Politiska islams uppgång och fall

Porsesh: Vad är din tolkning av sådana begrepp som islamisk fundamentalism och politisk islam? Vad är skillnaden mellan dem?

Mansoor Hekmat: Jag använder inte uttrycket islamisk fundamentalism eftersom jag tror det är en beräknad högerpolitisk förklaring, som avsiktligt framställer en vilseledande bild av nutida islam och islamiska rörelser. Vad som är sant är utvecklingen av politisk islam. Enligt min uppfattning är politisk islam en nutida reaktionär rörelse; annat än till formen har den ingen relation till islamiska rörelser i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Vad beträffar dess sociala innehåll och samhällspolitiska och ekonomiska mål är denna nya rörelse helt och hållet rotad i dagens samhälle. Den är ingen upprepning av samma gamla fenomen. Den är resultatet av ett besegrat – eller bättre sagt – förkrympt projekt av västlig modernisering i muslimbebodda länder i Mellanöstern från sent 60-tal och tidigt 70-tal så väl som en nedgång för den sekulära och nationalistiska rörelsen, som var den viktigaste fullbordaren av denna ekonomiska, administrativa och kulturella modernisering. De ideologiska kriserna och statskriserna i denna region tilltog. I detta politiska och ideologiska vakuum och den lokala borgarklassens förvirring kom den islamiska rörelsen i förgrunden som ett av högeralternativen för omorganiseringen av borgarklassens makt för att konfrontera vänstern och arbetarklassen, som utvecklats genom kapitalismens uppgång. Ändå skulle dessa rörelser utan utvecklingen i Iran 1978-79 fortfarande inte haft en chans och fortsatt vara marginaliserade. Det var i Iran denna rörelse organiserade sig själv i en regering och utvecklade politisk islam till en betydande kraft i regionen.

Politisk islam är enligt min uppfattning det allmänna uttrycket för den rörelse, som ser islam som huvudverktyget för en högerinriktad omstrukturering av den härskande klassen och ett statssystem som är emot vänsterism och därmed har konfrontationer med och konkurrerar om sin andel av det internationella kapitalets makt med andra sektioner, isynnerhet med härskande poler, inom den internationella kapitalismen. Denna politiska islam har inte nödvändigtvis något givet eller definierat islamiskt lagfaret och skolastiskt innehåll. Den är inte nödvändigtvis fundamentalistisk och doktrinär. De olika delarna av denna politiska islam innefattar såväl Khomeinis politiskt flexibla och ideologiska pragmatism, rigida cirklar inom den iranska regeringens högerfraktion, Frihetsrörelsen i Iran, Mehdi Bazargan och Amal som talibanerna, Hamas, islamiska Jihad och den ”islamiska protestantismen” som hos Soroosh och Eshkevari i Iran.

Västliga makter, medier och deras akademiska värld har lagt fram benämningen fundamentalism för att särskilja de terroristiska och antivästliga ådrorna i denna islamiska rörelse från dess provästliga och försonliga grenar. De kallar de antivästliga delarna fundamentalistiska och de attackerar fundamentalismen så att de kan upprätthålla politisk islam som helhet, vilken för tillfället är en oersättlig grundval för antisocialistiskt och högerpolitiskt styre i regionen. De antivästliga riktningarna är dock inte nödvändigtvis denna rörelses fanatiska och rigida fraktion. De mest fundamentalistiska grenarna av det islamiska lägret såsom talibanerna och Saudiarabien är västerns närmaste vänner.

Porsesh: I vilken utsträckning är islamisters uppnående av makt ett tecken på religiös regression? Är denna religiösa regression i dessa samhällen ett återvändande till religiösa värden och trosföreställningar i det individuella och sociala livet?

Mansoor Hekmat: Jag tror inte att detta är rotat i återuppväckandet av islam som ett ideologiskt system. Detta är inte ideologisk islam, snarare är det politisk islam grundad på särskilda politiska ekvationer. Helt klart intensifieras påtryckningar i samhället för att återuppliva religiösa yttre sken med uppgången för den politiska islams makt. Detta är dock en politisk påtryckning. Människor ger ibland vika för dessa påtryckningar. Denna islamiska ”renässans” backas upp av våld och terror, som får en form i Algeriet och en annan i Iran. I Iran är verkligheten den motsatta, det vill säga att uppgången för politisk islam och religiöst styre har intensifierat en förbluffande antiislamisk motreaktion. Uppkomsten av politisk islam i Iran har blivit förspelet till en antiislamisk och antireligiös kulturell revolution i människors medvetanden, särskilt hos den unga generationen, som kommer att dra världens uppmärksamhet till sig genom en omfattande explosion och proklamationen av slutet för politisk islam i Mellanöstern i praktiken.

