Partiet och samhället:
Från en påtryckningsgrupp till ett politiskt parti

Ett tjugoårigt förlopp

Kamrater, i dag är det med några veckors mellanrum, 20-årsdagen av bildandet av Militantkommunistiska unionen (MKU). Detta hänger ihop med min diskussion i dag eftersom jag vill förklara den väg som vi gått under dessa 20 år sedan etablerandet av MKU och till nu--åtminstone i mina ögon som socialist--för att göra min diskussion mer begriplig. Men låt mig här passa på och gratulera kamrat Hamid Taqvâyi på 20-årsdagen av MKU. Vi två startade MKU. Det var dock solklart för mig att om jag inte skulle ha varit med så skulle Hamid ändå ha gjort samma sak, men om han inte skulle ha varit med så skulle jag personligen inte ha gjort det. Jag vill understryka att min tacksamhet mot kamrat Hamid Taqvâyi är oändlig.

Som jag ser det så har vi under de här 20 åren färdats en väg vars grunddrag och avgörande skeden kan politiskt, teoretiskt och metodologiskt förklaras. Detta är ett förlopp som, enligt min mening, man bör medvetet följa, fullt inse och särskilt alltid försöka identifiera dess kommande etapper; eftersom om man står på stället då de objektiva omständigheterna och förutsättningarna för utveckling av vår rörelse förändras, gör det att man ligger efter och förlorar sin relevans. Varje politisk rörelse skall följa med sin tid, med sin samtidshistoria, och skissera en rutt för sin framryckning.

Nu står vi, som jag ser det, ännu en gång inför en ny etapp på vår väg i vilken nya förväntningar ställs på oss och nya roller tillfaller oss. För att vi ska kunna förbereda oss, som specifika individer med specifika bakgrunder och egenskaper, till att ta itu med sådana uppgifter, krävs det att vi förstår den nya etappens anda och anpassar oss till den. Om vi ska beteckna denna etapp kanske vi kan säga att den är en period i vilken vi håller på att upptäcka sambandet mellan partiet och samhället; en etapp i vilken vi fokuserar oss på sambandet mellan det kommunistiska partiet och [det kapitalistiska] samhället för att bättre kunna förstå mekanismerna för samspelet mellan dessa två och sedan stödja oss på denna förståelse.

I perioden strax före revolutionen 1979 [i Iran] var "kommunismen och Marx" huvudfrågan för oss--jag menar för den cirkel som Hamid Taqvâyi, jag och andra kamrater hade utomlands. Vi var ställda inför den gamla frågan: vad säger verkligen marxismen och i vilken grad står de faktiskt existerande s.k. kommunistiska lägren i förbindelse med marxismen? Kinesisk, sovjetisk, albansk eller trotskistisk kommunism var enligt vår uppfattning inte Marx kommunism. Den första process som vi gick igenom och som senare präglade karaktären hos Militantkommunistiska unionen, var våra funderingar kring och vår betonande av den genuina, revolutionära marxismen. MKU:s framträdande drag var dess marxistiska karaktär och det faktum att dess medlemmar var marxister.

I och med revolutionen blev frågan om förhållandet mellan "kommunisterna och revolutionen" aktuell, eller med andra ord förhållandet mellan de iranska kommunisterna och den iranska revolutionen. Vår uppmärksamhet riktades då mot sådana frågor: vad gör samhällsklasserna i denna revolution? Vad bör vi göra? Vilka är de revolutionära krafterna? Vad är revolutionens karaktär? Vad är staten? Vilka principer gäller för vårt förhållningssätt gentemot borgerliga partier? Vilken plats besitter agrarfrågan? Hur ställer vi oss till den provisoriska regeringen, den islamiska strömningen och dess falanger? Kort sagt, "vad bör göras" i denna revolution från kommunisternas sida?

I fortsättningen på dessa debatter, ur diskussionen om "revolution" och till följd av de omständigheter och möjligheter som revolutionen 1979 skapade, växte idén om "kommunistiska partiet" fram; med andra ord, frågan om "kommunismen och partiet". Vår tes gick ut på att resultatet av den här processen--d.v.s. resultatet av prestationer av en marxistisk organisation som vår, mitt i revolutionen--måste vara bildandet av ett parti, vilket tar itu med revolutionen i egenskap av ett arbetarklassparti, som ett kommunistiskt parti, i ordets egentliga bemärkelse. Detta innebar att man skulle lämna förpartiepoken bakom sig.

Om ni kommer ihåg koncentrerades diskussionen under den tiden till sådana frågor som: vad är ett parti? Vad är förutsättningar för dess bildande? Vilken plats har programmet i det? Vad är vår kritik mot "förbindelseteorin"[1] etc.? Dessa debatter nådde sitt slut då Irans kommunistiska parti bildades [1983]. Den fråga som kom upp efter bildandet av partiet var förhållandet mellan kommunismen och arbetarklassen eller "partiet och klassen". Det var naturligt att efter bildandet av partiet skulle frågan om partiets förhållande till dess sociala objekt för organisering, nämligen arbetarklassen, komma upp och vår diskussion skulle koncentreras på förhållandet mellan partiet och klassen. Dessa debatter började för fullt i skriftlig form med diskussionen om "den kommunistiska arbetsstilen" på MKU:s första kongress som hölls i Kurdistan [1982] och sträckte sig fram till diskussionen om "arbetarkommunismen".

I och med arbetarkommunismen gick debatten utöver den organisatoriska och praktiska relationen till arbetarklassen. Detta sammanföll med början på slutet av kalla kriget och början av en period som borgarna kallade "slutet på kommunismen". I sökandet efter vår rörelses rötter och dess skiljaktigheter från den kommunism vars död man höll på att förklara, fästes vår uppmärksamhet mer grundligt på förhållandet mellan kommunismen och arbetarklassen: förhållandet mellan teorin och arbetarklassen, mellan partibygget och arbetarklassen, mellan Sovjetfrågan och arbetarklassen, mellan de tidigare nederlagen och kommunismens separation från arbetarklassen; på förhållandet mellan parti och klass--denna gång i den mening att den enhet som partiet måste skapa med arbetarklassen, alltså klassens enande med partiet--arbetarens position i partiet, socialismens proletära karaktär i sig, likaså den marxistiska teorins proletära karaktär; att se den samtida kommunismens och socialismens historia utifrån klasskampens perspektiv och klasstillhörigheten hos de tendenser som gjort anspråk på att vara kommunistiska. Dessa var beståndsdelarna av diskussionen om "arbetarkommunismen".

