Den internationella situationen
och läget för kommunismen

Inledning

Ingen av dessa utvecklingar har fallit ner från det blå. Många av dem kunde tydligt skönjas redan för tre år sedan.[1] De har alla sina rötter i kapitalismens utveckling under efterkrigstiden och är resultatet av mer varaktiga och fundamentala trender. Men vad som blivit påtagligt den senaste tiden – vilket huvudsakligen hänger samman med utvecklingen i Sovjetunionen – är att dessa förändringar i sin helhet kommer att leda till en oåterkallelig och helt ny situation. Vi bevittnar grundläggande förändringar i den kapitalistiska världens ekonomiska, politiska och ideologiska profil; förändringar som kommer att ha djupgående effekter på arbetarklassens liv och kamp liksom på villkoren och förutsättningarna för kampen för den kommunistiska revolutionen.

Två avgörande trender

1. Kapitalismens häpnadsväckande tillväxt under de senaste årtiondena och den enorma revolution som ägt rum i samhällets produktionskapaciteter, å ena sidan, och den ofantliga dimensionen av de vedermödor som blivit de arbetande och egendomslösa massornas lott i en skala på hundramiljontals i samma värld, å den andra, har objektivt gjort kommunismen till ett verkligt, genomförbart och nödvändigt alternativ för att rädda hela mänskligheten.

2. De borgerliga kommunismerna och de borgerliga socialismerna i alla sina förgreningar och sekter har hamnat i en återvändsgränd och sjunger nu på sista versen. Denna återvändsgränd och kollaps sker dock inte under påtryckning från radikal arbetarsocialism, som för närvarande saknar samhälleligt sammanhang och makt utan inför offensiven från världsborgarklassens högerflygel. De borgerliga socialismernas nedgång och upplösning – vare sig det nu gäller erfarenheterna från Sovjetunionen och Kina, socialdemokratins och eurokommunismens öde eller den antiimperialistiska populismen i länder under imperialistisk dominans – leder i det omedelbara skedet inte till arbetarsocialismens förstärkning utan till borgarklassens politiska och ideologiska koherens mot socialismen och arbetarnas revolution.

Kapitalismens kolossala utveckling under efterkrigsåren talar för sig själv. Teknologins snabba tillväxt, den elektroniska revolutionen och informationsrevolutionen under de senaste årtiondena, den exempellösa utsträckningen av tillämpning av robotar och datoriserade system i produktion och distribution – allt detta pekar på utvecklingens kvantitativa dimension. Men den mer fundamentala realiteten ligger i att de kapitalistiska produktionsförhållandena sträckt sig till de efterblivna länderna och f. d. kolonierna, att hundratals miljoner människor rekryterats till lönearbetsmarknaden och att produktionsfaktorerna och konsumtionsmarknaden i dessa länder integrerats i det kapitalistiska världssystemet. Denna enorma utveckling av kapitalismen och de radikala förändringar som detta har nödvändiggjort i borgarklassens politiska och ekonomiska organisering i världsskala är i själva verket grundorsaken till all utveckling som ägt rum på politisk och ideologisk nivå och i de inbördes relationerna mellan borgarklassens olika delar.

I den ickeproletära vänsterns ram för tänkandet antingen förnekas denna realitet, förringas bakom fraser om kapitalismens kroniska kris under 1970- och 80-talen eller används för att sprida hopplöshet om socialismens perspektiv och för att rättfärdiga den socialistiska revolutionens uppskjutande till en mer avlägsen framtid. Från arbetarrevolutionens synpunkt tyder emellertid samma realitet på att det existerar mer gynnsamma förutsättningar för den socialistiska omvälvningen. Konflikten mellan arbete och kapital har i dag uppenbarligen blivit till den kraft som driver på samhällsrörelserna i hela världen och som redan har satt sin prägel på varje politisk konflikt i vår tid.