Porsesh: I denna rundabordsdiskussion säger Ervand Abrahamian att Islamiska republikens fall blir inte den sista spiken i den islamiska rörelsens likkista, därför att andra trender, särskilt icke-shiitiska, skulle kunna ta avstånd från detta nederlag. Håller du med om denna analys?

Mansoor Hekmat: Enligt min åsikt kommer den islamiska rörelsen i Mellanöstern och globalt att tappa andan med den islamiska regimens fall i Iran. Frågan gäller inte att det islamiska Iran kommer att bli en besegrad modell, som andra kan ta avstånd från. Islamiska Republikens nederlag kommer att inträffa i sammanhang med en omfattande folklig sekulär resning i Iran, som kommer att beröra grunderna för reaktionärt islamiskt tänkande och inte bara misskreditera utan fördöma det inför världsopinionen. Den islamiska regimens nederlag blir jämförbart med det nazistiska Tysklands undergång. Ingen fascist kan med lätthet upprätthålla sin status och ställning endast genom att distansera sig organisatoriskt och ideologiskt från denna fallna pol. Hela rörelsen kommer att ställas inför årtionden av stagnation. Politiska islams nederlag i Iran är en antiislamistisk seger, som inte kommer att stanna innanför Irans gränser.

Porsesh: Du accepterar inte beskrivningarna av länder som Iran som ”islamiska” länder. Varför inte?

Mansoor Hekmat: Bakom varje klassificering finns ett mål. Islam har funnits i Iran i 1 400 år och har bevisligen satt sin prägel på vissa saker. Men detta är bara ett element i beskrivningen av detta samhälles bild – på samma sätt som förtryck, monarki, polisstat, industriell efterblivenhet, etnicitet, språk, skrift, historisk bakgrund, politisk historia, förislamiska riter, människors fysiska karaktäristika, längd, utseende och färg, internationella förbindelser och relationer, geografi och väder, matvanor, landets storlek, befolkningskoncentration, ekonomiska förhållanden, politiskt system, urbaniseringsnivå, arkitektur osv är. Allt detta uttrycker samhällets verkliga karaktäristika. Om nu ibland de hundratals faktorer som skapar skillnader mellan Iran och Pakistan, Frankrike och Japan, några insisterar på att peka ut islams närvaro inom några aspekter på livet i detta samhälle och brännmärker oss alla med denna etikett – från antireligiösa individer som Dashty, Hedayat och dig och mig till den stora majoritet, som inte ser sig själva som fromma och inte bryr sig om islam och prästerskapet – då måste de ha en särskild dagordning. Iran är inte ett islamiskt samhälle; regeringen är islamisk. I Iran är islam ett påtvingat fenomen, inte bara i dag utan också under monarkin och har förblivit vid makten genom överfall och dödande. Iran är inte ett islamiskt samhälle. De har försökt islamisera Iran genom tvång under 20 år och inte kunnat. Att kalla samhället islamiskt är en del av det reaktionära korståget för att göra det islamiskt.

Porsesh: Ser du politisk islam som en varaktig kraft i den politiska strukturen i Mellanöstern och nordafrikanska muslimbefolkade länder?

Mansoor Hekmat: Varaktighet är ett relativt begrepp. Till sist kommer det en tid när regionen fullständigt förkastar islam och gör det till ett föråldrat fenomen. Även om den då kommer att fortfarande existera för människor att betrakta, undersöka och även följa, kommer den inte att i praktiken spela någon roll i människors liv. Men när denna tid kommer beror helt och hållet på politiska trender i dessa länder och isynnerhet kampen för socialism och frihet. Det är fortfarande möjligt att många fler generationer kommer att tvingas uthärda denna islam; och alldeles säkert kommer några akademiker och forskare att se islam som evig. Men det finns inget evigt i Mellanösterns islamism. Progressiva rörelser kan avsluta islamismens kapitel. Tiden för att befria Iran från islam kan anlända mycket snart. Enligt min mening är Islamiska republiken och med den politiska islam inne i en process av att utrotas i Iran. Om islams och islamismens förtryck avlägsnas, då kommer ytligheten och tomheten i vad som kallas islams kulturella dominans i ett samhälle som Iran att snabbt bli tydlig. Från att vara ett fäste för politisk islam kommer Iran inom några år att bli centrat för och ledaren i kampen mot den.

