna diskussion. Arbetarsocialism är en objektiv och materiell kraft i det kapitalistiska samhället och dess teori och åskådning är marxismen. Analytiskt har vår nuvarande diskussion om arbetarkommunism på intet sätt härletts från den iranska vänsterns utveckling eller ens klasskampen i Iran, än mindre att den skulle grunda sig på utvecklingen inom Irans kommunistiska parti. Det är en allmän kommunistisk synpunkt på och en värdering av klassrörelsens tillstånd samt socialismens öde som teori och samhällelig praktik. Emellertid är det uppenbart att jag som individ har uppnått dessa värderingar och synpunkter genom en viss politisk erfarenhet. Vi är den nya generationen av kommunismens aktivister i Iran; vi har spelat en roll i att forma det politiska medvetandet och praktiken för vår samtida socialistiska rörelse i detta bestämda land; vi har agiterat, organiserat och åstadkommit avgränsningar och enhet inom denna radikalvänster. Även uttryckt i allmänna begrepp är ändå vår nuvarande slutsats - i den mån vi talar om dessa människors intellektuella utveckling - i vår politiska erfarenhets historiska kontinuitet.

Men även denna politiska erfarenhet bör inte ses som endast lokal och nationell. Om dessa individers politiska handlande huvudsakligen begränsats till en viss politisk geografi, har de som kommunister och socialister blivit påverkade av och reagerat på bredare och mer internationella problem och observationer. Detta är sant inte bara beträffande oss i Irans kommunistiska parti utan också beträffande alla aktivister inom den iranska vänstern, även dessa som har en extremt nationell, provinsiell och begränsad föreställning om sig själva och sin politiska identitet.

Jag tror att en fundamental omprövning inom den iranska vänstern är oundviklig tio år efter 1979 års revolution. Den iranska radikalvänstern erfor sin irrelevans till samhället, bevittnade hela sin populistiska och reformistiska radikalism bli kritiserad och gå upp i rök, såg hur det som synbarligen en gång var tillräcklig teoretisk och praktisk grund för heroisk kamp mot den monarkistiska autokratin hade förlorat förmågan att tackla den politiska kampens mest elementära problem, med uppbjudande av även ett minimum av styrka och enighet för varje form av social protest eller även för manifestation som en sekt. Denna erfarenhet skapar en tendens i riktning mot omprövning och omvärdering speciellt bland dess offer. Men det som har återgett denna omvärdering dess nuvarande drag och resultat är säkerligen socialismens situation internationellt. Jag tror att själva den objektiva erfarenheten av 1979 års revolution, etablerandet av borgerlig-islamisk reaktion och den mardröm det iranska folket fortfarande genomgår var resultatet av en internationell situation; de präglades isynnerhet av den borgerliga socialismens kris och ickeproletär radikalism på internationell nivå. Utvecklingen i Kina och Sovjetunionen och den borgerliga socialismens totala nederlag inför offensiven från högertendensen inom den internationella borgarklassen föranleder radikalvänstern i Iran att göra sin omprövning i världsskala och med referens till läget för socialismen och radikalismen internationellt. Dessa föranleder den även till att begrunda sin iranska erfarenhet i ett globalt sammanhang.

I dag har detta i stort sätt ägt rum. Resultaten av denna reflektion visar sig själva i form av betydande teoretiska och organisatoriska utvecklingar inom den iranska vänstern. En stor del av Irans radikalvänsters exaktivister har vänt sig helt och hållet åt höger till följd av denna situation. Efter att ha omprövat sin tidigare populism och radikalism, har de kommit fram till slutsatsen att dessa innehöll för lite demokrati och nationalism. Många upptäcker sig själva, efter att ha tagit av sig sin forna radikalisms hölje, som den nya generationen iranska nationalister och demokrater och firar högljutt sin upptäckt. Denna trend håller på att utvecklas till en ny iransk socialdemokrati och liberalism, som åtnjuter en stor samhällsbas inom den iranska borgarklassen - en ekonomibildande och arbetarfientlig riktning på sin vakt mot revolution; en tendens som slutligen vill dra den iranska borgarklassen från shahens, Nationella frontens, islams och Tudehpartiets beskydd och föra in den mitt i världens klasskamp i slutet på 1900-talet.

Arbetarkommunismen är också produkten av en omprövning. Detta är vår utvärdering av denna period och denna värld. Den iranska revolutionen åstadkom, trots sitt politiska nederlag, en ofantlig samhällspolitisk mognad. Ett av dess resultat var att fylla gapet mellan politik och ekonomi i det iranska samhället. Eran av monarkistiskt förtryck var en era av kapitalistisk utveckling å ena sidan och förbeningen av den politiska överbyggnaden å den andra. Revolutionen tog bort fjättrarna från politiken. Följaktligen uppenbarades den politiska utveckling, som sedan länge förvärvat en objektiv nödvändighet - särskilt inom den iranska oppositionen - på kort tid, precis som i snabbuppspelning av en film. Kapitlet om den borgerliga oppositionens traditionella riktningar öppnades snabbt och stängdes sedan. Radikalvänstern, från Feda"i-gerillorna till populistisk socialism, dök upp för ett eller två år, kritiserades av samhället och lämnade scenen. Nya klasskrafter, som hade stängts in av repressionen och inte gjort öppna politiska manifestationer, steg upp på scenen. Viktigast av alla var arbetarnas rörelse och inom den arbetarsocialismen. Detta omvandlade den iranska vänstern. Samma verklighet som har tvingat den borgerliga staten i Iran att upprätta de islamiska råden, utövade press på den nationalreformistiska, etablissemangfientliga och ickeproletära vänstern. En ny sorts radikalvänster tog form, specifikt återspeglande pressen från denna arbetarsocialism. Irans kommunistiska parti är specifikt produkten av denna situation.