Kapitalismens utveckling åtföljs av förstärkandet av arbetarklassens politiska vikt. Arbetarklassen har internationellt nått en betydligt starkare position i produktionen och följaktligen på ett potentiellt sätt i politiken. Det kan te sig överraskande för dem som tar vänsterns mentalitet och fackföreningsrörelsens situation i Europa som sina referenspunkter, för de som är klavbundna av socialdemokratins och den europeiska universitetsmarxismens kortsynthet. Vi får höra att jämte modernisering av produktionen, tillbakagång i den traditionella tungindustrin som stål och kol och snabb tillväxt av tjänstesektorn så har proletariatets numeriska vikt i hela befolkningen minskat. Vi får höra att fackföreningarna har förlorat sitt inflytande och sin makt; att arbetarnas rörelse överskuggats av freds- och miljörörelser o. dyl.; att partier med arbetarbas, som socialdemokrati och eurokommunism, förlorar sina parlamentariska mandat och håller på med att definiera om sin sociala identitet och revidera de uppfattningar som på ett eller annat sätt relaterade socialismen till arbetarklassen; att även de prosovjetiska partierna nu öppet skriver under på denna socialdemokratiska orientering. Vi får höra att arbetarklasspolitik, arbetarsocialism och klasskamp numera är föråldrade och urmodiga begrepp.

Det är förunderligt att idén om kamp mellan proletariatet och bourgeoisien, om konflikt mellan arbete och kapital, skulle vara tillämpbar på 1800-talskapitalismen, på den kapitalism som fanns på ångmaskinens tid och som begränsade sig till en handfull europeiska länder, men skulle ha mist sin relevans i en värld där kapitalet nått ut till Asiens och Afrikas avlägsnaste hörn, en värld av stora produktionsenheter och multinationella bolag, en värld där produktionsprocessen av en enda vara länkar samman hundratals fabriker och företag och miljontals arbetare på olika kontinenter med varandra! Proletariatets, lönearbetarens numeriska procentandel i den moderna produktionen har inte bara ökat, utan det att vara proletär har blivit levnadssättet för hundratals miljoner människor runt om i världen. Hela den samhälleliga konflikten under det senaste årtiondet i de avancerade länderna i Europa och USA självt har, vilket thatcherismen, reaganismen, monetarismen etc. vittnar om, gällt ingenting annan än att åstadkomma en höjning av proletariatets produktivitet, detta proletariat vars nedgång den borgerliga socialismen har förklarat. I samtliga länder under imperialistisk dominans har uppkomsten av en omfattande arbetarklass under de senaste 20 åren omvandlat den ekonomiska sammansättningen och de traditionella politiska ekvationerna i samhället. De politiska kriserna, turbulenserna och revolutionerna i länder som Brasilien, Argentina, Korea, Filippinerna, Sydafrika och Iran har alla sin rot i denna fundamentala realitet. Dessa är turbulenser som uppstår ur anpassningen av den traditionella politiska överbyggnaden i dessa samhällen till uppkomsten av en massiv arbetarklass som för fram sina krav med tilltagande tydlighet och kraft.

Från arbetarklassens och arbetarsocialismens synpunkt, har denna allmänna trend i kapitalismens utveckling utan tvivel skapat ännu mer gynnsamma objektiva villkor. Proletariatets led har vuxit och för de arbetande massornas stora flertal över hela världen har den proletära identiteten gått före nationell, etnisk och rasmässig identitet. Å andra sidan har teknologins och de mänskliga produktivkrafternas oerhörda utveckling, omfattningen av produktionens församhälleligande och internationalisering samt de slående framsteg som åstadkommits genom den elektroniska revolutionen i kommunikation, information, datasamling och dataanalys, etc., gjort skapandet av ett samhälle grundat på allmänt ägande och kollektiv kontroll över produktionsmedlen och arbetsprocessen, en medveten produktion på grundval av medborgarnas behov samt skapandet av ett verkligt internationellt mänskligt samhälle, till ett omedelbart genomförbart och åtkomligt mål.