Enligt min åsikt är terrorism en av de former som används för att bevara politisk islam i regionen. Kampen mot islamisk terrorism kommer att fortsätta i regionen efter mänsklighetens seger över islam under några år. Att svepa bort islamiska terrorgrupper kommer att kräva mer tid.

Porsesh: I några tidigare skrifter har du i stor utsträckning kopplat den islamiska rörelsens förnyelse till den palestinska frågan och den arabisk-israeliska konflikten. Andra deltagare i denna rundabordsdiskussion delar inte din särskilda betoning på denna sammanlänkning.

Mansoor Hekmat: Jag tror de har en statisk syn på frågan. Frågan gäller inte bara vilka problem och spänningar som har framkallat den islamiska rörelsen. Fast även inom detta begränsade sammanhang är den arabisk-israeliska konflikten, den palestinska frågan och närvaron av en etnisk, religiös och imperialistisk ”fiende”, för vilken arabisk nationalism och sekularism har dukat under, en huvudkälla till den islamiska rörelsens utveckling som ett alternativt anspråk på makt. Den mycket viktigare frågan är: I vilken riktning skulle de dominerande ideologiska, politiska och kulturella trenderna på 1900-talet driva den arab- och muslimbebodda Mellanöstern, om det inte hade funnits någon palestinsk fråga och Israel inte skapats på just denna geografiska plats? Hur mycket skulle denna region ha haft möjlighet att bli integrerad i den ”västliga” världsordningen, som t ex Latinamerika och Sydostasien? Hur långt kunde kapitalism, teknologi, industri och västligt kapital – med all dess administrativa och kulturella nivellerande och assimilerande kraft – utvecklas i Mellanöstern? Hur mycket kunde islam som andra 1900-talets religioner bli ett erkänt, moderniserat, modererat och absorberat drag i världskapitalismens politiska överbyggnad? Frågan är inte om huruvida den palestinska frågan och dess pågående konflikt har givit upphov till den nya politiska islam (fast jag tror att den har haft en stor del i det), utan snarare i vilken utsträckning denna konflikt hindrat muslimer och muslimbebodda länder från att integrera i 1900-talets huvudfåra och världens kapitalistiska system. Hur mycket har ekonomisk utveckling, överföring av teknologi, integrering i den dominerande västerländska kulturen, utvecklingen av det kapitalistiska medborgarsamhällets grunder, tillväxten av politiska och administrativa institutioner i västlig stil, och utvecklingen av västerländska intellektuella och kulturella trender inom tänkandet (inkluderande sekularism, modernism och liberalism) i dessa länder hämmats av den palestinska frågan?

Moderniseringens, sekulariseringens och förvästligandets process i islamhärjade länder hade inletts vid 1900-talets början och hade fram till 1960-talet uppnått talrika resultat också. Väst betraktade dock Mellanösterns samhällens integrering i det västliga kapitalistiska lägret som omöjlig och ouppnåelig på grund av den palestinska frågan, en regional konflikt, som återkastade en grundläggande global polarisering under det kalla kriget och på grund av dess egen strategiska allians med Israel. Den reella utmaningen mot religiös reaktion kan nu bara komma från socialismen, men historiskt var genombrottet för militant politisk islam i Mellanöstern resultatet av nederlaget för borgerlig nationalism, sekularism och modernism i dessa länder, vilka teoretiskt kunde och även var i färd med att smälta islamismen. Även om det inte var tal om ”islamisk protestantism”, så skulle denna process kunnat åtminstone driva islam i dessa länder till samma ställning som katolicismen i Irland. Villkoret för denna borgerliga seger var dock kapitalistisk och industriell utveckling samt överföringen av teknologi och kapital, som väst var ovillig att göra på grund av den arabisk-israeliska konflikten i sammanhanget med det kalla kriget. Sedan Israels upprättande har Mellanöstern och dess folk uppfattats som onda inom västs politiska kultur; de finns bland de viktigaste negativa personligheterna i västs politiska kultur. För väst är Mellanöstern inte som Latinamerika och Sydostasien. Det är ett värdelöst område. Det är instabilt, farligt, opålitligt och fientligt. Politisk islam uppstod ur detta svarta hål. Om Israelfrågan inte hade funnits, så hade problemen med Egypten, Iran, Saudiarabien och Irak varit desamma som dem med Brasilien, Peru och Mexiko. Politisk islam skulle säkerligen fortfarande finnas, men den skulle ännu fortleva som en perifer och sekteristisk rörelse och skulle inte ha stigit fram på centrala politiska scenen i dessa länder.