Kanske alla ni har inte varit närvarande vid det första seminariet om arbetarkommunismen för tio år sedan [mars 1989]. Där var ett av mina huvudargument att begreppet arbetare träder in i marxismens kärna, inbäddad i Marx utsugningsteori, som en social företeelse, arbetarens existens som social företeelse; inte som ett objekt för att arbeta på. Marx har inte beskrivit samhället först utan klasser för att sedan ta in klasserna som motsatta krigare. Klasserna finns redan med i Marx utsugningsteori, i hans utvecklingsteori och i hans kunskapsteori. Detta var en tid då vi tydligt definierade vår kommunism, efter Kommunistiska manifestets föredöme, som den proletära kommunismen eller arbetarkommunismen. Med diskussionen om "arbetarkommunismen" kompletterades i viss mening processen av vår intellektuella separation från den borgerliga socialismens arv och historia i teori, i social vision, i program, i vårt betraktelsesätt över kommunismens historia och i vår utformande av praktiska uppgifter för ett kommunistiskt parti. Vi stod vid det här laget just i utgångspunkten för bildandet av ett intervenerande politiskt parti med arbetarkommunistiskt synsätt--något som vi satte i gång med att bilda arbetarkommunistiska partiet.

Att koncentrera sig i varje tidsperiod på de där specifika diskussionerna gjorde oss starkare. De svar som dessa centrala frågeställningar krävde i varje tidsperiod förde oss på ett högre plan och till en starkare politisk praxis. Det var så därför att dessa frågor var rätta och objektiva och den uppmärksamhet vi fäste på dem var, om inte tillräckligt, åtminstone korrekt vad gäller dess orientering. I fortsättningen på dessa diskussioner och på utvecklingsprocessen av Irans arbetarkommunistiska parti, vilket är resultatet av varenda en av de diskussionerna och att själv komma till klarhet, uppstår i dag nya frågor på vår väg vilka vi måste besvara på samma sätt som tidigare; med samma kraft och beslutsamhet som tidigare. Och dessa svar bör genomsyra vår politiska praxis. Diskussionerna om "partiet och samhället" och "partiet och den politiska makten" försöker, enligt min mening, inse och röja undan de hinder som står i vägen för arbetarkommunistiska partiet att bli ett fullfjädrad politiskt parti.

Partiet, partibygget och den politiska makten

Detta var ett huvudtema i andra kongressens dagordning [april 1998]. Vad som gör en organisation till ett politiskt parti och därmed skiljer den från påtryckningsgrupper, intellektuella cirklar, ideologiska sekter, litterära kretsar eller utgivarföreningar är först och främst dess förhållande till politisk makt--vare sig som ett begrepp i dess tänkande eller som en realitet i dess politiska liv och praxis. Med politisk makt menar jag inte bara statsmakten; erövring av statsmakten. Detta händer inte varje dag. Jag syftar på förmågan av en organisation att kunna mobilisera krafter och påverka maktförhållandena i ett visst samhälle; dess förmåga att kunna bli en överväldigande kraft i avgörandet av samhällets politiska framtid.

När vi klagar på avsaknaden av ett arbetarklassparti i ett samhälle, menar vi nödvändigtvis inte att det saknas kommunistiska grupper, tidningar eller radio, att det saknas arbetarnas socialistiska cirklar och nätverk anslutna till vänster- eller kommunistiska organisationer, vi menar snarare att arbetarklassen saknar ett parti som organiserar och representerar den, sätter dess kraft i rörelse och leder den på den nationella, politiska arenan, i kampen om makten. Enligt min mening är en organisations förhållande till den politiska makten kännetecknet på att om denna organisation har en partikaraktär eller inte. Ett parti är inte blott en politisk och intellektuell organisation som kvantitativt nått en viss tillväxtpunkt. Parti är en organisation som trätt in i kampen om makten, satt foten in i den politiska arenan i en social skala. En organisation som existerar utanför den övergripande politikens domän, utanför den faktiska kampen om makten och avgörandet om vem som ska besitta makten i samhället, en organisation som vare sig p.g.a. sitt medvetna beslut eller p.g.a. sina kvalitativa och kvantitativa egenskaper står utanför denna kamp, är inte ett politiskt parti.

Dagen efter februarirevolutionen 1979 samlades en stor kraft runt organisationen Fedâyi. För ett politiskt parti är en sådan kraft, ett verktyg för att under en viss tidsperiod ingripa i avgörandet om den politiska makten. Antingen lyckas det i denna sak och upprättar en ny maktbalans eller förlorar det denna kraft för en tidsperiod. Men trots sitt stora inflytande efter revolutionen, saknade Fedâyi ett politiskt partis framtoning och egenskaper. Den var i sista hand en påtryckningsgrupp i samband med den nationalistiska rörelsen och de nationalistiska huvudpartierna i landet. Den hade varken ett politiskt partis vision eller struktur, handlingssätt och ändamål. De olika falangerna inom Fedâyi och deras kusiner i Râh e Kârgar och liknande grupper, är detsamma i dag: påtryckningsgrupper på ledande politiska partier i samhället.

De kommunistiska organisationernas isolation från den sociala kampen om makten är numera ett allmänt antagande, i den mån att om fallet vore annat skulle det få åskådarna att höja på ögonbrynen! För många, särskilt och framför allt för dessa organisationers ledare och aktivister självt, är kommunismen inte en kraft som konkurrerar om makten, utan snarare den sekt av orakel som håller elden i klassorienterade sanningars och mänskliga ideals tempel vid liv för kommande generationer. Rödklädda, ödmjuka tjänare i historiens tempel; permanenta offer för reaktionen; eviga politiska fångar; de som varslar folkmassorna om sanningar--vilka till synes alltid valt andra vägar och andra ledare. Det här är inte den marxistiska, den arbetarkommunistiska idén om partibygget.