De borgerliga socialismernas kris

Det råder ingen tvekan om att arbetarkommunismens varje framsteg och arbetarklassens varje yttring under den revolutionära socialismens baner, skulle innebära isolering och försvagande av de borgerliga socialismernas inflytande. Vidare är det ingen tvekan om att på historiskt lång sikt kommer bourgeoisiens oförmåga att tillskansa sig socialistiska paroller och ideal att underlätta arbetarsocialismens sak. Men detta betyder inte att varje bakslag för ickeproletär socialism nödvändigtvis, omedelbart och automatiskt är detsamma som att arbetarkommunismen stärks. Särskilt i det aktuella fallet är det inte alls så. Den viktiga frågan här är att kunna analysera den konkreta situation i vilken den ickeproletära socialismens tillbakagång ägt rum. Vad vi bevittnar i dag är en allsidig omsvängning i samhällsskala åt höger p g a att bourgeoisiens vänsterflygels kvasi-socialistiska reformism hamnat i återvändsgränd inför den objektiva ekonomiska utvecklingen och inför den nya högerns offensiv. Innan vi tar i närmare betraktande de svårigheter denna regression ställer i vägen för kommunismen och arbetarnas revolution, är det nödvändigt att först i korthet gå igenom de huvudfaktorer som bidragit till denna kris.

De statskapitalistiska modellernas misslyckande

1. För en tid tillhandahöll den ryska revolutionen en framgångsrik modell för statlig ekonomi. Under hela mellankrigstiden, medan Västeuropa drabbades av kris och depression, åtnjöt Sovjetunionens statliga ekonomi en mycket snabb tillväxt, som höjde landet från ett andra rangens land i Europa till en väldig ekonomisk och militär makt. Fastän denna utveckling ägde rum i socialismens namn, stod det ändå klart för hela bourgeoisien, och i synnerhet då för bourgeoisien i länder med en mer eller mindre likartad position som Sovjetunionens, att detta land erbjöd en modell för kapitalistisk utveckling genom statsdirigering och statsinitiativ. Många av de schemana för planering och ekonomisk kalkylering som utarbetats i Sovjetunionen togs snart efter i väst och blev till en komponent i den borgerliga ekonomiska vetenskapen.

2. Mellankrigstidens ekonomiska recession, den ekonomiska mobiliseringen under andra världskriget och efterkrigstidens återuppbyggnadssträvan i Västeuropa förde staten in i den ekonomiska verksamheten i stor skala. Efter kriget formulerades uttryckligen statsingripanden som det enda sättet att accelerera tillväxten och kapitalackumulationen. Konflikten mellan olika fraktioner av bourgeoisien fokuserades huvudsakligen kring två alternativ: marknad eller stat. Parallellt med att nationalinkomsten ökade i de kapitalistiska länderna i Västeuropa under 1950- och 60-talen, blev välfärdsstaten – som förutsatte en ökning av statens inflytande i ekonomin – den officiella statsideologin.

3. Fr.o.m. slutet av 1950-talet kom frågan om de efterblivna ländernas ekonomiska utveckling och de nyligen självständiga kolonierna i stor utsträckning att tas upp på internationell nivå. Kapitalismens och den inhemska marknadens utveckling samt målsättningen för en oberoende nationell ekonomisk dynamik utgjorde det ekonomiska idealet för nationalismen hos den växande bourgeoisien i dessa länder. Denna nationalism och dess ekonomiska perspektiv hade ända fram till den senare tiden format den dominerande ideologin hos varje ickeproletär progressivitet i länder under imperialistisk dominans; den har varit kännemärket för radikalism, revolutionism och även socialism i dessa länder. Fr.o.m. slutet av 50-talet blev en viss utvecklingsstrategi populär hos intelligentian i dessa länder. Denna strategi grundade sig på upprättandet av självständiga nationalstater, statens stöd för den inhemska marknaden och spelandet av en direkt och betydande roll för staten i att skapa en ekonomisk infrastruktur. Statens vitala funktion i den ekonomiska utvecklingen underströks inte bara av de radikala fraktioner som till övervägande del stod under inflytande av utvecklingsmodellen i Sovjetunionen och dess framlagda mönster utan också av konservativa nationalister. 1960- och 70-talen var de år då utvecklingsstrategin baserad på statlig planering och importsubstitutspolitik testades i ett vitt spektrum av länder med skilda politiska tendenser.