Porsesh: Hur definierar du sekularism? Var går gränserna i ett sekulärt system för uttrycken för religion och religiösa rörelser på de politiska och kulturella arenorna?

Mansoor Hekmat: Sekularism måste definieras så som den vanligen förstås till vardags. Utan att lägga till alltför mycket radikalism i den. Sekularisering betyder skiljandet av religionen från staten och undervisningen, skiljandet av religionen från en medborgares identitet och definitionen av en medborgares rättigheter och ansvar. Att göra religionen till en privatsak. Där människors religion inte ingår i bilden för att fastställa deras sociala och politiska identitet samt deras mellanhavanden med staten och byråkratin. Med tanke på det är sekularism en samling minimikrav. Jag kan till exempel inte sätta in hela min inställning rörande religion och dess plats i samhället i detta begrepp. Jag vill inte bara ha sekularisering utan också samhällets medvetna kamp mot religion – på samma sätt som en del av samhällets resurser används för att bekämpa malaria och kolera samt medvetna politik sätts in mot kvinnohat, rasism och barnmisshandel, måste en del resurser och energi anslås till avreligionisering. Med religion menar jag förstås den religiösa apparaten och definierade religioner och inte religiöst tänkande eller även tro på forntida eller existerande religioner. Jag är en antireligiös människa och vill att samhället ska utöver blotta sekularisering införa fler begränsningar mot organiserad religion och ”religionsindustri”. Om lagen krävde att religioner skulle registreras som privata stiftelser eller vinstgivande bolag, betala skatt, utsättas för inspektion och lyda olika lagar, inberäknat arbetslagar, barns rättigheter, lagar som kontrollerar förbudet mot könsdiskriminering, ärerörigt förtal, ärekränkning och uppeggande såväl som djurskyddslagar etc och om ”religionsindustrin” behandlades som ”tobaksindustrin”, först då skulle vi närma oss en principgrundad ställning till religionen och ett lagligt utrymme för dess uttryck i samhället.

Porsesh: Kanske är skillnaden att avreligionisering kan tolkas eller uppfattas förtryck av anhängarna av en viss religion. Hur kan man dra en gräns mellan detta aktiva antireligiösa ställningstagande och kränkningen av tanke- och yttrandefriheten?

Mansoor Hekmat: Som jag har nämnt syftar jag på organiserad religion och ”religionsindustrier” och inte på religiösa trosformer. Var och en kan ha några trosföreställningar, uttrycka dem och organisera sig omkring dem. Frågan gäller vilka regler samhället ställer upp för att skydda sig självt. Dagens samhälle försöker skydda barn från tobaksindustrins reklam. Religionsindustrins reklam kunde behandlas på exakt samma sätt. Rökare har alla sina rättigheter och kan bilda föreningar och institutioner för att göra reklam för tobakens fördelar och förena alla rökare. Men det betyder inte att ge grönt ljus för tobaksindustrin. Islams och de andra stora religionernas apparat (som kristendom, judendom, hinduism osv) är inte frivilliga samfund för dem som tror på vissa idéer; de är enorma politiska och finansiella institutioner, som aldrig granskats ordentligt, som inte underkastats sekulära lagar i samhället och aldrig tagit på sig ansvaret för sitt uppförande. Ingen ställde herr Khomeini inför rätta för att ha utfärdat en dödsdom mot Salman Rushdie; trots att uppmaning till mord är ett brott i alla länder i världen. Och detta är bara ett litet hörn av ett nätverk av mord, stympning, skrämsel, bortrövanden, tortyr och barnmisshandel. Jag tror att drogkartellerna i Medellin (Escobar), de kinesiska triaderna och italiensk (och amerikansk) maffia är ingenting i jämförelse med organiserad religion. Jag talar om en legitim och organiserad kamp av ett fritt och öppet samhälle mot dessa företag och institutioner. Samtidigt ser jag tro på någonting, även på de mest efterblivna och omänskliga doktriner, som individens oförnekliga rättighet.

Porsesh: Hur mycket grundval har den sekularism och avreligionisering som du hänvisar till i de islampåverkade länderna i Mellanöstern? I vilken utsträckning kan sekularism återfinnas i dessa samhällen? Ervand Abrahamian talar om möjligheten att förbli islamiska och samtidigt vara sekulariserade. Vilka rörelser är källorna till sekularism i dessa samhällen och vilka är deras utsikter till seger?