Presentationen av diskussionen om arbetarkommunism proklamerar slutet på arbetarsocialismens samexistens med den ickeproletära oppositionens nationalistisk-reformistiska radikalism i Iran. Det innebär precis att separera arbetarsocialismens öde i Iran från den ickeproletära radikalvänstern och dess historia. Detta kräver emellertid att basen för denna rörelse sätts in i dess egen världshistoria i motsättning till den borgerliga och ickeproletära socialismen. Min omprövning som individ utifrån de senaste tio årens erfarenhet har sålunda fört mig till helt andra slutsatser. Den iranska vänstern och även IKP bör ses från ståndpunkten hos en klass- och följaktligen en övernationell rörelse, från ståndpunkten hos en världsrörelse för samhällsförändring. Från detta perspektiv, i kontrast till en socialism som är på tillbakagång, kan man klart se en annan socialistisk rörelse, som står på en helt annan klassgrund, inbäddad i en annan social protest; en socialistisk rörelse, som är levande och har svaren. Jag anser mig själv vara aktivist i denna rörelse och oavsett hur den iranska borgarklassens vänsteropposition ser på sig själv i dag, oavsett vad som har hänt med den statskapitalistiska rörelsen i världen, oberoende av vad marxismen enligt deras åsikt är och vad den inte är, måste jag som aktivist i arbetarnas samhälleliga proteströrelse bekymra mig om denna rörelses organisation och utveckling. Därför har vi med diskussionen om arbetarkommunism kommit ut ur denna erfarenhet med marxism och klassprotest. Detta är raka motsatsen till den allmänna riktning som tagits av den iranska radikalvänster, som har demonstrerat sin politiska mognad just genom att betona sin brist på övertygelse i båda dessa.

Jag tror att i den kommande perioden kommer arbetarkommunism på den ena sidan och den nya liberalismen och socialdemokratin på den andra att utgöra de huvudsakliga kämpande traditionerna och partitendenserna inom den iranska oppositionen. Alla de existerande vänsterriktningarna kommer att förändras och polariseras under inverkan av dessa två huvudtendenser. Det är verkligen då som den politiska scenen i Iran kommer att sättas upp på ett sätt som motsvarar samhällets ekonomiska realiteter. Partiaktiviteter i namn av vänstern mellan dessa två tendenser kommer inte att bli mer än samma sekteristiska verksamhet som den forna generationen av aktivister bedrev i den iranska oppositionen, utan särskilt mycket av seriös samhällelig vikt.

Fråga: En gammal invändning gjord mot kommunister i allmänhet rörande frågan om arbetarnas ekonomiska och numerära vikt i nutida kapitalism kan också resas mot din diskussion. Det påstås att till följd av teknologisk tillväxt och den teknologiska revolutionen är arbetarna som klass inte längre kvantitativt den kraft Marx talade om, de utgör inte majoriteten i samhället och därför håller det kommunistiska alternativet på att förlora sin samhällsbas. Detta synsätt är vanligt bland de "kommunistiska" partierna, eurokommunisterna, den nya vänstern och så vidare, i Europa. Om så bara i teorin har dessa partier tenderat att bredda och variera sin samhällsbas. Detta är motsatsen till vad du gör. De kan helt enkelt säga att din arbetarkommunism inte kommer att ha ett lyckligt slut eftersom arbetarna som klass inte har sin forna ekonomiska status och numerära betydelse. Hur ser du på detta?

Mansoor Hekmat: Detta är en mycket bra kritik eftersom den låter oss klargöra ännu mer våra radikala skiljaktigheter från den existerande socialismen och kommunismen och från dessa vänsterister. Frågan om vad arbetarnas numerära, ekonomiska och politiska betydelse är i det nuvarande samhället och vilka förändringar de genomgått jämfört med t ex vid tiden för publicerandet av Kapitalet, Oktoberrevolutionen eller andra världskriget, är en objektiv fråga; den kan utvärderas objektivt och behöver inget ideologiskt svar. Just från denna objektiva synpunkt tror jag att de som inte är beredda att se den ofantliga tillväxten av lönearbetare i den nutida världen jämfört med varje annan tidigare period, tittar säkert på världen genom antisocialistiska ideologiska glasögon. När Marx höll på att skriva Kapitalet, hade kapitalet som produktionsförhållande, ett förhållande baserat på sysselsättning av lönearbetare, bara etablerats i en handfull länder. De flesta av de länder, vars arbetskraft och anställningsstatistik nu registreras av ILO, kanske inte ens existerade på denna tids politiska och ekonomiska världskarta. Nu har över hela världen lönearbete för kapitalet blivit vägen för att klara livet för den stora majoriteten producenter. Bakom dessa invändningar ligger en trångsynt eurocentrism och ett naivt försök att rättfärdiga reformismen i Västeuropa, eftersom var och en kan jämföra Tyskland 1920 med Korea, Taiwan, Brasilien, Sydafrika osv av i dag eller dagens Indien och Kina med för femtio år sedan och komma fram till de skäliga statistiska slutsatserna. Dessutom är det egendomligt att diskussionen om revolutionen och den industrielle och moderne arbetarens rörelse skulle vara mindre tillämplig i dag än för femtio år sedan - för att nu inte säga för hundrafemtio år sedan - när du kastar en hastig blick i varje tidning på varje språk, du ser diskussioner om produktion, löner, ackumulation, produktivitet och konfrontationen mellan stater och arbetarorganisationer. Dessa invändningar är absurda. De är rättfärdiganden från den borgerliga socialismen, vilken hoppas upprätta skenbart vetenskapliga ursäkter för sitt avlägsnande från arbetarklass och arbetarprotest eller att teoretiskt bekräfta sin lojalitet till parlament och parlamentarism inför borgarklassens ögon. Jag tror att arbetaren aldrig varit så stark på den politiska och ekonomiska arenan som i dag.