Stora förändringar har skett inom alla dessa trender under de senaste åren. Grundorsaken till dessa förändringar måste sökas i 1970- och 80- talens teknologiska revolution. I Sovjetunionen uppenbarades statskapitalismens begränsningar. Historien har visat att den sovjetiska kapitalistiska modellen varit lämplig för en särskild period i de efterblivna kapitalistiska samhällenas liv, där man prioriterade att skapa ekonomisk infrastruktur och tungindustri, att mobilisera arbetskraft och frambringa mervärde genom att rekrytera allt större delar av befolkningen på lönearbetsmarknaden. Men i och med att arbetskraftsreserven uttöms, i och med att nödvändigheten av att tillgodogöra sig modern teknologi för att skapa relativt mervärde växer, och i och med att mångfalden i konsumenternas behov ökar, når ett sådant system i praktiken en återvändsgränd. Den sovjetiska ekonomin måste med nödvändighet till följd av brezjnevtidens långvariga recession ge vika för grundläggande förändringar i riktning mot en fri marknadsmekanism för att kunna absorbera de senaste decenniernas teknologiska framsteg och därigenom överbrygga den väldiga klyfta som uppstått mellan Sovjets ekonomiska prestationsförmåga och Västeuropas och Nordamerikas. Perestrojka är lösenordet för etatismens reträtt för marknaden på det politiska och ekonomiska området. En reträtt som kommer att förändra det sovjetiska samhället och dess position på den internationella scenen.

I Västeuropa har bourgeoisien börjat lägga ner stor möda på att höja arbetsproduktiviteten och omstrukturera kapitalet till förmån för det produktiva kapitalet. Det första steget i denna politik, som tydligast anförts i de konservativa fraktionernas program och tillämpats i praktiken, är att försöka begränsa statsingripandet i ekonomin och vidga privatkapitalets och marknadsmekanismernas verksamhetsfält. Trots tidigare föreställningar var den nya högerns offensiv inte ett taktiskt eller tillfälligt utspel. Snarare lyckades den nya konservatismen inte bara med att ta viktiga steg mot att stärka den privata sektorn och likvidera välfärdskapitalismens institutioner och metoder utan också med att praktiskt förändra den ideologiska balansen i europeiska länder till sin egen fördel. Socialdemokratin – välfärdsstatens arkitekt och statsinterventionens ståndaktiga förespråkare – visade sig inte bara oförmögen att stå emot denna fundamentala ekonomiska och ideologiska utveckling utan kom praktiskt taget att acceptera en betydande del av högerns program.

I länder under imperialistisk dominans hamnade den oberoende utvecklingsstrategin i en återvändsgränd. Den teknologiska revolutionen i Europa och USA framhävde än en gång det klassiska problemet för de efterblivna ländernas ekonomiska utveckling, närmare bestämt problemet med överföring av teknologi och brist på kapital. De nationalistiska idéerna grundade på ekonomisk utveckling genom importsubstitut och i förlitan på effektiv inhemsk teknik visade sig helt fruktlösa. Klyftan mellan de avancerade industriländerna och de mindre utvecklade länderna vidgades mer. Utarmning, svält och skuldsättning har blivit kännetecknen för flertalet av de dominerade länderna, och detta till den grad att gäldenärsländernas oförmåga att betala sina skulder till internationella finansinstitutioner har blivit till ett hot mot hela det kapitalistiska världssystemet. Länder som Mozambique, Angola och även Vietnam där antiimperialistiska och befrielserörelser med ett statsekonomiskt perspektiv och stöd från Sovjetunionen kom till makten har inte utgjort några undantag från denna regel. Den nationella ekonomiska utvecklingsstrategin, såväl i dess konservativa och provästliga som i dess radikala form, har misslyckats. NIC-länderna i Östasien vars utvecklingsmodell mätt med de nationalistiska utvecklingsdoktrinernas mått under de senaste två årtiondena skulle säkert ha stämplats som imperialistiska och beroende, går mitt i allt detta igenom en annan erfarenhet och har faktiskt kommit i åtnjutande av en hög och jämn tillväxttakt. I dessa länder där den privata sektorn och utländskt kapital har stort spelrum för handlandet har industriproduktionen expanderat raskt och länderna har definitivt tagit sig ur underutvecklingens onda cirkel. Jämte de gamla utvecklingsmodellernas bankrutt har därför den imperialistiska utvecklingsstrategin i förlitan på västerländskt kapital tillvunnit sig större acceptans bland bourgeoisien i länder under imperialistisk dominans.