Vår uppgift är att skapa ett arbetarkommunistiskt politiskt parti. Under de gångna 20 åren har vi gett ut marxistiska tidningar, kämpat för kommunistiska ideal och program, bildat små och stora organisationer, agiterat för kommunismen samt kämpat offentligt, underjordiskt och väpnat. Vår uppgift är dock att bygga ett politiskt parti vilket i hjärtat av den sociala kampen om makten reser arbetarens fana, jämlikhetens och frihetens fana; vilket objektivt utgör en av parterna i denna politiska kamp, med en chans att vinna seger. Kommunismen handlar om förändring, och att förändra det kapitalistiska samhället kräver att arbetarklassen vinner seger i kampen om makten.

Arbetarkommunismen måste därmed bli ett politiskt parti i samhället. Detta Kommunistiska manifestets grundläggande och självklara idé, liksom hela Kommunistiska manifestets idéer och hela Marx kritiska synsätt, måste dras ut ur spillror av förvrängningar; de förvrängda versioner som skjutit upp den kommunistiska revolutionen och det socialistiska samhället till en avlägsen framtid, till en annan värld, som nekat deras angelägenhet, önskvärdhet och möjlighet för dagens värld och som på olika sätt förklarat det arbetarkommunistiska partibygget, alltså uppresandet av arbetarkommunismen som ett politiskt parti vilket strävar efter makten, som överflödigt, omöjligt eller oönskvärt.

Men vad som gör vår kommunistiska verksamhet meningsfull är just detta bildande av ett arbetarkommunistiskt parti som reser sig i hela samhället i kampen om den politiska makten. Ett parti som arbetaren och vem som helst som förespråkar frihet och jämlikhet kan ansluta sig till och vara säker på att genom det verkligen och i praktiken kan de påverka sitt samhälle, sin omgivning och sina samtida människors framtid.

Om man skulle beskriva den gemensamma essensen av olika skeden av vår verksamhet under dessa 20 år, så är det strävan att bilda en arbetarkommunism som för arbetarklassen till arenan och representerar den, som inte står i samhällets marginal utan mitt i politiken i samhället, inom kontexten för kampen om makten.

De sociala mekanismerna för politisk makt och inflytande

Den politiska makten är i första hand ett socialt begrepp. Kampen om den politiska makten är inte en kommunistisk uppfinning. Samhället har mekanismer genom vilka makten övergår i andra händer. Propaganda, agitation och mobilisering är inte marxistiska uppfinningar; våld, resning, uppror, undertryckandet av uppror och krig--inga av dessa är den socialistiska rörelsens uppfinningar; staten, störtandet av stater och revolution är inte en kommunistisk uppfinning. Dessa är sociala företeelser och samhälleliga mekanismer.

Det är inte våra förutfattade planer, vårt handlingssätt eller våra preferenser utan ett samhälles objektiva egenskaper som talar om för kommunister hur, när, under vilka omständigheter och i vilka tidsperioder man kan ta makten. Vi är inte uppfinnare av nya politiska kastmaskiner för att erövra historiens torn. Om vår angelägenhet är att ta makten så är första frågan att: vilka är de inbyggda sociala mekanismerna för att vinna politisk makt och inflytande, mekanismerna för att bli en politisk kraft och vinna seger inom den politiska domänen i dagens samhälle? Det är en mycket konkret fråga. Låt oss fråga oss själva: hur kan vi tilltala ett stort antal människor i världen? Hur kan vi förena och organisera ett stort antal människor? Hur kan vi skapa en rörelse som påverkar människornas tänkande i stor skala? Hur kan vi bekämpa de härskande idéerna i samhället? Hur produceras dessa idéer och görs dem trovärdiga för människor i dagens värld? Vilka mekanismer har de och hur kan vi göra dem verkningslösa? Hur kan vi bli en kraft i en värld med sådana ekonomiska, politiska, militära, informativa, kulturella och pedagogiska egenskaper för att kunna påverka livet och handlandet hos miljontals medlemmar av arbetarklassen, de stora folkmassorna som längtar efter frihet och jämlikhet, för att kunna mobilisera och leda dem i den rätta riktningen?

Om ett arbetarkommunistiskt politiskt parti vill skapa någon förändring i världen måste det vara starkt; det måste bli starkt, så starkt att kunna tillfoga bourgeoisien av idag nederlag i dess egen värld. Det var Marx som sa för länge sedan att man ska veta hur en sak fungerar för att kunna förändra den, även för att kunna förinta den; att man måste inse dess rörelselagar. Det är inte vi som bestämmer att hur vi kan bli en mäktig politisk kraft i dagens värld. Samhället självt, utefter sina karakteristika, bestämmer mekanismerna för hur det omvandlas. Vi ska lära oss dessa mekanismer; mekanismer som låter oss, arbetarkommunistiska rörelsen och partiet, växa, bli inflytelserik, skaffa oss krafter, mobilisera dem för revolution, ta makten ifrån de härskande och genomföra vårt program.

Med samhällets egna mekanismer menar jag inte dess legala mekanismer. Resning och revolution är det samtida samhällets mekanismer för förändring. Uppror, revolt och krig likaså. Men servering av förgiftade mat och dryck till motståndarna på middagsbjudning är inte ett lämpligt sätt i dagens samhälle medan vissa Abbassid kalifen kunde använda sig gång på gång av det. En av sultanerna i Sarbedaranska dynastin (här syftar jag förstås inte på Iranska kommunisternas förbund, Sarbedaran) kom till makten efter att ha dödat kungen med sin köttyxa under en audiens med honom. Men idag har vi inte detta val!

Vi är på väg in i ett skede av partiets liv där frågorna om politiskt inflytande i samhället, närvaro i kampen om makten och gripande av maktens styrspakar för att mobilisera kraft i samhället och sätta den i rörelse på riktigt kommer upp på vår dagordning. Att ta tag i sådana styrspakar och träda in i sådana domäner är på grund av det samtida samhällets egenskaper oundvikliga för en kraft som försöker förändra samhället. Vi har redan tagit i dessa styrspakar i liten utsträckning. Men det verkar som att vi är förvånade över och till och med oroliga för vår styrka; vi blir rädda av våra framgångar och springer hem och gömmer oss bakom vår mamma. Vissa känner sig främmande för denna politiska verksamhet och detta politiska uttryck. En kommunistisk verksamhet som består av att agitera i kvarteren och cirklar, att gå på organisatoriska träffar och små underjordiska möten, är bekanta för dem. Men de är inte vana vid en kommunism som reser sin fana på stans centrum, en kommunism som är så synlig för alla och erkänd av alla att även den arbetare på vars gata partiet inte är representerade väljer att gå och ansluta sig till det.