Men vilken ens statistiska och objektiva observation om arbetarklassens situation än må vara, är vårt svar på denna invändning bara en sak. Låt oss för ett ögonblick acceptera att arbetarna utgör en minoritetsklass och att deras ekonomiska tyngd har fallit. Än sedan då? Vi är aktivister i arbetarnas proteströrelse. Vi kämpar för att etablera arbetarnas samhälleliga och ekonomiska alternativ som en klass. Bara de kan byta sin rörelse och sak på grund av statistiska rapporter angående klassers vikt som har ett sådant val. Arbetarkommunismen är den politiska och samhälleliga rörelsen för en klass oavsett om denna klass utgör 20% av befolkningen eller 51%. Detta gör ingen skillnad för oss. Arbetarens ställning i produktionen förändras inte. Samhällets ekonomiska fundament förändras inte. Den här klassens alternativ för att organisera det mänskliga samhället förändras inte. Arbetaren måste fortfarande dagligen sälja sin arbetskraft för att leva och betraktar alltså världen från samma ståndpunkt och erbjuder samma lösning för den. Kommunismen är inte en ekonomisk och social idé eller receptet för att förverkliga vad Marx förmodligen hade sökt och utvalt arbetarklassen från bland alla klasser. Detta är hur merparten av vänstern har förstått förhållandet mellan marxismen och klassen. Så inte att undra på att vår socialist, som nu tänker sig att arbetarna har fallit i antal och inte längre bildar en majoritet, skulle leta efter ett nytt verkställande ombud för uppnåendet av kommunismen eller till och med kassera det helt och hållet, komma på vilket system majoritetsklasserna nu önskar och gå in för den saken. Socialismen är inte en krona att bäras av varje samhällsskikt eller klass. Den är arbetarnas sak som en bestämd samhällsklass. Kommunismen är arbetarnas rörelse för att förstöra kapitalismen, avskaffa lönearbetet och ta kål på exploatering och klasser. Marx har ingenstans rättfärdigat kommunismen med idén att arbetare är majoriteten. På hans egen tid utgjorde proletariatet på intet sätt majoriteten. För kommunismen har arbetarklassens legitimitet samt giltigheten och nödvändigheten av arbetarnas revolution inte härletts ur demokratibegreppen och att de arbetande människorna utgör majoriteten. Utgångspunkten är arbetaren och hans antagonism mot kapitalet. När allt kommer omkring, har kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män byggts på eller rättfärdigats med att kvinnorna är i majoritet? Är svarta i majoritet? Skulle en aktivists sak och kamp för kvinnors rätt eller rasjämlikhetsrörelser förändras i styrkan av statistik om kvinnor och färgade? Varför skulle kommunismen som arbetarklassens rörelse vara något annat? Sanningen är att medan det bevisligen kan inses att kvinnornas och minoriteternas protester är rotade i deras objektiva och givna ställning i samhället, så kan den existerande så kallat kommunistiska och socialistiska rörelsen inte göra anspråk på att stå i ett sådant objektivt förhållande till arbetaren som en given samhällelig existens. Om den existerande kommunismen verkligen representerade arbetarklassprotest, så skulle denna invändning te sig lika absurd som det exempel på kvinnorna, som vi nämnde. En sådan problematik eller ett sådant förslag skulle då inte ens uppstå i det kommunistiska tänkandets tradition. Men den nutida kommunismen befinner sig faktiskt i samma position som den utopiska socialismen på Marx tid, dvs som en samling idéer och modeller att förverkligas av samhällsklasser. Kommunism har blivit lösenordet för reformistiska ickeproletära partier, vilka för att förverkliga sina program har behövt arbetarnas makt. Så om nu någon påpekar att arbetarna inte är samma styrka som de brukade vara eller att marxistisk teori helt och hållet överdrivit arbetarnas samhälleliga betydelse, då bör dessa så kallat kommunistiska riktningar ta sina varor med sig någon annanstans: till förtryckta folk, studenter, bönder osv. Det är vad som hänt hittills. Men arbetaren finns kvar där han är, med sin objektiva situation, med sin protest mot lönarbetssystem och privat egendom, med sin verkliga lösning för mänskligheten och kan inte protestera mot det nuvarande systemet med något annat än kommunism. Vi är denna rörelses aktivister. Denna rörelse och endast denna rörelse är vårt svar på den nuvarande situationen. Någon exkommunistisk professor kan från och med i morgon bli "grön", socialdemokrat, nationalist eller även mystiker; det kan inte arbetarklassen.