Med tanke på alla dessa trender har ledarna för den europeiska bourgeoisien redan proklamerat marknadens seger över staten. De tidigare förespråkarna av olika modeller för statlig ekonomi har slagit till reträtt. Bourgeoisiens högerflygel är koherent och vänsterflygeln är splittrad, anstränger sig för att lägga om sin programmatiska, politiska och ideologiska grundval. Vilket bourgeoisiens vänsterflygelns kommande perspektiv än må vara, så är det redan säkert att staten och den statliga ekonomin inte kommer att ha samma plats i det.

Krisens ideologiska och politiska dimensioner

Den sovjetiska krisen har som här påpekats en djupgående ekonomisk orsak. I och med gorbatjovismen sluts nu misslyckandets cirkel för vad bourgeoisien i Sovjetunionen prackade på arbetarnas revolution i namn av "socialism i ett land". På grund av brist på ekonomiskt perspektiv inom kommunisternas led, under belastning av ekonomiska svårigheter och under trycket från den ryska nationalismen påtvingades den sovjetiska arbetarklassen statskapitalismen som den proletära revolutionens ekonomiska innehåll i slutet av 1920-talet. Idealen allmänt ägande och avskaffande av lönearbetet – dessa oskiljaktiga komponenter i Marx revolutionära socialism – reducerades till kapitalens nationalisering och statlig planering av den kapitalistiska produktionen. Denna ekonomiska modell säkerställde i praktiken ett snabbt slutförande av den ursprungliga ackumulationsprocessen och en accelererande uppbyggnad av den ekonomiska och industriella infrastrukturen i Sovjetunionen. Illusionen om att det nya systemet var socialistiskt, kompromisserna mellan den nya modellen och en större handlingsfrihet för arbetarna i arbetsprocessen, förekomsten av väldiga mänskliga resurser på landsbygden och de oerhörda resurserna i ett sådant jätteland – allt detta möjliggjorde en rask ekonomisk tillväxt.

I och med upphörandet av denna ackumulations- och tillväxtperiod kommer dock statskapitalismens ekonomiska modell att mista sin effektivitet. En avancerad kapitalism kräver en ständigt höjd arbetsproduktivitet genom att tillämpa modern teknologi och expandera produktionsmångfald för att kunna tillmötesgå de behov som uppstår ur den ökade nationalinkomsten; den förutsätter förekomsten av en effektiv mekanism för att distribuera, att kalkylera behov, att höja varornas kvalitet och att anslå kapital till de lönsammaste branscherna. I den västerländska modellen av kapitalism tillmötesgås dessa krav genom konkurrensen och marknaden, medan denna roll i den sovjetiska modellen av kapitalism har spelats av ”planering” och administrativa åtgärder. Ett sådant system klarar dock inte av att tillfredsställa en avancerad kapitalisms behov och de olika problemen inom den. Därför ser vi att precis vid en tidpunkt då de kapitalistiska länder som grundar sig på marknaden snabbt är i färd med att tillgodogöra sig den teknologiska revolutionens frukter, har den sovjetiska ekonomin drabbats av en aldrig hittills skådad recession. Denna recession kan inte längre övervinnas genom att sätta press på arbetarklassen, höja arbetsintensiteten eller öka tillgången på arbetskraft. Den sovjetiska ekonomin måste med nödvändighet genomgå en fundamental strukturförändring syftande till att frigöra marknadsmekanismerna och avlägsna de restriktioner som det politiska och administrativa systemet i detta land belagt kapitalets rörelsefrihet med. Detta innebär i så fall inte bara ett ekonomiskt inväxlande på ett nytt spår. Snarare nödvändiggör det en förändring på alla områden – inom ekonomin, politiken och ideologin. Den gorbatjovska trenden bär denna förändrings fana. Det slutgiltiga resultatet av denna omsvängning kommer att bli desintegrationen av sovjetlägrets modell av socialism – inte bara i Sovjetunionen själv utan också på internationell nivå – och en ny maktbalans mellan de imperialistiska lägren. Kriser i sovjetblockets partier har redan flammat upp. Deras ekonomiska modell, politiska strategi, praktiska taktik och ideologiska system har förklarats bankrutt. Deras paroller, politiska historia och metoder ifrågasätts nu den ena efter den andra inifrån de egna leden. Deras teoretiska och politiska exponenter misskrediteras nu. Det förefaller ytterst osannolikt att rekonstruera detta revisionistiska läger medan dess centrum ständigt håller på att minska sina ekonomiska och politiska olikheter och konflikter med väst. Fastän gorbatjovismens kredit hos de borgerliga liberalerna kan på kort sikt senarelägga de pro-sovjetiska partiernas snabba upplösningsförlopp, kommer de slutligen inte att undgå detta öde.