Men utanför den här salen pågår kampen om den politiska makten för varje dag, ständigt i nya former och genom nya kanaler. Vår inblandning i frågan om den politiska makten kräver att vi ger oss på de sociala mekanismerna för makt och inflytande i det nutida samhället. Att känna till, framför allt att använda sådana medel och metoder är det säkerligen inte lätt. Men att inse de metoder som absolut inte är ändamålsenliga för ett arbetarkommunistiskt parti i vår tid är det inte så svårt.

"De kommunistiskt klassiska traditionerna" eller arvet från förtryck och isolation

Så länge det kommunistiska partiet inte har tillämpat dessa sociala metoder kommer det inte att lyckas bli en maktfaktor. Å andra sidan är det minst förberett och minst utrustat än alla andra krafter att ta till sådana medel. Vad som har hänt med kommunismen är att bourgeoisien har lyckats genom att ständigt tillfoga kommunister nederlag, utsätta dem för förtryck och utöva påtryckning på dem, göra kommunismen--nämligen en kämpande kraft för den politiska makten i samhället som för 150 år sedan strävade efter att ta makten genom att använda sig av sådana mekanismer--till en marginell, kvasireligiös sekt; en kult som fastställer ramen för sitt politiska liv i samhällets utkant, återfinner sin identitet där och över huvud taget vill inte lämna det stället. Liksom de mikroorganismer som acklimatiserar sig till kylan under en istid och överlever så att även då vädret blir varmt och istiden är över, återvänder de inte till det normala; de vänjer sig vid isen och kan bara leva under de omständigheterna. Det yttre tvånget, som en gång framtvingade den mikroorganismen att anpassa sig till de ogynnsamma omständigheterna för sitt fortbestånd, förvandlas nu efter några livscykler till den mikroorganismens naturliga levnadssätt; till en del av dess existens, tradition och identitet; allt annat liv blir otänkbart.

Vi kommunister har levt under förtryck. Vi har blivit tillsagda att ni inte får komma ut, fritt och offentligt gå upp på en pall och tala till folk. Vi har blivit tillsagda att ni får viska till er kamrat i ett hörn, i någon gränd, i smyg och i tysthet, någonstans där ingen hör er. Ni ska leva och tala i det hörnet med varandra. Ni får säga vad ni vill till varandra, på vilket språk ni vill; ni får dröja hur länge ni vill; det är er sekt; ni får säga vad ni vill på er sekts språk till varandra. Men ni får inte öppna munnen framför folket, framför samhället. I denna marginal lär vi oss och de som är liknande oss att förvandla det kommunistiska partiet från ett kampmedel till en korridor där vi lever och övernattar, ett ställe för att vistas i och existera i; till en tradition att leva i.

Denna tradition har egna symboler, gudar, änglar, ikoner och ritualer; egen historia, egna sagor, eget språk och egen vokabulär. Det har gått så långt att det verkar som om för sina medlemmar kommunismen inte är ett kampmedel utan en troslära som en grupp människor--fördömda att leva i samhällets utkant genom bourgeoisiens massiva förtryck och propaganda, uppfunnit för att behålla sin självkänsla, göra sitt liv meningsfullt och övertyga sig själva att de är sysselsatta med att förändra världen. Då den här typen av kommunister stiger ut ur denna tradition, är samhället en okänd terräng för dem, där de finner sig klumpiga, odugliga och lättlurade. Så snart han säger att han vill göra revolution, plötsligt rusar det fram någon som tidigare inte haft något att göra med marxismen, någon högervriden föreläsare vid Londons universitet eller en doktorandstuderande vid Teherans polytekniska högskola eller en hajjis gudfruktiga son som nu studerar i Frankrike till honom för att säga: "Hallå! Detta strider mot marxismen. Är de objektiva och subjektiva förhållandena för er revolution förberedda?" Och förbryllad undrar vår kommunist om det förhåller sig så; är det faktiskt emot marxismen? Han drar sig då tillbaka i sitt skal. Han återvänder till sin sekt för att debattera om de objektiva och subjektiva förhållandena för arbetarrevolutionen och förutsättningarna för socialismens tur i historien år 3000!

Så snart en kommunist sätter sin fot i den politiska maktens fält dyker upp 50 sociala ordningsmän för att säga till honom "hör nu, det går inte. Ni är teoretiska, ni har tradition, ni tror på historiens lagar, ni har Marx; var är er arbetarklass?" De påminner oss om att vi är av en annorlunda natur, att vi inte ska behäfta oss med frågan om makten. När vi nämner ordet politisk makt skriker de: "usch, här kommer despoterna och de totalitära!", för att inte tala om att fängelser och domstolar tillhör dem; att det är de själva som binder fast och pryglar människor; att det är de själva som upprättat koncentrationsläger och startat krigen. Varje dag kastar de ett berg av smuts, hotelser och skott mot oss för att vi ska stanna i samma hörna, hålla tysta och inte tänka på att intervenera i samhället; för att vi inte ska befatta oss med de sociala mekanismerna för ingripande i sociala angelägenheter och att åstadkomma förändring i samhället. De vill att vi ska gå och leva vårt liv i "vänstervärlden". Och kamrater, åtminstone alltsedan från bolsjevismen och fram till nu så har den största delen av radikalvänstern och de kommunistiska grupperna levt i sådana korridorer, i samhällets marginaler.