Kanske man säger att du går ut och framför din kommunistiska och klassmässiga protest, men med de förändringar som ägt rum med arbetarnas vikt inom ekonomin och samhället, så är din seger omöjlig; eller att din revolutions legitimitet kommer att bli ifrågasatt av majoriteten i samhället. Mitt svar, frånsett att betrakta detta som tom retorik från kapitalet mot arbetaren, är att för segern är det inte nödvändigt för arbetarna att vara i majoritet, eftersom mekanismen för denna seger inte är en folkomröstning en solig dag. Samhället överväldigas av kris och revolution. Detta är den kapitalistiska världens grundregel. Inom loppet av denna revolutionära period bildas samhällsgrupperingar runt lösningar och paroller från samhällets huvudklasser: arbetarklassen och kapitalistklassen. Arbetarklassen kommer att triumfera i kraft av att utgöra produktionens ryggrad i det existerande samhället, ledaren av det nya samhället och den samhällsklass som har den verkliga lösningen på allt mänskligt lidande. Borgarklassen har inte heller tagit makten på något annat sätt, utan att någonsin numerärt ha varit något annat än en oansenlig minoritet. Det är intressant att precis samma människor, som i dag ifrågasätter legitimiteten av arbetarnas revolution på grund av klassernas numerära vikt, redan har accepterat legitimiteten av en oansenlig minoritets härskande, borgarklassens. Arbetarklassens makt ligger inte enbart i dess storlek. Denna makt vilar i grunden på dess ställning i den kapitalistiska produktionen och i objektiviteten och sanningen hos den lösning, som arbetaren förelägger samhället som helhet. Den dagen lär komma, när statligt och privat anställda bildar majoriteten, precis som bönderna har gjort under vissa perioder av historien. Men den samhällskonflikt som också kommer att bestämma just samma förmodade majoritets öde, är konflikten mellan de huvudsakliga samhällsklasserna inom den samhälleliga produktionen och mellan dessas perspektiv och alternativ. Så långt har det borgerliga samhället avslöjat sin kompletta återvändsgränd och sin oförenlighet med mänsklig lycka och integritet. Arbetarkommunismen har svaret på denna återvändsgränd.

Eran med arbetarnas styrkeuppvisning på den politiska scenen är än en gång i antågande och denna gång, isynnerhet i kapitalismens vagga och i de hjärtländer, där arbetarnas vikt påstås ha avtagit. Jag tror att verkligheten under de närmaste åren bättre än några resonemang kommer att slå in arbetarnas verkliga makt i huvudet på exsocialisterna och deras nya partier.

Mansoor Hekmat: Ja, för att göra det måste vi först förstå den process genom vilken detta parti har uppstått och de inflytanden det har mottagit från den yttre samhällsutvecklingen. IKP uppstod ur en rörelse inom den iranska vänstern som kallade sig "Revolutionär marxism". Denna riktnings begreppsram vilade på en kritik av populismen och ett återvändande till marxismens ortodoxi. IKP uppstod genom den populistiska socialismens upplösning, som en riktning kritisk till denna trend. Politiskt utgjorde IKP den sektion av vänsteroppositionen i Iran som stod längst till vänster. Men i verkligheten tog även andra sociala och politiska riktningar del i att bygga IKP. Dessutom var "Revolutionär marxism" i sig själv ett oenhetligt fenomen, som härbärgerade de allvarligaste konflikterna bland tendenserna inom iransk kommunism.

Så snart man analyserar de historiska villkor, under vilka denna riktning uppstod, urskiljer man två huvudtrender. För det första återuppsvinget för arbetarnas rörelse under loppet av [1979 års] revolution och formerandet av, eller i varje fall, trädandet i förgrunden av denna rörelse, ett skikt av socialistiska arbetare. Med andra ord blev arbetarsocialismen i Iran mycket aktiv med revolutionen. För det andra bevittnar vi samtidigt med denna klassrörelse en intellektuell och politisk radikalisering inom den ickeproletära radikalvänstern. Den iranska vänstern var intelligentians rörelse. Inom loppet av revolutionen vände sig denna rörelse, helt åtskiljbar i sin samhälleliga position från arbetarsocialismen, mot en principgrundad och revolutionär marxism i motsättning till populism osv. Irans "Revolutionära marxism" var faktiskt en riktning, men representerade uppställandet av och de ömsesidiga inflytandena från dessa två distinkta samhällstrender. Den var å ena sidan en bro som politiskt och praktiskt förenade dessa två olikartade sociala tendenser och å den andra en allmän ram för den fortsatta samexistensen mellan arbetarsocialism och socialistisk radikalism inom den intellektualistiska oppositionen. Således uppstod en radikal riktning, som gjorde vänstern mer radikal, men i sista hand vidmakthöll en gemensam sak mellan arbetarsocialism och de vänsterintellektuellas radikalism. Denna kontinuitet och samexistens var resultatet av uppställningen av båda dessa rörelser i kampen mot vänsteroppositionens populism, arbetarförsiktighet och förfrämligande från marxistisk teori. Kort sagt, den "Revolutionära marxismen" i Iran, dvs den särskilda riktning under vars baner IKP bildades hade från början grundats på två olika sociala pelare. Den var produkten av uppställandet av och samexistensen mellan två skiljaktiga samhällstendenser: Marxistisk kritik inom den ickeproletära vänstern, med dess kampanj mot populismen å ena sidan och arbetarsocialism med sina råd, strejker och fabriksgolvsledare å den andra. Det är klart att framgången av marxistisk kritik inte kunde annat än driva radikalvänstern i riktning mot arbetarklassen och mot större anpassning till arbetarsocialismen. Den kritiska teoretiska och politiska rörelse, som utvecklades inom radikalvänstern i Iran stärkte i alla avseenden arbetarsocialismen. Men som en bestämd politisk tendens var den "Revolutionära marxismen" inte identisk med arbetarsocialism. Den var ett antipopulistiskt block som bar på skiljaktiga tendenser. Det är uppenbart att med populismens död kom detta blocks livslängd också till ett slut.

