Till åminnelse av 20 juni 1981

Mansoor Hekmat: Varje oberoende observatör som undersöker denna historia kan se att människor reste sig mot en diktatorisk monarki och dess hemliga polis, fängelser och tortyr. (De som inte har upplevt denna period i första hand bör riktigt granska denna historia). I det iranska samhället fanns det inte någon yttrande-, tryck- eller organisationsfrihet. Fackföreningar och socialistiska aktiviteter existerade inte. Det fanns ingen frihet till politisk verksamhet. Det var ett tyranniskt enmansvälde som stödde sig på polisen, militären och underrättelsetjänsten. Det fanns överväldigande ekonomiska ojämlikheter med omfattande fattigdom vid sidan om ofantliga rikedomar. Människor reste sig mot detta, för jämlikhet, för befrielse från politiskt förtryck och ekonomisk utsugning. Det är detta vi känner som 1979 (1357) års revolution.

När det visade sig att shah-regimen var oförmögen att trycka ner den revolutionära rörelsen, började den islamiska rörelsen sticka fram sitt tryne. Denna reaktionära rörelse, som tillhörde det förflutna och existerade i utkanten av det iranska samhället, var emot civilisationen, social modernisering, kvinnans rättigheter och samhällets utveckling. En av den här rörelsens personligheter, Khomeini, som var i exil i Irak, togs till Paris och sattes under strålkastarna. Från och med då stödde västerländska regeringar och medier i stor utsträckning denna rörelse som det alternativ som kunde och skulle ersätta Shahens regering. Till sist åkte USA:s specialsändebud general Robert Huyser till Iran, talade med arméchefer och tillförsäkrade Khomeini militärens tro och lydnad. En stor del av den tidens traditionella och nationalistiska opposition, liksom Jebhe ye Melli [Nationalfronten] och Tudehpartiet etc, förklarade sin lojalitet mot den islamiska rörelsen. Till följd av detta fördes den islamiska strömningen fram i den antimonarkistiska rörelsens förgrund. Mot den islamiska strömningens önskan reste sig folket (känt som 22 bahman-uppror, 11 februari 1979) och besegrade slutligen Shahens armé i en militär konfrontation. Den här processen resulterade i uppkomsten av en regering under den islamiska strömningens ledarskap och kontroll.

Men under två och ett halvt år mellan 11 februari 1979 (22 bahman 1357) och 20 juni 1981(30 khordad 1360) rådde ännu strängt taget inte ett islamiskt styre. Trots existensen av ligister och islamism var det en period av relativt öppen politisk verksamhet som staten var oförmögen att förtrycka i en utbredd skala. På den tiden var Khalkhali [avskydd som avrättningsdomare] regimens bödel. Men trots det hade regimen inte makt att fullständigt förtrycka och omintetgöra den växande folkrörelsen. Politiska partier var blomstrande; Marx och Lenins böcker såldes överallt; kommunistiska organisationer publicerade tidningar; arbetarråd upprättades; olika kvinnoorganisationer bildades och vågen av protester fortsatte att trappas upp – tills en islamisk, kontrarevolutionär statskupp ägde rum 20 juni 1981 (30 khordad 1360). Det attackerades och avrättades 300 till 500 människor om dagen i Evinfängelset och överallt i landet. Tidningar tvingades lägga ner och oppositionen krossades. Det är detta som säkrat den islamiska regimens nuvarande existens. Tidpunkten för Islamiska Republikens upprättande var den 20 juni 1981 (30 khordad 1360) och inte 11 februari 1979 (22 bahman 1357). 11:e februari (22:a bahman) var folkets revolution. Under tiden från 8 september 1978 (17 shahrivar 1357, den dag då Shahens militär slaktade demonstranterna på Jales torg i Teheran) till 20 juni 1981 försökte högerkrafter och högerregeringar att stoppa folkets revolution. 20 juni 1981 (30 khordad 1360) var tidpunkten för förtryckets slutgiltiga seger.