En stor del av de sätt och normer som vi tror vara vår rörelses realiteter och inneboende kännetecken, är faktiskt de påtvingade och "internaliserade" resultaten av de externa påtryckningar som utövats mot oss genom många år och de tillhör oss på intet sätt. Vårt språk är inte ett krångligt, pompöst språk. Även om vi måste vara smarta och välinformerade människor som kan följa de mest komplicerade teoretiska frågorna är vårt språk dock det språk på vilket vår tids människor pratar om sina problem. Våra angelägenheter är inte en sekts angelägenheter utan dagens människas angelägenheter, även om vi behöver ägna oss också åt oss själva för att ha ett starkt led. Vår angelägenhet är inte att paketera om och om igen vad våra föregångare sagt, utan snarare det är att svara på det samtida samhällets frågor.

Jag är för den fullödigaste marxism som finns. Jag tycker att den fullödigaste marxismen är den marxism som förmår att påverka den yttre världen. Det centrala i vad Marx sa var att samhället är grunden. Det är samhället som utformar våra själar, tankar, känslor, medvetande, estetik och allt annat. Men just de människor för vilka samhället ska inta den viktigaste platsen i deras tänkande, framstått som de mest likgiltiga människorna gentemot samhällets rörelselagar och mekanismer!

När jag diskuterade frågan om "kommunistiska agitatorer och arbetarcirklar", ville jag ha sagt precis samma sak. Jag menade låt oss ta reda på vad den minsta mekanism som samhället självt skapat för arbetarnas enande är; låt oss gå och ansluta oss till den och arbeta genom den. Låt oss säga vad vi har att säga där, på arbetarcirklar; där kommer vi att få gehör... Diskussionen om "arbetarcirklar" handlade om igenkännande av en del av samhällets faktiska mekanismer. Den skulle påminna om att arbetarklassen är ett socialt och socialt utvecklat väsen. Det är inte som om i avsaknaden av vänstergrupper är arbetarna ett antal enskilda individer som står stirrande på himlen, förbluffade och stilla, väntar på att någon kommer och säger till dem att fattigdom är dåligt och sammanhållning är bra! Jag sa då, att man ska vara säker på att vid varje tidpunkt finns det motståndscirklar bland arbetarna. Jag sa att förutsättningen för att kunna påverka samhällets framtid är att inse samhällets mekanismer och rörelselagar. Detta är grunden för marxismen.

Isolation från samhället, oförmåga att ta till samhällets mekanismer för att sätta krafter i rörelse och hävda sig politiskt, frånvaro i kampen om makten, likgiltighet gentemot aktuella frågor i samhället och välbefinnande i en skråmässig, sektliknande och marginell existens--dessa är inte klassiskt kommunistiska verksamhetstraditioner utan snarare arvet från förtryck, kväsande och nederlag. Vi får inte acceptera den bild som ges av kommunismens politiska liv och av den kommunistiska verksamhetens "klassiska" metod. För det första, var denna så kallade "klassiska" självt inte densamma som för tjugo år sedan. För det andra, har vi själva spelat en stor roll i att förändra denna "klassiska" tradition. Därför sätter jag inget värde på påståendet om att detta inte är det klassiska kommunistiska arbetet. Det är vi som bestämmer vad det kommunistiska arbetet är. Och om vi, efter vår bästa förståelse, våra politiska behov och våra sociala ideal, inser att vi bör gå åt en viss riktning, då ska vi gå och inte vara oroliga att ingen tidigare tagit denna rutt eller att den är ojämn och otrampad.

Politisk verksamhet är av naturen en offentlig verksamhet

Låt mig stanna vid några allmänna resultat av dessa första grunder. Det första är att kampen för den politiska makten är en offentlig kamp. Människorna är normalt offentliga och det är människorna och de sociala klasserna som kämpar för makten; de försöker ta den och inte förlora den. Den politiska kampen, som en kamp mellan människor i samhället, har offentliga mekanismer--som innefattar att tala, skriva, ropa, uppmana, dra uppmärksamhet, samla krafter, förflytta styrkor hit och dit, göra motstånd, sätta upp barrikader, etc. Underjordisk, politisk kamp är däremot något som påtvingats vår rörelse och fortfarande görs. Men vi har vant oss vid denna påtvingade verklighet. Vi känner inte till verksamhetsformer under omständigheter där vi inte befinner oss under förtryck. Det är som om vi nödvändigtvis måste bedriva vår verksamhet under förkvävande och i hemlighet.

Visserligen måste ett kommunistiskt parti också kunna bedriva sin verksamhet i hemlighet; en del av den kommunistiska verksamheten är alltid hemlig. Men vi måste vara medvetna att ett syfte med vår verksamhet är att krossa denna förkvävandets barriär som hindrar oss från att använda de sociala mekanismerna för att kunna tala, värva kraft och kämpa i en social skala. Vi försöker att krossa denna barriär för att kunna arbeta under offentliga omständigheter utan förkvävande men bourgeoisien låter oss inte göra det. Vi brukade säga att uppgiften för februarirevolutionen 1979 var att skapa de demokratiska förutsättningarna för en arbetarrevolution. Men skulle vi kunna ordentligt dra nytta av dessa förutsättningar om de hade skapats? Kan en radikal vänster, som till sin natur är en påtryckningsgrupp och inte ett politiskt parti riktat på samhället och den politiska makten, bli inblandad i att bestämma över samhällets framtid även om det skulle råda demokratiska förhållanden? Jag tror inte det.

Så min första slutsats är att den politiska verksamheten måste utföras offentligt, i en stor utsträckning och lätt för alla att se. Vi måste sätta foten i detta fält. Den verksamhetsmetod som vänstern traditionellt har använt sig av, nämligen den underjordiska metoden där uttalanden, paroller och krav som självklara satser kastas på folk bakifrån en vägg; liksom en ande, en källa av visdom och kunskap gömd någonstans, okänd för folk, som förklarar att "vi vet att historien går åt det hållet och inte åt det andra"--den metoden är på intet sätt konstruktiv och kommunistisk. Det är inte de seriösa, politiska krafternas sätt. Om ni trots allt vill att folk följer med er så måste ni visa er för dem. Ni kan inte göra detta utan ett politiskt namn, en politisk identitet och en politisk profil.

De som förstår att för att kunna mobilisera två miljoner människor behövs tiotusen riktiga människor med kända identiteter och ansikten, med inflytande och respekt bland människor, förstår också att det parti som presenterat 50 kommunistiska personligheter för samhället och tycker att det inte är tillräckligt, har inte förnekat Lenins teori om partiet och inte blivit till ett "personligheternas parti". Snarare, menar man helt enkelt att vi har för få personligheter. Att ha personligheter, riktiga ansikten, kända ledare och aktivister är det vanliga och faktiska levnadssättet för de politiska partier som vill bli mäktiga.