Upplösningen av populismen och bildandet av IKP i och för sig, som beviset på triumfen över populismen i praktiken, måste naturligtvis nödvändigt sätta punkt för användbarheten av denna gemensamma ram, nedbrytande den till dess beståndsdelar. Denna utveckling, som betecknade en viktig fas i arbetarsocialismens utvecklingshistoria i Iran, ägde i stor utsträckning rum i form av utvecklandet av sprickor inom IKP, eftersom den senare hade blivit till huvudströmningen inom radikal socialism i Iran.

Denna gemensamma ram var i varje fall den officiella och huvudsakliga basen för bildandet av partiet. Dess program, krav och traditioner hade alla accepterats som de principer och sanningar, på vars grund partiet skulle arbeta. Men IKP förblev inte inskränkt till denna riktning och dess bildande tendenser. Ett antal andra betydelsefulla tendenser blev involverade i IKP. I Kurdistan hade kurdisk nationalism från början, låt vara i mer folkliga och radikala former, tagit del i Komalas[9] kamptradition. Vid Komalas andra kongress blev revolutionär marxism officiellt segerrik. Den nationalistiska tendensen gav sitt tysta medgivande men gick sedan in i partiet i Komalas marginaler. Å andra sidan blev i nationell skala IKP och även före det de så kallat revolutionära marxistiska organisationerna och fraktionerna en attraherande pol för den iranska radikalvänstern i sin helhet. Således gick de olika tendenserna inom radikalvänstern, med några modifikationer, oundvikligen med i partiet. Man kan beskriva IKP 1983 som en bärare av alla dessa tendensers aktivitet under det allmänna paraplyet "Irans revolutionära marxism". Det var bara naturligt att, med hänsyn till utvecklingen av politiskt tänkande inom partiet och ännu viktigare, med tanke på de objektiva förändringarna i samhällsskala i Iran och internationellt, detta jämviktsläge mellan tendenserna inte kunde fortsätta. Kombinationen av dessa faktorer avlägsnade de politiska tendenserna inom IKP från varandra; en vänster, höger och center utvecklades, vilka var resultatet av utvecklingen av partiets interna tendenser under de nya omständigheterna.

Fråga: Du sa att dessa tendenser har gått isär under inverkan av faktorer utanför och inom partiet. Vilka är dessa faktorer och i vilka former visar de sig?

Mansoor Hekmat: Den viktigaste faktorn är den utveckling som den så kallat socialistiska rörelsen i världen håller på att gå igenom. Den radikalvänster, som har definierat sin identitet på grund av sin "antirevisionism", förlorar grunden för sin existens när "revisionismen" förlorar sin relevans. Radikalvänstern i Iran, inberäknat den revolutionära marxistiska riktningen, som helhjärtat stod för teoretisk renlärighet och ett återvändande till Marx teori, åtnjöt betydelse och relevans huvudsakligen på grund av sin kritik av och motsättning till revisionismen och inte för att vara en ram för samhällelig och klassmässig protest. Därför var vad vi bevittnade det att den officiella partilinjen höll på att förlora sin kritiska och utmanande karaktär gentemot världen omkring sig och förvandlas till en ideologi för ett politiskt parti, en filosofi för att förvalta partiet. Det var ett mycket välkänt fenomen inom partiet sedan länge att ledarna skrev för att partitidningen skulle kunna komma ut och radion sända program. Rättfärdighetskänslan och brådskan med att fullt klargöra sina idéer i motsättning till andra samhällsriktningar - en egenskap hos eran av antipopulistisk kritik - försvann gradvis. Detta var oundvikligt eftersom partiets antipopulistiska ram av tänkande hade slutfört sin uppgift och burit sin organisatoriska frukt. Efter partiets bildande blev den faktiska sysselsättningen att driva partiets angelägenheter. Jag påpekade detta i ledaren i det allra första numret av Be su ye Sosiyalism[10], ett år efter partiets bildande. I varje fall kan vi se början av denna process av isärgående av tendenserna i form av att den officiella linjen gjorde på stället marsch och blev dominerad av organisationens fetischism. Letargin hos denna riktning sammanföll med mycket viktiga teoretiska och politiska händelser inom hela den så kallat kommunistiska rörelsen. Detta har framkallat en svallvåg av omvärdering och revision inom den intellektuella vänstern. Bara en kommunism som hade svaren på denna periods problem kunde visa samma fart och blomstring även under denna period.