Den islamiska regeringens avrättningslista hämtades i stort sett från listan på de som hade fängslats under monarkin. En person som hade blivit dömd till två månaders fängelse av shah-regimen avrättades av den islamiska regimen. De attackerade och dödade samma människor som shah-regimen gärna velat men inte kunnat avrätta.

Radio International: Islamiska Republiken tryckte ned den revolution som shah-regimen misslyckats att hålla stånd mot. I själva verket tog den hämnd på det folk som hade revolterat mot Shahen. Hur kunde den göra detta? Före den 20:e juni 1981(30 khordad 1360) fanns det vänstertidningar, hölls demonstrationer och trots arresteringar och gatustrider med ligister fanns det frihet. Hur kom det sig att 20 juni (30 khordad) ledde till upprättandet av den islamiska regeringen och den revolutionära rörelsens förlust?

Mansoor Hekmat: Det var en våldsam statskupp som lyckades till följd av omfattande avrättningar och mord. Det var inte som idag då de stänger 16 tidningar som drivits av deras vänner (”de pålitliga”) och de anklagade går till domstolen och fortfarande kallas för herr den och den. De strömmade ut på gatorna och arresterade var och en som inte såg ut som muslimer. Om någon hade salt och peppar i sin ficka blev den anklagad för att ha planerat att kasta det i ögonen på revolutionsgardister. De arresterade den som läste upp en dikt, den som var känd som socialist eller försvarare av kvinnans rättigheter, den som inte bar slöja, den som såg ut som vänsteranhängare och avrättade dem samma natt. Statistik, dokument och vittnen som bevisar dessa illdåd är omfattande. Det kommer den dag då Irans och världens folk kommer att se rättegångar mot de som begick dessa brott. På den dagen kommer världen att fälla tårar för hundratusentals offer för 20:e juni 1981(30 khordad 1360) och efter, särskilt 1988 (1367).

Detta var ett av 1900-talets största brott, jämförbart med Nazityskland, massakrer i Indonesien och Rwanda; en händelse mycket mer brutal än vad som skedde i Chile. Det är en av de mest betydande katastroferna och mänskliga tragedierna under 1900-talet. De attackerade, förtryckte, mördade och begravde i obemärkta gravar otaliga människor. De massakrerade många av de bästa, de mest passionerade och progressiva människor för att kunna stå kvar vid makten.

Radio International: Islamiska Republikens överhuvud, som idag befinner sig i rivaliserande falanger, nämligen höger- och 2:a khordad-falangen [också känd som reformisterna] var på den tiden ansvariga för detta förtryck. För att nämna några av 2:a khordads [23 maj 1997 då Khatami valdes till president] personligheter var t.ex. Behzad Nabavi regeringens talesman, Hajjarian en av arkitekterna bakom den förskräckliga underrättelsetjänsten och Khatami satt själv i regeringen på den tiden. Hur kunde de vara eniga efter 20:e juni (30 khordad) medan de nu slåss mot sig själva?

Mansoor Hekmat: Fraktionerna var närvarande i Islamiska Republiken redan då men de var inte samma fraktioner som de vi ser idag. T.ex. stod Mujahedin e Enqelab e Islami [Islamiska revolutionens kämpar], Hizb e Jomhuri ye Islami [Islamiska Republikens Parti] och Khatt e Imamiha [Imamlinjens Anhängare] i förgrunden för regeringen. Nehzat e Azadi [Frihetsrörelsen] som nu är en del av 2:a khordad-fronten, var ett av offren för Khatt e Imamiha vilket också till en del nu hör till 2:a khordad-fronten. Då var regeringen i Khatt e Imamihas händer – jag menar kabinetten. Fronten 2:a khordad (23 maj 1997) som skapades senare innefattar många som var ledare för förtrycket på den tiden. Många av de som nu är Voltaires efterföljare, har blivit demokrater och kallar sig själva journalister, var revolutionsgardister, förhörsledare, bödlar och ansvariga för människors avrättning. Följaktligen är 30 khordad (20 juni) en gemensam upplevelse för båda falangerna. 2:a khordadister är lika ansvariga för förtrycket 30 khordad 1360 (20 juni1981) som Lajvardi, Guilani, Khomeini och Khamenei. Det var deras regering. Khomeini vars namn ska gå till historien som en reaktionär bödel och förbrytare mot mänskligheten, ledde denna aktion och de följde honom alla.