I den politiska kampen är individen viktig. Individen är vad som ger prestige åt fackföreningar, politiska partier och rörelser; den gör dessa påtagliga och tillgängliga för folk. När man tittar på en organisation, ser man inte bara på dess funktion, dess roll, program och existensberättigande utan också på de människor som bildar den. Detta är avgörande för att göra samhällets förhållande till den organisationen konkret och riktigt. Varje person, hur liten del av en organisation eller ett kollektivt organ den än må vara, spelar en individuell roll och har en speciell del i den politiska kampen. Den organisation eller rörelse som bortser från och utelämnar individen gör sig verkningslös och resultatlös.

Organisation tyder på en djupgående relation mellan individer. Den har i sista hand ingen betydelse mer än dess medlemmars sammanhållning. Jag förstår att i ett partis historia både kommer det in individer och även lämnar det. Men vikten av en organisation ligger däri att under varje tidsperiod har den skapat samstämmighet mellan vissa individer och förenat dem. Den är ett nätverk som kopplar samman, förstärker och samordnar dessa individer och deras kamp. Den sätter sin kraft bakom individens verksamhet och gör alla individers kraft till sin kraft. Organisationen ersätter dock inte individens kamp.

Denna diskussion är inte ny bland oss förstås. Vi diskuterade utförligt temat kommunistiska agitatorer och arbetarrörelsens praktiska ledare, samt den välkända, betrodda individens och ledarens roll inom arbetarrörelsen för 15 år sedan. I den bemärkelsen är Marx kommunism, arbetarkommunismen, alltid "personligheternas parti". Att lösa upp kommunisters individuella identitet i en administrativ eller militär organisation till den mån att förvandla deras namn till initialer, att ta ifrån kommunister deras identitet och att göra propaganda, agitation, paroll och uppmaning till produkter av underjordiska organisationers sekretariat och administrativa organ, är inte produkter av vår rörelse. Dessa är inte kännetecknande för vår rörelse.

Det handlar inte om att partiet inte ska ha kommittéer, inte ska ha en stark underjordisk bas för att kunna fungera under alla omständigheter, eller det faktum att just vårt underjordiska nätverk gjort det möjligt att vi samlas här idag, att det är vår hårda disciplin som backar upp vårt arbete. Det handlar inte om något av dessa.

Men har vi tillräckligt tagit arenan ifrån de andra så att nu vi börjar tveka om vi inte går för långt i denna riktning? Vi måste gå hundratals gånger längre i denna riktning. Vi bör till och med i vår nuvarande verksamhetsskala ha betydligt fler offentliga ansikten så att de som i Iran tänker på det här partiets maktövertagande, ska kunna tydligt föreställa sig vilken typ av människor med vilken typ av åsikter, uppförande och karaktärer som ska komma till makten; så att de ska kunna vilja och önska sig att sådana människor kommer till makten. Vi har ännu inte på rätt sätt trätt in på denna väg.

Är den här typen av arbete inte socialistiskt? I ordets gamla och esoteriska bemärkelse, i den sneda uppfattningen av de som vill leva i samhällets marginella korridorer, nej, det är inte socialistiskt. Men för en marxist är detta i allra högsta grad socialismen; för den som vill vrida makten ur händerna på bourgeoisien är detta precis socialismen. Vi har härlett denna nödvändighet precis från vår kommunism och marxism, och vi tycker att detta är förutsättningen för att göra framsteg i kampen för våra mål. Om vi ska avskaffa privategendomen och lönarbetssystemet och upprätta de historiska mål och krav som vi förklarat, då måste vi som ett stort antal riktiga människor, med våra politiska profiler och ansikten, stå inför samhället och uttala vår uppmaning till samhället och till hela arbetarklassen. Att vara instängd i en hemlig kammare, att vara ansiktslös och att existera i marginalen är inte kännetecknande för kommunismen. Detta är vad bourgeoisien vill för att förtrycka kommunisterna. De har upprättat ett förtrycksmaskineri, en kollosal lögnspridningsapparat för att påtvinga kommunismen och arbetarklassens led just detsamma. Att uppträda som riktiga människor är för marxisterna socialismen självt; det är socialismens uppgift; det är utgångspunkten för socialismen. Allt annat är inte socialism.

Partiet och klassen: Lokala och sociala relationer

Hur blir det med partiets arbete med arbetarna? Partiets direkta och personliga arbete med arbetaraktivister och arbetarnätverk är förstås en varaktig del av ett kommunistiskt partis arbete som vi alltid bör göra det. Det är den typ av arbete som vi både talat mycket om och som är antagandet av vår dagliga verksamhet för vilket vi har bildat en organisation. En annan typ av arbete med arbetarna är att ni skapar möjligheten för arbetarna att välja kommunismen; säg till arbetarna: "ser ni denna kamp? I den här kampen kan man välja kommunismen. Arbetarkommunismen är en faktisk och existerande kraft. Nu är kampen inte längre mellan Nationella fronten, Tudepartiet, monarkin och islam; detta är arbetarkommunistiska partiet och ni kan välja det. Ert val är inte inskränkt till den härskande klassens partier. Detta är ert parti; redan i morgon kan ni åka till partiets huvudkontor i Teherans centrum, sluta er till partiet och stå i förbindelse till och förenad med andra arbetare i ert kvarter, er fabrik och er stad vilka är också partimedlemmar; ni kan åta er något uppdrag redan samma dag".

Kamrater, vi vill ge arbetarklassen rätten att välja kommunismen. Varför ska arbetaren välja oss om vi håller oss i skymundan? Trotskisterna har i åratal tagit soppa med sig till strejkvakter och sida vid sida av arbetarna blivit slagna av polisen. Men trots detta ser de att när arbetarna tänker på makten och regeringen, fortfarande tänker de på socialdemokratin. Detta därför att det trotskistiska partiet inte ställt sig i en position som gör det värt för arbetaren att välja det som ett redskap för att ingripa i maktfrågan. Ett parti måste finnas mitt på den politiska scenen så att man ska kunna välja det; så att man ska kunna se att det förmår åstadkomma något, att detta parti kan sin sak, att det kan sätta krafter i rörelse. Vårt parti måste kunna framträda i en sådan skala att den iranske arbetaren ska kunna välja det. Jag menar inte i ett parlamentsval. Jag menar att arbetarna som en klass väljer partiet och säger att bland de existerande alternativen går vi med detta parti.