Dessa svar kom inte från den förra ramen av tänkande utan från kritiken av denna ram från arbetarsocialismens ståndpunkt. Med andra ord, när begränsningar i den antipopulistiska ramen och dess praktiska oförmåga till klassorganisering blev uppenbar, började arbetarsocialismen - som en tendens närvarande inom IKP - vid denna tid tala som en distinkt tendens. Under denna period ser vi uppkomsten av en annorlunda litteratur från denna linje, som inte är rotad i den antipopulistiska traditionen av tänkande. Debatterna om frågan om Sovjetunionen, diskussionerna om arbetarklassorganisering osv, fastän de publicerades som den officiella linjen och i de centrala organen, var uppenbarligen kritiska till denna officiella linje och även kritiska mot vissa av partiets programmatiska grunder och grundläggande begrepp. Efter partiets bildande särskiljer som jag ser det arbetarlinjen, vänsterriktningen, gradvis - och efter den tredje kongressen definitivt - sin kurs från den officiella partilinjen. Vad IKP självt angår läggs diskussionen om arbetarkommunism fram som en utmaning mot centern. Vänsterriktningen hävdar att den har sociala och klassmässiga skiljaktigheter mot rådande tänkande och praktisk tradition inom partiet.

Högertendensernas aktuella situation är också resultat av utvecklingen i yttervärlden. Kurdisk nationalism är särskilt påverkad av situationen i Kurdistan-regionen. Utanför partiet ser vi tydligt denna traditions återvändsgränd. Den politiska och praktiska förvirringen hos [iranska] Kurdistans demokratiska parti och de kurdiska oppositionella riktningarna i Irak har inte undgått någon. Nationalismen som har hållit sig själv levande inom IKP genom att medgiva radikalare former och låna ett marxistiskt språk lider också av denna återvändsgränd. Nationalism är nationalism; dess samhällsperspektiv och åskådning förändras inte av att vara med i IKP. Den borgerliga socialismens kris i världsskala, den officiella partilinjens tröghet och slutligen utvecklingsförloppet av kriget mellan Iran och Irak, som inskränker utrymmet för dessa krafters aktivitet, minskar denna riktnings flexibilitet, manövreringskraft och uthållighet. Lägg till detta offensiven från vänstern inom partiet, så är det klart att denna tendens till slut måste vidta en åtgärd och göra något motstånd från sina egna positivt definierade positioner.

Den nya vänsterns och de socialdemokratiska tendenserna [inom partiet] är helt och hållet resultatet av den nya internationella situationen. Den aktuella utvecklingen har hjälpt en del av radikalvänsteraktivisterna att känna igen sina verkliga politiska övertygelser. Hela vår argumentation har varit att den iranska vänstern i grund och botten var en antidespotisk demokratisk riktning. För tio år sedan artikulerade den missnöjda iranska småborgerligheten, på grund av marxismens prestige, sina aktiviteter och tendenser i marxismens namn. Men varför skulle den behålla denna täckmantel och titel, nu när de i hela världen deklarerar marxismens slut?

Dessutom har den iranske vänsterintellektuell just funnit tillfället att lära känna de ickemarxistiska tankeriktningarna i stor skala. Under dessa omständigheter, med gorbatjevism i Sovjetunionen och framträdandet av ett hål i ozonlagret osv, skulle denna tendens inte lätt bli nöjd med ett parti i den specifika antipopulistiska traditionen - för att nu inte nämna att träffa en uppgörelse med det aktuella samtalet om arbetarkommunism.

Allt detta innebär att den ickeproletära socialismen håller på att nå en återvändsgränd inom IKP, liksom i samhället som helhet, och att arbetarsocialismen håller på att skilja sig från den ickeproletära socialismens historia, teori och praktik. Världssituationen har i stor skala påskyndat denna process inom IKP.

Fråga: Om både arbetarkommunism och partiets tidigare ram av tänkande representerar en betoning av och ett återvändande till marxistisk ortodoxi, då ska din kritik i dag inte innefatta en teoretisk kritik av partiets tidigare inställning. Och i själva verket verkar det som att arbetarkommunismen inom partiet har uppfattats som en kritik av partiets praktik inte av dess tidigare tankesystem. Anser du att denna uppfattning är korrekt?

Mansoor Hekmat: Nej. Det är givetvis många kamrater som tycker om att tänka så, eftersom det på något vis framställer den nuvarande diskussionen som något som bygger på den föregående och som på något sätt bevarar partiets historiska kontinuitet. Jag tror att arbetarkommunismen innehåller en viktig kritik av det tankesystem som är känt under namnet "Irans revolutionära marxism". Att båda betonar marxistisk ortodoxi är inte tillräckligt ens i en teoretisk mening, för att betrakta dem som identiska. Hela saken gäller vår skiljaktiga uppfattning om denna marxism och ortodoxi. Rättare sagt, arbetarkommunism som en utvärdering utför en viktig kritik av vårt eget intellektuella och politiska förflutna. Låt mig utveckla detta eftersom jag tror att detta är en viktig punkt, särskilt med avseende på arbetarkommunismens öde inom Irans kommunistiska parti.