Jag tror att det är ytterst viktigt för Irans folk att studera den tidens historia och granska dessa människors bakgrund under de drygt tjugo år som har förflutit, och i synnerhet att få vetskap om vad deras nuvarande skiljaktigheter bygger på.

Vid tiden för 30 khordad 1360 (20 juni 1981) var de ense om att vidmakthålla den islamiska regimen genom masslakt och mord. Detta är vad de gjorde. Nu försöker de göra samma sak under andra omständigheter. De vill vidmakthålla den islamiska staten gentemot folket.

Radio International: Skulle man därför kunna säga att 2:a khordad ångrar sin 30 khordad-politik och tror att de borde ha handlat på ett annat sätt?

Mansoor Hekmat: Inte alls. 2:a khordad - personligheter kommer stolt att bekräfta för dig att de är just samma 30 khordad - personligheter. De ångrar inte 30 khordad 1360 (20 juni 1981). Självklart kommer de senare under sina rättegångar att göra det – men inte nu. Just nu gör de inte någonting för att underminera sin status som ”de pålitliga”. 30 khordad (20 juni) är det slutliga kriteriet som skiljer ”de pålitliga” från alla andra. ”De pålitliga” är de som försvarade ”det islamiska systemet” gentemot dess motståndare. 30 khordad (20 juni) är ett centralt datum, det är den islamiska republikens födelsedag. Vem som helst inom regimen som opponerar sig mot 30 khordad (20 juni) faller ur ”de pålitligas” cirkel.

Förr eller senare – och mycket tidigare än vad de tror – kommer fria allmänna rättegångar för utredning av deras brott mot mänskligheten att börja. De är inte den sorten av människor som kan ta sina pengar och sticka till Los Angeles. Många av dem kommer att möta folkdomstolar. Ett av de områden som ska tas itu med är 30 khordad (20 juni), vad var och en av dem vet om denna tid och deras roll under den. Folkets avslöjanden kommer att bidra till att reducera samhällets lidande för den här tiden.

Radio International: Irans arbetarkommunistiska parti har startat en kampanj för 30 khordad 1360 (20 juni 1981) för att avslöja sanningarna om denna period och till åminnelse av de vars liv gick förlorade. Vad är Irans arbetarkommunistiska partis mål med denna kampanj?

Mansoor Hekmat: 60-70% av Irans befolkning kommer inte ihåg 30 khordad 1360 (20 juni 1981), men det är en viktig tidpunkt i skapandet av Islamiska Republiken. Vi vill påminna mänskligheten både i Iran och i världen om att dagens Islamiska Republik är resultatet av ett massivt brott mot mänskligheten. För det första måste denna sanning avslöjas, dokumenteras, återberättas och kommas ihåg. Den får inte glömmas.

För det andra är dessa människor fortfarande på scenen. Samma personer som organiserade mord och avrättningar från 30 khordad 1360 (20 juni 1981) och framåt är fortfarande landets toppolitiker. De är nu parlamentsledamöter. De sitter i statsrådet. De är ledare för domstolsväsendet, armén och Islamiska Revolutionsgardet. Kampen fortsätter mot dem. Brottsanklagelser mot dem är fortfarande outredda, däribland anklagelserna om 30 khordad-brotten. Det här är en av de arenor som kampen mot den islamiska regeringen, dess grundvalar, dess personligheter – alltifrån Khomeini, Beheshti till Khatami, Khamenei, Rafsanjani, Guilani – och alla de som spelade en roll i den här processen, ska föras på. Detta är ett led i vår kamp mot Islamiska Republiken.

* Ovanstående är en översatt sammanfattning av en interviju med Mansoor Hekmat på persiska. Den sändes på Radio International den 12 juni 2000