Socialdemokratins situation är inte lika dyster som den pro-sovjetiska trendens. Den europeiska socialdemokratins ideologiska och politiska rekonstruktion är redan på gång. Det grundläggande elementet i denna process är denna trends distansering från arbetar- och fackföreningsrörelsen på jakt efter en bredare samhällsbas inom samhällets mellanskikt. Det är osannolikt inom den närmaste framtiden att socialdemokratin i länder som Västtyskland och Storbritannien blir en trend kapabel till att regera. Icke desto mindre kommer denna trend att fortsätta existera som en stark opposition och som en faktor för att moderera de extrema aspekterna av bourgeoisiens högerflygels politik. Men även detta kommer att åtföljas av att denna inriktning mer svänger högerut och explicit uttrycker sin brytning med arbetarklassen och socialistiska tendenser och politik.

I de länder som befinner sig under imperialistisk dominans kommer de senaste utvecklingarna att få viktiga och avgörande återverkningar på de oppositionella riktningarna. I och med att etatismen och myten om självständig kapitalism gjort bankrutt håller den radikal-populistiska nationalismen på att förlora all sin substans. Oppositionsrörelsernas kursändring i dessa länder mot anpassning till västerländska intressen är redan helt märkbar. Ickevålds- och legalistiska rörelser som strävar efter sin framtid genom att tillvinna sig eftergifter, främst i form av liberalisering av den politiska överbyggnaden och västs ekonomiska stöd ersätter nu den våldsamma "anti-imperialism" som dominerade oppositionsrörelserna i dessa länder under 1960- och 70-talen. Denna process har stärkts i och med att Sovjetunionen övergivit sitt stöd till våldsamma anti-amerikanska kamper liksom sovjetblockets brist på ekonomiskt alternativ och dess oförmåga att bistå dessa länders ekonomiska utveckling. Den radikala populismen eller den populistiska socialismen i de dominerade länderna har nått vägs ände och saknar politiskt perspektiv, socialt alternativ och materiell kraft för sin kamp.

På det hela taget vittnar den nuvarande perioden om en nedgång och marginalisering av ickeproletär radikalism. Detta bakslag är en direkt reflektion av förändringen av dessa riktningars samhälleliga bas. Intressena hos bourgeoisiens olika delar har blivit alltmer intimt sammanflätade. De ekonomiska modellerna i öst och väst har konvergerat, huvudsakligen till följd av den förras underkastelse under den senare. Sovjetunionens och hela Östblockets ekonomi går mot en total integrering i världsmarknaden. Den rivalitet som en gång uppstod på grundval av konfrontationen mellan dessa båda olika modeller lämnar sålunda nu plats för nya nationalistiska rivaliteter på grundval av framväxten av en multipolär värld i vilken Japan, Västtyskland, Västeuropa och NIC-länderna är också parter. Bourgeoisien i länder under imperialistisk dominans ser sin framtid i en fullständigare integration i den internationella kapitalismen, ledd av USA och Västeuropa. Marknadsförespråkarnas hegemoni har konsoliderats. Problemet med att öka arbetsproduktiviteten har framhävt hela bourgeoisiens intresse i dess konfrontation med arbetarklassen. Uttryckandet av radikala idéer och radikala protester inifrån själva de härskande klasserna har avtagit. Den borgerliga socialismen och pseudomarxismen är på nedgång, just därför att de socialistiska tendensernas inflytande försvagas inom de samhällsskikt som utgör dess bas. Bourgeoisien i östblocksländerna, de intellektuella i Västeuropa samt intelligentian och den moderna småbourgeoisien i de dominerade länderna håller på att förlora sina förhoppningar om de gamla pseudo-socialistiska modellerna och lutar nu istället åt det perspektiv som förs fram av kapitalet i väst i förlitan på den teknologiska revolutionen. Detta är en oåterkallelig utveckling.