En permanent och oskiljaktig del av vår verksamhet är att aktivera våra arbetarrelationer. En annan är att göra partiet, som ett riktigt redskap, tillgängligt för arbetarklassen i hela samhället i kampen om makten vilket den kan använda som sitt parti i det grundläggande avgörandet av frågan om samhällets framtid. Om vi inte gör det senare har vi misslyckats med våra kommunistiska uppgifter. Vad i hela världen har arbetarklassen gjort för att den jämt måste få se socialismen i form av tiomansgrupper såsom "Kampenheten för försvaret av rättslösa arbetare", och att i mitten av den politiska scenen se de välbeställda klassernas partier som leker med dess öde? Vi måste få slut på detta och detta behöver de kommunister som slagit ifrån sig seden av marginell existens, traditionen av sektbildning och kulturen av påtryckargrupp och som uppträder i centrum för kampen om makten.

Orden kommunism och socialism är i sig och utan någon förklaring mycket starka för arbetaren. I en social konflikt hittar arbetaren instinktivt och naturligt socialisterna. Detta är en arbetarklassens tradition. Socialismen är en produkt av arbetarklassen. Detta är en rörelse som givit kommunismen till världen. Från Argentina till Sydkorea, var än arbetarna träffas, kan man redan gissa att marxistisk litteratur cirkulerar och läses bland dem. Vi måste bygga ett arbetarkommunistiskt parti som är närvarande och är sett i samhället, i fältet för klassernas kamp om samhällets framtid, och inte blott som ett namn under organisationens flygblad som läses i någon cirkel. Detta är den utmaning vi har framför oss idag.

Det arbetarkommunistiska partiet, som ett arbetarparti som har bildats i avgörande kamper om marxismen och om arbetarkommunismens distinktion från den borgerliga kommunismen, har nu kommit fram till den punkten att dess enda väg framåt är att förstå sambandet mellan parti och samhälle samt begreppet sociala mekanismer för att uppnå politisk makt. Med att uppnå politisk makt syftar jag inte på den sista dagens anfall mot vinterpalatset och bildandet av en regering. Jag menar att partiet blir mäktigt och inflytelserikt i samhället på så sätt att det ska vara en viktig aktör i klassernas kamp om makten; så att man inte ska kunna påtvinga samhället något ovanför partiets huvud. Detta har nu börjat och vi ser blomstring av en sådan process och ni kan se hur den går framåt i allt snabbare takt.

Kamrater, segern över bourgeoisien måste vinnas på dess egen plan. Vi kommer inte att vinna över någon på vår partikongress; vi kommer inte uppnå politisk makt i vårt läger. Vi ska därför gå till deras plan, och det är vad vi håller på att göra. Vi ska förbereda oss för att spela en sådan roll. Varifrån vi än har kommit, vare sig vi är politiska agitatorer, arbetarledare, partisaner, poeter eller författare--har vi nu nått till en punkt där vi behöver ha och spela roller i samhällsskalan; stå upp och tala till hela samhället som den socialistiska och arbetarkommunistiska rörelsens personligheter.

Marxistiska partiet, sociala partiet

Vi är ett marxistiskt parti och i vår tillväxtprocess måste vår centralkärna, liksom allt annat med en stark dragningskraft, vara mycket komprimerad och tät. På 2:a kongressen sa jag att historiskt sett, när vänsterpartierna har velat bli sociala krafter och hävda sig i en samhällsskala, har de svängt åt höger. Och de har bortresonerat denna omsvängning åt höger genom att påstå att samhället är i ännu högre grad inriktat åt höger, så om de vill värva röster ska de göra en högersväng. Och så klart har de historiskt sett misslyckats med detta. Det är möjligt att någon kandidat från ett radikalt vänsterparti kommer in i parlamentet för en mandatperiod, men i nästa omgång kommer han eller hon att skickas hem med sitt pick och pack. Vi är bland de fåtal kommunistiska organisationer sedan bolsjevikerna som vill bli en massorganisation utifrån vår radikalism och maximalism; som i själva verket vill göra maximalismen och kommunismen, våra kommunistiska målsättningar och idén om kommunistisk revolution till en masskraft och social kraft; som vill göra vårt sista ord om religion till samhällets diskurs. Vi tycker att vi måste göra en sådan oreducerad kommunism till en masskraft och social kraft.

Ett sådant perspektiv ställer oss inför två frågor. Den första, är detta överhuvud taget möjligt? Till vilket mitt svar är att erfarenheten visat att i vår tidsperiod är det faktiskt detta sätt som fungerar. Det nuvarande samhället kräver radikala svar och radikala människor; människor som talar ut det fundamentala i sina ståndpunkter och vill förena sina medtänkare för att förverkliga hela detta radikala perspektiv. Det räcker att fem procent av samhället tänker som oss för att vi tar makten; att fem procent av folket i Iran aktivt stödjer det arbetarkommunistiska partiet och anser det som sitt parti för att vi kan ta över hela landet. Det gör ingenting att officiella, legala tidningar i Iran inte ser positivt på oss. 60 procent av landets befolkning är antireligiösa och gudsfientliga vilka drivits till det yttersta under den islamiska regimen och vilka alla är våra potentiella stödjare.

De som har fått nog av islam, de har oss; de som fått nog av ojämställdhet mellan könen, de har oss; de som fått nog av regimens och dess oppositions orientalism[2], de har oss. Och vi förtjänar att de ska ha oss. Genom att anse oss som sina representanter har dessa grupper inte vanställt vår arbetarklassidentitet och kommunistiska identitet. Dessa är människor som säger att vi är med er därför att ni säger vad ungdomarna känner och vad kvinnorna känner; därför att ni talar om en modernare kultur eller därför att ni sätter er upp mot religionen. Det är inget fel med det. De som kommer med oss gör det för den roll som vi spelar i samhället vid den tidpunkten; och om vi inte spelar den rollen så kommer de inte med oss längre; de kommer att gå med de som åtar sig den rollen. Att ha dessa människor runt oss är inte försmående. Det skulle alltid vara så här att arbetarklassen och arbetarkommunismen måste träda fram som förkämpe för all frihet och all jämlikhet i samhället.