Jag sa tidigare att jag utgår från konfrontationen mellan rörelser som samhälleligt fenomen och att jag bara på denna grund kan förstå motsättningen mellan doktriner och tankesystem. "Irans revolutionära marxism" var en intellektuell-politisk samhällsrörelse. Det var en intellektuell ram för en verklig trend, som uppstod i det iranska samhället under en särskild period och producerade mycket gripbara och mätbara resultat i samhällsskala. Många vill gärna betrakta den som en titel som Militanta kommunisters enhet[11] hade valt som en kommunistisk grupp. Dessa människor är inte ens bra historiker. Sanningen är att Irans revolutionära marxism var en kritisk riktning inom Irans ickeproletära radikalvänster som, genom att vinna ett vidsträckt inflytande inom denna vänster åren 1978-1982, slutligen förvandlade vänsterns politiska och teoretiska profil. Denna riktning ifrågasatte det gemensamma innehållet hos alla tendenserna inom radikalvänstern i Iran, dvs populismen, och blev medlet för en fundamental teoretisk omskakning inom denna vänster. I själva verket har den iranska vänsterns historia sällan bevittnat ett så klassiskt fall av knoppandet och populariserandet av en kritik och ett kritiskt system. Precis som en skola för målarkonst, musik eller litteraturkritik får allmän spridning, populariserades Irans revolutionära marxism inom radikalvänstern. Idéer som till en början uttrycktes av en liten grupp fann snart talesmän, agitatorer och förespråkare över hela vänstern. Denna kritiska riktnings påtryckningar växte inom alla vänsterorganisationer. Inte bara starka tendenser till förmån för denna kritik uppstod, utan också dess motståndare lånade snart dess terminologi och formuleringar. Denna riktning representerade en vänsteromsvängning inom den radikala socialismen i Iran. Mycket snart hade den inneslutit en så stor styrka att den effektivt blev radikalvänsterns huvudströmning i Iran och grundade radikalvänsterns mest prestigefyllda och aktiva politiska parti, nämligen Irans kommunistiska parti. Under 1979 års revolution polariserades den iranska vänstern; dess center upplöstes, dess höger gick över till Tudehpartiet och socialdemokratin och dess vänster, beroende på denna revolutionär-marxistiska kritik av populismen, växte till en mäktig partiriktning.

Tydligt stödde sig denna kritiska riktning på den marxistiska ortodoxin mot populismen och många av dess aktivister begränsade eller reducerade inte marxismen till en kritik av populismen. Ändå framställde denna trend som samhällsrörelse en bestämd profil. Vad vi som denna trends aktivister och huvudpersoner förstod av marxismen är en sak och vad som fördes fram av den revolutionära marxismen som en definierad, objektiv rörelse är en helt annan. Den senare aspekten är mycket mer viktig och gäller alla rörelser. Bara den delen av ledarnas och aktivisternas idéer och medvetande inom en riktning blir till det intellektuella och objektiva kännemärket för en rörelse i sin helhet som motsvarar denna rörelses materiellt, samhälleliga behov och grunddrag. En rörelse kan hålla på med ett bestämt samhälleligt sysslande, som inte är en bild av dess aktivisters, tänkares och ledares fulla perspektiv. Den revolutionära marxistiska riktningen representerade radikaliseringen av Irans intellektuella vänster under arbetarsocialismens påtryckning och marxismens intellektuella auktoritet - en marxism som just då höll på att introduceras inom den iranska vänstern i första hand eller åtminstone genom en mer principiell tolkning. Hur som helst, den revolutionära marxismen tillgrep ortodoxin i den mån den tjänade målen för en ickeproletär vänster som var aktiv i en viss revolution. Kanske många aktivister inom denna riktning i sina medvetanden hade en vidare eller mer begränsad vision.