På det politiska planet mister nu den ickeproletära socialismen sina traditionella verksamhetsområden. Nedgången för fackföreningsrörelsen i Västeuropa, vänsterstudentrörelserna och de antiimperialistiska folkrörelserna i länder under imperialistisk dominans begränsar avsevärt fältet för politisk handling för den faktiskt existerande kommunismen och socialismen. Allt indikerar att de pseudo-socialistiska riktningarna under den kommande tidsperioden kommer att drivas ut på det politiska arenans ytterkant.

Den borgerliga socialismens kris påverkar i väsentlig grad hela arbetarrörelsens och de revolutionärt socialistiska riktningarnas situation. Den borgerliga socialismens isolering och mellanskiktens omsvängning åt höger både i de avancerade och i de dominerade länderna försätter hela arbetarnas rörelse och marxismen i en ogynnsam situation. Den existerande radikala kommunismen har fram till i dag inte förmått skaffa sig något verksamhetsfält åtskilt från den borgerliga socialismens. Samma folk och intellektuella som utgjort de samhälleliga baserna för ickeproletär socialism har också utgjort den huvudsakliga publiken för de radikalare riktningarna. I själva verket har den radikala kommunismen inte haft en tillvaro utöver att vara en kritisk tendens, en påtryckningsgrupp i förhållande till den ”ryska revisionismen” och socialdemokratin. Den radikala marxismens samhälleliga bas och publik i vår epok skiljer sig inte så mycket från de borgerliga socialismernas. De sistnämndas kris och nedgång driver också sina vänsterkritiker ut i isolering och begränsar dem. Den misslyckade erfarenheten av vad som i varje fall i allmänhetens ögon identifierats med socialism, leder till avsaknaden av sympati för socialistiska ideal och socialistisk kritik av det nuvarande samhället. Förkastande av det socialistiska perspektivet och den socialistiska kampen börjar bli gängse. Marxismens inflytande bland de intellektuella försvagas och attacker mot marxismen som en doktrin som överlevt sig själv och inte klarat av provet får överhanden. Det blir allt svårare att vara socialist och uppmana till en socialistisk revolution i detta hopplöshetens klimat. Den aktuella situationen medför en samhällelig inskränkning för hela den existerande socialismen, må den vara vänster och radikal eller höger och reformistisk.

Arbetarkommunismens möjligheter och hinder

Detta är dock en praktik som åtnjuter alla de objektiva förutsättningarna för att ha framgång. Arbetarradikalismen blir den enda möjliga typen av radikalism. Aldrig någonsin förr har villkoren varit så pass mogna för att förvandla den kommunistiska teorin till en materiell samhällskraft. Aldrig någonsin förr har arbetarklassen varit så till den grad i behov av kommunism och endast kommunism. Och aldrig någonsin förr har de materiella förutsättningarna varit så mogna för att göra arbetarkommunismen till den mest levande och mäktigaste protestströmning. Den kapitalistiska produktionens tillväxt och utveckling, proletariatets enorma makt i produktionen i världsskala, den politiska bankrutten för alla de riktningar som hindrade arbetarna att göra revolution mot hela den rådande ordningen – allt detta vittnar om arbetarkommunismens oerhörda potential.

Men en sådan praktik kräver sina lämpade kvinnor och män och sina lämpade partier. Det är häri den största svagheten ligger. Vid en tid då de ickeproletära socialismerna förfaller är arbetarkommunismen minst förberedd med avseende på teoretiskt arbete, praktisk tradition, organisationer och kadrer. Detta är ett spörsmål som anhängarna till denna tendens omgående måste ta itu med.