Mansoor Hekmat: Jag tror att vänsterns intellektuella utmattning och de hårda slag som radikalt och kritiskt tänkande samt samhällelig idealitet tog emot från och med mitten av 1970-talet även har drabbat många vänster- och välmenande intellektuella med en beklaglig taktisk, stadietänkande, gradualistisk och evolutionistisk syn på kampen för grundläggande mänskliga ideal. För hundra år sedan skulle den avantgardistiska mänskligheten ha skrattat åt påståendet att människans frigörelse kunde uppnås genom präster, moderering av religionen och nya tolkningar inifrån kyrkan. I dag kan sorgligt nog ”professionella forskare” och akademiker föreskriva att den iranska kvinnan kan för tillfället uppfatta sekularisering tillökning av en lättare nyans av svart i de officiellt godkända färgerna på slöjan. Enligt min mening förbiser detta dynamiken i revolution och förändring i samhället. Fram till nu har världen gjort framsteg genom omvälvningar – uppseendeväckande och snabba förändringar i tänkande, teknik och sociala relationer.

Det som enligt min uppfattning är utopiskt och omöjligt är moderering av islam och en gradvis förändring av islamiska regimer till sekulära regeringar. Och det som är reellt och sannolikt, och i fråga om Iran nu oundvikligt, är förverkligandet av sekularisering genom en massiv antireligiös resning mot sittande regeringar och alla de olika tolkningarna och uppfattningarna av islam.

Porsesh: Vilken samhällelig kraft eller rörelse skulle kunna förespråka sekularism i Mellanöstern?

Mansoor Hekmat: Detta skulle normalt vara den historiska uppgiften för uppstigande kapitalism i dessa länder och borgerliga rörelser på 1900-talet – uppgiften för liberalism, nationalism, modernism och västanpassning. För en tid antogs det att denna process fortgick, om än sakta, halvhjärtat och delvis. Dessa rörelser tappade dock andan i mitten av 70-talet, västanpassningsprojektet misslyckades och den politiska krisen tilltog. Tidigare hade självständighetsrörelser i Mellanöstern inte etablerat provästliga regeringar i flertalet fall. Kungadynastiers fall ledde till uppkomsten eller utvecklandet av militärregimer, som huvudsakligen kom under sovjetiskt inflytande i sammanhang med den öst-västliga konfrontationen. Kapitalism och industri har i Mellanöstern i allmänhet spritts genom förtryckande nationalistiska regeringar. Ett borgerligt medborgarsamhälle utformades aldrig. I Mellanöstern var borgerlig liberalism och modernism inga betydelsefulla rörelser. Den dominerande nationalismen, vare sig provästlig eller prosovjetisk har i allmänhet kvarblivit i en politisk koalition med islam.

Sekularism som en intellektuell, politisk och administrativ produkt av kapitalistisk utveckling framträdde i varje fall inte på någon nivå i Mellanöstern. Enligt min uppfattning saknar regionens borgarklass en dagordning för sekularisering och är oförmögen att göra detta ställningstagande. Följaktligen är upprättandet av ett sekulärt system de socialistiska och arbetarrörelsernas uppgift. Och enligt min bedömning kommer vänsterns seger i regionen, åtminstone omedelbart i Iran, att göra detta till en aktuell och realistisk möjlighet. Folk vill ha ett sekulärt system och i frånvaron av ett sekularistiskt läger på högerkanten kommer människor att samlas bakom banderollen för den kommunistiska vänster, som står redo för en grundlig kamp mot det religiösa styret.

Porsesh: I vilken utsträckning är det möjligt att införa sekularisering i dessa länder?

Mansoor Hekmat: I dagens värld med en så hög grad av kommunikation mellan dess olika delar, är upprätthållandet av en islamisk överbyggnad i en så vidsträckt region omöjlig. Det är inte möjligt att stoppa utvecklandet av sekularism i Mellanöstern. Sekulariseringen är enligt min åsikt inte bara möjlig att införa, utan även efter erfarenheterna i Iran, Afghanistan och Algeriet en nödvändighet och ett krav från människorna i regionen. Problemet är fortfarande i grunden Palestinafrågan. Just som denna konfrontation stärker de reaktionära religiösa fraktionerna i själva Israel och ger dem mycket mer styrka – oproportionerlig till deras verkliga mindre vikt i människors kultur och tro – så ökar den också livslängden för politisk islam och islamisk identitet i det motsatta lägret. Ju snarare en självständig palestinsk stat upprättas, desto snabbare kommer islam och islamism att utrotas i regionen.

Ovanstående är en översatt sammanfattning från persiska. Det publicerades först i Porsesh, en kvartalstidskrift om politik, samhälle och kultur, nummer 3, vintern 2001.