Denna rörelses anlitande av marxismen ägde rum inom gränsen av den särskilda samhällsproblematik som den hade gjort till sin uppgift. Arbetarkommunismen kritiserade och överskred samma gräns. Följaktligen ställde den sig själv en rad teoretiska och programmatiska problem, som väsentligen inte kunde ställas, för att nu inte säga lösas, inom ramen för Irans revolutionära marxism. Den avgörande frågan är till vilken av marxismens huvuddelar var och en av dessa trender, "Irans revolutionära marxism" och arbetarkommunismen, vänder sig. En mycket kort och förenklad formulering av min aktuella teoretiska kritik av det tankesystem som är känt som "Irans revolutionära marxism" skulle vara att denna riktning saknade en historisk åskådning och en samhällelig uppfattning av marxismen som teori och rörelse. Denna trend var en mycket god uttolkare av marxismen som teori - givetvis, såtillvida som den samhälleliga sak den eftersträvade nödvändiggjorde ett anlitande av marxismen. Den drog i grunden korrekta politiska och taktiska slutsatser av denna teori. Varje enskild ställning tagen av denna tendens till de politiska nyckelproblemen under 1979 års revolution och därefter har fram till i dag behållit sin giltighet. Ändå var problemet att för denna trend var marxismen till slut alltjämt en teori; en teori som blottlade och kritiserade den kapitalistiska världens realiteter och uttryckte arbetarnas kritik av det kapitalistiska samhället. Denna kritik och teori var startpunkten för att tänka ut en samhällelig praktik. Irans revolutionära marxism sökte organisera en praktisk och givetvis arbetarklassanknuten rörelse på grundval av denna teori. Detta är en inverterad åskådning. Denna trends ohistoriska åskådning och dess främlingskap för en av marxismens mest fundamentala hörnpelare avslöjas just här. Irans revolutionära marxism såg ännu inte marxismen - som en teori - på samma sätt som Marx betraktade teorin i sin helhet. Med andra ord betraktade den marxismen själv - som bestämd teori - på ett ickesamhälleligt och ohistoriskt sätt. Marx Teser om Feuerbach, som på det mest kortfattade sätt uttrycker Marx åskådning om förhållandet mellan samhälleligt och klassmässigt tänkande och samhällelig och klassmässig praktik, passar också in på marxismen som en bestämd teori. Det går inte att betrakta alla människans idéer som produkter av samhället, tillskriva dem historiska tillämpningar, bedöma deras sanning eller falskhet efter deras samhälleliga praktik och samtidigt förstå själva marxismen som en idé abstraherad från och med företräde över den samhälleliga praktiken, oberoende av dess historiska tillämpning och som en uppsättning sanna axiom om den objektiva världen. Det är självklart att beståndsdelarna av Marx teori, hans förklaring av de olika produktionssätten, av profitens källa, av statens ursprung osv alla är vetenskapliga och var för sig begripliga grundsatser. Men att acceptera dessa innebär inte att acceptera marxismen, eftersom marxismens grund är kritik; inte kritik från en tanke om världen utanför den, utan kritik från en bestämd samhällelig praktik, från en objektiv materiell rörelse av samhället som helhet. Det går inte samla ihop marxistiska grundsatser som en uppsättning trosföreställningar och kalla det marxism. Marxism betyder att stå i samma samhälleliga position och i sammanhang med samma samhällelig-kritiska praktik som, först och främst, gör tillämpningen av dessa grundsatser - som en kritik - möjlig. Under seminariet [om arbetarkommunismen] försökte jag förklara hur denna särskilda plats i samhället och denna särskilda samhälleliga praktik är oskiljbara från marxismen som teori och hur ickeproletär marxism är en självmotsägelse.

Jag refererade till denna svaghet i den existerande intellektuella ramen under andra kongressen. Jag sa att vi inte bara ska återvända till marxismens teori utan till dess samhälleliga referenspunkt och bas. Marxismen är inte en skolastisk och filantropisk kritik av kapitalismen. Den är arbetarens kritik som en bestämd klass och en levande kämpe i det kapitalistiska samhället. Att stå i denna samhälleliga position är för ett politiskt parti lika mycket ett kriterium på att vara marxist som att acceptera mervärdesteorin. För våra kamrater var detta inte en teoretisk revision av den föregående ramen utan snarare en uppmaning till orientering i praktiken mot arbetarklassen. Men som jag påpekade är detta en djupt teoretisk fråga som visar sig och verkligen redan har gjort det, i allvarliga skiljaktigheter i den teoretiska analysen av de problem som möter oss. Vi såg ett exempel på dessa skiljaktigheter i diskussionerna om Sovjet-frågan.

IKP:s program, troget traditionen från Irans revolutionära marxism, tillräknar arbetarrevolutionens slutliga nederlag i Sovjetunionen "revisionismens dominans". Vår diskussion, dvs min och kamrat Iraj Azarins, publicerad i bulletinen8 om Sovjet-frågan, kritiserar och förkastar precis denna formulering. I stället för att söka orsakerna till nederlaget i den eller den individens avvikelse från marxismen som teori har vi som utgångspunkt arbetarklassens samhällsrörelse, dess begränsningar och dess perspektiv eller brist på det. Först då går vi till att undersöka orsakerna till förändringen i andra klassers samhällsrörelsers tillämpning av marxismen som teori. Om själva begreppet revisionism förkastar vi den doktrinära ståndpunkten. Vi undersöker revisionismen som samhällsrörelsers intellektuella system och överbyggnad. Vi är i konflikt med dessa rörelser på grund av arbetarklassens motsättning till dem och inte blott och bart för att de har avvikit från doktrinen. Även i andra frågor, sådana som den internationella situationen, arbetarnas ekonomiska kamp, reformer, analys av kommunismens historia, fastställande av det kommunistiska partiets uppgifter och perspektiv, kommunistiskt arbete inom klassen osv kan vi se allvarliga teoretiska skiljaktigheter mellan arbetarkommunismen och den tidigare ramen för tänkandet. Så länge den forna åskådningen huvudsakligen riktade sin kritik mot populismen, kom dessa skiljaktigheter inte helt i dagen. Jag sa det att i detta särskilda område, dvs så vitt marxistiskt tänkande utsätter populismen för kritik, går det inte att säga mycket mer eller ens mycket annat. Men så snart populismen är ute och nya frågor, särskilt frågan om kommunistisk praktik och den borgerliga socialismens kris dyker upp, så blir brister inom den tidigare ramen av tänkande synliga.

NOTER

[11] En marxistisk organisation, som Mansoor Hekmat var en av de medlemmar som bildade den 1978 och den mest inflytelserika organisationen inom den iranska vänstern. Den bildade tillsammans med Komala (se not 9 ovan) Irans kommunistiska parti 1983.