Den andra frågan är att efter att ha samlat dessa krafter med de krav och tendenser runt oss, vilken garanti finns mot att vi inte kommer att bli deras parti, ett parti för bara dessa ändamål? Här måste jag alltså understryka andra sidan av saken. IAP måste ha en uppbunden, kommunistisk ryggrad; och denna ryggrad måste ständigt växa till.

Låt mig här göra en kort utvikning på frågan om kader och medlem. Jag tycker att var och en som önskar att bli medlem i IAP ska kunna göra det. Jag utgår från att alla människor är hederliga. Var och en vet varför hon eller han slutit sig till partiet; de måste ha gillat partiets synpunkter och politik. Men partiet måste ha ett kaderskikt som leder det, reproducerar det, sköter dess problem och utvecklar det; de som har hela planen i handen, hela argumentationen; de som kan se på horisontens ände och de som är starkt och fullständigt uppbundna av teorin, idéerna och saken. Detta är en aspekt av våra uppgifter som inte ska glömmas. Frågan gäller att vi vill ha 500 000 medlemmar och för detta behöver vi 2 000 starka, kommunistiska kadrer som skolats in i partiet. En av uppgifterna för varje partikader är alltså att välja bra medlemmar och arbeta med dem, ge dem partimaterial, diskutera med dem och skola dem.

Begreppet om ett storskaligt socialt parti utesluter inte, enligt min mening, idén om ett marxistiskt parti; vi vill bevisa att det inte gör det. Det går att vara marxist, eldig revolutionär, teoretisk person, att kräva hela den socialistiska omvandlingen och samtidigt ha ett storskaligt socialt parti som växer genom minsta överensstämmelse mellan sina och folkens önskemål. Vissa kanske säger de som har kommit med oss för ungdomarnas krav kommer att lämna oss när de har nått sitt mål. Det må så vara, men till den dagen har vi vunnit. Flera årtionden av teoretisk och praktisk historia bakom detta parti och de blodiga kamper som det kommit ut ur talar för sig själv vad detta parti står för. Vi är kommunister och denna kommunism är stark nog för oss att gå framåt och samla krafter flera gånger om utan att vi känner oro för att bli inblandade i "politikens smutsiga värld". Att ha denna kraft är livsviktig idag.

Återupplivandet av världskommunismen

Jag talade om vårt partis inträde i mitten av den politiska scenen; i centrum för samhället. Men det finns en annan sak som jag ser som viktig. Om det finns någon framtid för kommunismen i världsskala är det genom partier som gör detta. Det kommer inte att ske genom vårt partikansli eller vår PR som kontaktar engelska, tyska och australiska aktivister och frågar deras åsikt om våra hållningar! Detta är naturligtvis bra och nödvändigt. Men om något ska återuppliva kommunismen i världen är det förmågan och behörigheten hos två eller tre arbetarkommunistiska partier i världen vilka blivit till sociala krafter i medelstora länder. Detta är vad som kommer att väcka nytt liv i kommunismen, den marxistiska teorin, Kommunistiska manifestet och Kapitalet. Det är vår uppgift och vår skyldighet till den internationella kommunistiska rörelsen för att bli mäktig. Vi behöver bara vara vid makten ett par år i någon del av världen; att vara vid makten eller att bara kasta ut reaktionen ur ett område av landet kommer att rikta människornas uppmärksamhet i världen på arbetarkommunismen och dess segerrika parti, att skapa en möjlighet att tala till hela världen om Marx, Lenin, kommunistiska internationalen och vad arbetaren förtjänar i världen av idag. Vi, partier som kan bli till en kraft i samhället, kommer att kunna återuppliva kommunismen. Detta är det enda riktiga svaret efter östblockets fall.

Våra svar är inte teoretiska - de teoretiska svaren har vi och de andra före oss, redan gett. Våra svar är praktiska--i ordets vidsträckta bemärkelse. Vårt riktiga svar på uppgiften att återuppliva kommunismen efter östblockets kollaps, är att resa kommunismens fana någonstans med ett tillräckligt stort antal människor och ett tillräckligt högt ljud så att världen blir uppmärksammad. Vi kan göra detta. Jag vet faktiskt inte vilka andra partier runtom i världen som gör en sådan insats. Men jag kan se att i ett land av Irans storlek kan vi göra det. Vårt parti har potentialen att göra något positivt i en sådan skala, vilket kan lyfta den kommunistiska rörelsen som helhet upp till en högre nivå.

Den uppgift som idag ligger framför oss är att utnyttja detta tjugoåriga kapital, denna tjugoåriga vishet, denna tjugoåriga erfarenhet samt de krafter som församlat sig och blivit härdade under dessa år för att göra något utanför denna marginella tradition och historia; något socialt effektivt. Det är vad vi påbörjat och alla är stolta över det.

Samtidigt känner vi inte till tillräckligt dessa terränger, vi är inte skickliga nog och är omedvetna om dess fallgropar. Vi måste lära oss snabbt och vara påpassligare och snabbare än våra motståndare; vara fantasirikare. Det finns en himla massa arbete att göra i detta sammanhang och jag vill att vi senare på det här mötet uppehåller oss vid dess olika aspekter.

Mansoor Hekmat


Ovanstående grundar sig på en sammanfattning av inledningen till författarens anförande vid Irans arbetarkommunistiska partis centralkommittés 9:e plenum, november 1998. Utöver vissa kompletterande förklaringar har undertiteln "Partiet, partibygget och politiska makten" lagts till texten. Anförandet i sin helhet handlade utförligt och specifikt om organisatoriska och stilistiska aspekter av partiets verksamhet.

- Svensk översättning från persiska: Naser Shishegar

[2] I motsats till moderniteten och allt som är västerländskt. (Övers. anm.)